www.nll.se - Fakta om utgrävningarna i Kangos

Kangos bilder

Tidsresa i Torne älvdal 

Adobe PDF-dokument- Tidsresan%20Torne%C3%A4lven (Öppnas i nytt fönster)

Tidsresa i Torne älvdalVägar till forntiden

Gång på gång korsar vi deras vägar, utan att vi ens märker det. Vi väljer

en lämplig rastplats vid en sandstrand, kanske för att bada eller slå upp

ett tält. Vi färdas över vidsträckta tallhedar och följer vandringsleder för

en stunds avkoppling – målet kan vara ett bra fiske, hägrande bär- eller

jaktmarker. Vi kliver på flertusenåriga boplatser, passerar fångstanordningar

och visten som nyttjats under flera hundra år, men som nu fallit

i glömska. En resa i Torne älvdal kan bli en upptäcktsresa på vägar till

forntiden. Längst bak i broschyren finns ett urval av sevärda miljöer i

kommunerna längs Torne älvdal. Med dem som utgångspunkt kan du

färdas från stenåldern och in i 1900-talet – trevlig tidsresa!

Rallarvägen, den gamla materialvägen

som användes vid

bygget av Malmbanan.

NORRBOTTEN

Länet Norrbotten är i ett historiskt perspektiv ungt. Eget län blev det

först efter 1809 års krig – dessförinnan var man en del av Västerbotten.

Namnet Norrbotten är däremot betydligt äldre. ”Norra botten”

betecknar området längst in i viken – Bottenviken. På 890-talet berättade

den norske vikingen Ottar att området kallades Kvänland. I en

norsk saga, nedtecknad ungefär 200 år senare, berättas om en kung

Faravid som härskade över kvänerna. Om, hur och var Faravid regerade

får vi nog aldrig veta, men håll med om att tanken på en egen ”Norrbottenskung”

eggar fantasin! Först efter freden i Nöteborg 1323 införlivades

området i det svenska riket, som då insett dess rikedom och

potential att beskatta. Innan dess tycks området under mycket lång tid

ha tillhört en östlig kultursfär.

De arkeologiska spåren visar på att likartade kulturinfluenser spritts

över ett ofantligt område, från ishavskusten till långt borta i Ural. Klart

är att ”norra botten” varit befolkad ända sedan inlandsisen släppte

sitt grepp om området, för drygt 10 000 år sedan. Människor har under

årtusenden färdats i landskapet. Då fanns ingen ödemark, bara nya

områden att upptäcka. Man levde i små grupper och tog del av det

överskott naturen gav. Vi vet inget om dessa människors världsbild,

men mycket talar för att de kände till stora områden. Kanske kunde de

också göra sig förstådda på flera språk? Emellanåt möttes de och utbytte

erfarenheter och tillförde nytt blod till gruppen.

Läs om kommunerna i Kvänland: http://www.kolari.fi/toma/swe/3.4.htm

En mötesplats

Vilka de första norrbottningarna var är svårt att säga. Kanske rör det

sig om flera kulturgrupper som avlöst varandra, eller så kan det vara

samma befolkning som med tiden anammat olika traditioner. I Norrbotten

möts samisk, finsk och svensk kultur.

Någon gång under 1000-talet bosatte sig människor från Finland i

nedre Tornedalen, samtidigt som de svenska intressena trängde på

söderifrån.

Lågmält

Människans påverkan på det norrbottniska landskapet har lämnat

cirka 20 000 kända fornlämningar efter sig. Säkert finns det betydligt

fler, men det är vad som är känt till dags dato. Några av dessa vårdas

och har gjorts tillgängliga för besökare. Måhända är de arkeologiska

spåren i norr inte lika monumentala som i söder, men de är ingalunda

fattigare. Människan har helt enkelt inte haft behov av att befästa sin

makt genom praktfulla byggnadsverk. Detta innebär inte att det saknades

stora män och kvinnor – de har säkert funnits. Norrbottens fördel

gentemot landskapen i söder är att det är jämförelsevis orört. Här

finns mycket att upptäcka – både för arkeologerna och för den nyfikne

resenären.

Labyrinten i Övre Vojakkala

hade inte varit så lätt att se om

ingen gått i den på senare år

och trampat upp gångarna.

Den är lågmäld, precis som så

många andra fornlämningar i

Norrbotten.

Idag finns inga orörda ödemarker

i Norrbotten, även om det

kan tyckas så vid en första anblick.

Våra förfäder har lämnat

mer eller mindre diskreta spår

efter sig.

Vatten

Föreställ er att ni ska välja en plats att tälta på. Ni ska vara borta i tre

månader och får inte ta med er mat och dryck. Var skulle ni välja att

resa tältet? Utanför matvaruaffären, svarar den kvicktänkte och det är

nog det bästa svaret. Hade ni valt stranden av en sjö eller en älv i skogen,

hade ni nog varit halvt ihjälsvultna då tiden var över. Även om det

historiskt sett hade varit det rätta svaret. För hur gör man? Hur skaffar

man mat för dagen och hur tar man hand om en älg – till exempel? Hur

tillagas maten utan spis? Tänk om ni också var tvungna att ordna allt

annat själva: kläder, tält, madrasser, täcken, kuddar, redskap, toapapper,

plåster, eld och värme. Och om det var vinter...hjälp! Visst är

det skrämmande att vi är så hjälplösa idag? Det här klarade man förr

– med glans. Allt vi människor behövde fanns i naturen. Vi var sedan

10 000-tals år en del av naturen – det känns mycket avlägset idag.

Vid stranden

Landskapet förändras. Landhöjningen har fört stenålderns hav långt

bort, men den forna stranden är inte svår att föreställa sig, konturerna

i landskapet finns kvar. Landhöjningen måste ha förundrat folk redan

under forntiden. Då var landhöjningen snabbare än idag. Under ett

par generationer kunde en havsvik grunda upp och bli obrukbar. Människan

följde den vikande strandlinjen och de slog sina läger i gynnsamma

lägen. Det är längs de forna stränderna vi idag återfinner deras

boplatser. Ibland avtecknar sig bostäderna i markens mossa, ibland

är rester av den forna vardagen blottade i sanden. Skörbränd sten från

kokgropar och eldstäder framträder röd, skör och kantig. Spill från redskapstillverkning

i form av flisor av kvarts avtecknar sig vita och skinande

i den ljusbruna sanden. Med arkeologins hjälp kan man gräva

lite djupare i förhistorien – följ med till stenåldern i Tornedalen!

 Fornlämningar vid Vuontisjärvi   (Uppdat. med stenåldersyxa från Karesuando) 

Stenhög.

De som slog sina läger vid

Vuontisjärvi på stenåldern hade

allt de behövde runt om sig.

De som beger sig till stranden

för att bada idag ser nog till att

fylla matsäcken innan de åker.

Vid badplatsen i Vuontisjärvi

kan du än idag se var husen

stod på stenåldern. De framträder

som flacka gropar omgivna

av vall. Med tiden har de fått

samma skrud som marken i

övrigt.

Hus med strandtomt vid Vuontisjärvi

Dessa skyltar med text står uppställda vid Vuontisjärvi

 Foton: Bror Niva

Boplatser

I Norrbotten började stenåldern för knappt 10 000 år sedan. Så gammal

är den äldsta kända boplatsen och den finns vid Kangos i Torne

älvdal. Boplatserna vid Vuontisjärvi, Merasjärvi, Tervaniemi, Sorva

och Saivaara är yngre. De spänner över en tidsperiod från cirka 5 600

f Kr till 2 000 f Kr, slutet av stenåldern. Trots den långa tidsrymden

kvarstod vissa traditioner genom årtusendena, till exempel sättet man

byggde hus på. Husen grävdes ner en bit i marken och över gropen restes

taket. Gropen gjorde att värmen bevarades bättre och mycket talar

för att ”husgroparna” var vinterbostäder. Taktäckningen kan ha bestått

av torv – naturens bästa isoleringsmaterial. Alla husgropar har inte

varit bostäder. Undersökningar i bland annat Merasjärvi och Saivaara

visar att vissa hus varit verkstäder där stenredskap tillverkats. Andra

har använts för att tillaga och bereda mat genom att torka eller röka.

I Saivaara finns även teorier om bastuhus! Saivaara är unikt i Sverige.

På tallheden ligger hela 50-talet husgropar varav flera i par – vägg i

vägg – med en bostad och ett uthus.

Kullarna (Tievat) Åsar vid Kaarevuopio i Karesuando

Gropar på åsarna (fångstgropar)

Foto: B. Niva 07-06-20

Fotot visar en av ”husgroparna”

i Saivaara. Likadana hus finns

på boplatserna i Vuontisjärvi,

Mersajärvi, Tervaniemi och Sorva.

I Tornedalen användes de

fram till cirka 1 800 f Kr. De tar

slut samtidigt som stenåldern.

Hur husen såg ut därefter, på

bronsåldern, är det ingen som

riktigt vet.

Fångstplatser

I Saivaara är havet inte längre inom synhåll men då platsen användes,

3 500–2 900 f Kr, låg den vid stranden. Kanske var det is på havet när

människorna vistades där, för mycket tyder på att det var vårvinterjakten

på vikaresäl som lockade mest. Människorna valde boplatser efter

säsongernas födoutbud. De kunde ligga vid kusten eller i inlandet men

alltid med närhet till vatten. Som i Vuontisjärvi och Merasjärvi. Dessa

inlandssjöar står i förbindelse med Muonioälven via biflöden, och tillgången

till fisk har alltid varit god. Merasjärvis stränder bär spår från

5 000 f Kr till 250 e Kr. Vintertid vistades människor där för att fånga

mård och andra pälsdjur. Vid sjön finns fångstgropssystem där både

vildren och älg kan ha fångats under barmarkssäsongen. Groparna

grävdes på strategiska platser som skar av djurens vägar. Människorna

kände bytesdjurens beteende. En fångstplats av stora mått finns

på tallhedarna vid Vivungi, där är Sveriges längsta fångstgropssystem!

Gropar har grävts i långa rader mellan sjöar, myrar och bäckar – ett

område på en mil har spärrats av. Som en labyrint i jägarens tjänst.

Fångstgropssystemen i Vivungi

visar hur människan effektivt

kunde spärra av djurens vägar.

Där var det vildren som fångades.

Gropen på fotot ingår i

ett system av 25 gropar som

sträcker sig mellan två sjöar.

Totalt ingår 380 gropar i det en

mil långa fångstgropssystemet.

 Fångstgropssystem kring Rautokurkkio

10 11

Visten

Vid fångstgroparna i Vivungi finns lämningar efter visten i

form av härdar. I Norrbottens fjäll- och skogsområden börjar härdar uppträda

700–1050 e Kr.

De representerar en ny typ av boplats, som människan valt med utgångspunkt

från vildrens jakt och fiske. Härdarna ligger i goda renbetesland och nära fiskrika

sjöar. En ny ekonomi hade tagit form, där människan följde vildrenen på

dess årstidsbundna vandringar. Dessutom fanns fisket och den övriga jakten

– som förr. På tallhedarna i Loutenkoski finns det gott om

härdar och kokgropar. All föda bereddes för att bli hållbar och kokgroparna

kunde användas för att torka kött och fisk. Torkad mat är lämplig

att bära med som färdkost.

Härdarna och kokgroparna i

Loutenkoski ligger där tallheden

möter myren. I juni söker

sig renarna gärna till myrarna

för att beta, för där kommer

grönskan tidigt.

Kapell i Övre Tornedalen

Någonstans kring Vittankijärvi, vid Könkämäälvens mellersta lopp,

hade Rounalalapparna sitt vinterviste. Idag finns en plats på kartan

som bär namnet Rounala och där låg en gång ett kapell. Traditionen

berättar att det byggdes av tre bröder från Rounala. Orsaken lär ha

varit att de fann den kristna tron med en Gud bekvämare än sin egen,

där det var många gudar att ta hänsyn till. Kapellet kan ha byggts

vid mitten av 1500-talet och är i så fall det äldsta i Norrbottens lappmarker.

Jukkasjärvi kapell stod klart 1608 och dit kom Siggevaare- och

Tingevaarelapparna. Med kapellen skulle lapparna kristnas. Många

hade redan låtit döpa sig, men den nya religionen tog tid att införa.

Så hade det varit överallt. Norrbottenskusten fick sina första kapell

och kyrkor på 1300- och 1400-talen och därifrån spreds missionen in

i de så kallade lappmarkerna. Kapellen uppfördes på marknadsplatser

och tingsplatser där befolkningen samlades regelbundet, för hur skulle

kyrkan annars nå dem? I nedre Tornedalen var det ett annat utgångsläge, för där var

befolkningen bofast i traditionell mening.

I Rounala är kapellets plats

markerad med ett kors. Runt

om finns flera härdar som visar

var lapparnas kåtor stått. Kåtan

på fotot inunder står intill och

är en raststuga.

 Karesuando gamla kyrka

12 13

Kapell i Nedre Tornedalen

Torneå kapell uppfördes någon gång kring 1300, förmodligen på Björkö ( Namnändring)

i Torneälvens mynning. Där finns en kyrka än idag – bilden till vänster

visar den. I början av 134 0-talet hade Torneå blivit en självständig

församling med egen kyrkoherde. Den tillhörde ärkestiftet i Uppsala,

precis som övriga församlingar i Norrbotten. Kyrkorna längs östra Bottenvikskusten

lydde däremot under biskopen i Åbo, Finland, som även

det var en del av Sverige.

Till Torneå församling hörde även Särkilax kapell. Det omtalas första

gången 1482, men hur länge kapellet funnits då vet man inte. Det låg

på en ö i Torneälven, strax norr om Övertorneå, men spolades bort av

en vårflod 1615. Ett par år senare stod en ny kyrka klar i Övertorneå.

Samtidigt byggdes ett kapell i Hietaniemi, alldeles intill en gammal

marknadsplats. Den har undersökts och dateringar visar att platsen

nyttjades redan på 1300-talet. Hietaniemi var inte lika betydande som

Torne marknad. Den hölls sannolikt vid Torneå kapell och dit reste

samer, svenskar, finnar, norrmän och ryssar för att göra affärer.

Torneälven var en länk som

förenade människor i ett vidsträckt

område. Till Hietaniemi

marknad kunde man komma

vattenvägen. Idag är älven en

gräns – på fotot syns ett nationalitetsrös

på Hietaniemi forna

marknadsplats.

14 15

Bygden etableras

När Torneå kapell anlades fanns det redan en bygd i nedre Tornedalen.

Den började etableras under 1000- och 1100-talen och bosättarna

kom framförallt från finskt håll: Tavastland, Satakunta och Karelen.

I andra älvdalar i Norrbotten var inslaget av svenska bosättare stort,

men i Tornedalen slog de sig bara ned i Hälsingebyn – Kainuunkylä

på finska. För de bofasta i Tornedalen spelade inte jordbruket så stor

roll, boskapsskötseln var viktigare. Av störst betydelse var dock jakten

och fisket och stora delar av året var männen ute på långväga jakt- och

fångstresor. Kvinnorna ansvarade då för gård och hem. Överskottet

från gården, jakten och fisket blev till handelsvaror. Skinn från allehanda

djur var hårdvaluta och via mellanhänder och marknader hamnade

mycket i Novgorod – dåtidens metropol för skinnhandel. Vid den här

tiden, och några hundra år framåt, var Norrbotten en Svensk-Novgorodisk

allmänning – den ingick i två intressesfärer.

Befolkningen

I Gustav Vasas jordabok från 1543 redogörs för vilka gårdar som

betalar skatt i Övertorneå och Nedertorneå socknar. I Övertorneå

fanns då 161 gårdar i 16 byar, från Pello ner till Vitsaniemi/Risudden.

Nedertorneå bestod av 126 gårdar i 14 byar. Till Nedertorneå socken

hörde också kustbyarna från Säivis i väster till Kaakama i nuvarande

Finland. Det är en väletablerad bygd som möter oss i jordaboken.

Byarna låg på ömse sidor om Torneälven och flera byar hade mark och

gårdar på båda sidor, till exempel Juoksengi och Vojakkala. Gustav

Vasa beskattade hela befolkningen och 1553 finns lapparna med i en

skattelängd. Då delades Torne Lappmark in i 9 lappbyar: Siggevaare,

Tingevaare, Rounala, Suonttavaara, Kautokeino, Lapinjärvi, Aviovaara,

Tana och Utsjoki. År 1553 betalade sammanlagt 91 lappar skatt. Beräkningar har gjorts på hur

många som kan ha bott i Tornedalen vid denna tid – omkring 2 000.

Vitsaniemi/Risudden hade tre

gårdar 1543. På andra sidan

älven låg det 20 gårdar som tillhörde

Hälsingebyn/Kainuunkylä.

Efter 1808-1809 års krig

mot Ryssland blev älven en

gräns och byarna i Tornedalen

delades bryskt.

16 17

Bygden vidgas

Under första hälften av 1600-talet inleddes en nybyggesverksamhet i

Tornedalen. Gårdarna i Över- och Nedertorneå socknar hade med tiden

delats genom arv och den växande befolkningen behövde nya bosättningar.

Nybyggena uppmuntrades av staten, bland annat genom skattelättnader.

Den förste nybyggaren i inlandet var Jöns Jönsson Pirkkoi

från Koivukylä – en by vid Hietaniemi kyrka. På 163 0-talet tog han upp

nybygget Kuoksu, lite drygt 10 km nedströms Torneälven från Vittangi

sett. Under samma årtionde anlades också Junosuando och Kangos.

Även samer slog sig ner som nybyggare. På 1690-talet blev Per Jonsson

och några till från Siggevaara lappby nybyggare på sina skatteland i

Parakka.

På 1630-talet började svenska staten kartlägga det vidsträckta

Torne Lappmark. Vid den här tiden var Sverige en stormakt med besittningar

långt utanför rikets nuvarande gränser. Krigen var oerhört kostsamma

och staten letade intäkter. Exporten av framförallt koppar, men

även järn, gav betydande inkomster och nu letades nya malmförekomster

i norr. Belöningar gavs till dem som kunde hitta brytvärd malm.

Så en dag 1642 gjorde nybyggaren Lars Larsson Lasu i Junosuando en

upptäckt. Traditionen säger att Larsson var ute på ekorrjakt när han

fann den sten som kom att ligga till grund för Norrbottens näst äldsta

järnmalmsgruva – Junosuando gruvor och masugn. Platsen kallas

idag Masugnsbyn. Anläggningen blev en del av Kengisverken som var

världens nordligaste järnverk. Tolv år senare påträffades kopparmalm

i berget Svappavaara och gruvnäringen i Norrbotten tog nu fart. Med

gruvorna och bruken fick det inre av Tornedalen sina första tätorter och

med dem stimulerades även anläggandet av nybyggen.

På Gruvberget vid Svappavaara

öppnar sig avgrunden till de

gamla koppargruvorna. Några

hundra meter därifrån låg

arbetarnas bostäder och nere i

nuvarande Svappavaara byggdes

ett bruk med två hyttor.

Kengisverken

I Sverige har bergsbruket medeltida anor, i Norrbotten inleddes det på

163 0-talet då silvermalmen i Nasafjäll upptäcktes. Fynden av järnmalm

i Masugnsbyn och koppar i Svappavaara ledde till att Kengisverken bildades.

Det första stora steget mot ”gruvlänet” Norrbotten var därmed

taget, men det var inga enkla steg att ta. Malmen fanns men resten

saknades. Här fanns varken tillräckligt med kapital, kunskap eller

arbetskraft och i inlandet saknades byar och landsvägar – hur skulle

man lösa transporterna? Men gruv- och bruksnäringen låg i tiden och

insikten om möjliga vinster fanns och därmed viljan att satsa. Sedan

malmen från Masugnsbyn godkänts av statliga Bergskollegium gick

några borgare i Torneå in med kapital. Andra delägare var de sakkunniga

hyttmästare Jakob Pfunt från Sala silvergruva och bergmästare

Hans Filip Lybecker från Stockholm. Bolaget backades upp av staten

bland annat genom att det fick lösa in kronans skatter i Övertorneå

socken. Bönderna beordrades att hjälpa till med frakter, i gengäld befriades

de från plikten att skjutsa och bjuda resenärer rum och mat.

I Masugnsbyn syns idag bara

rester av gruv- och hyttverksamheten.

Kalkugnen och

magasinet på bilden är från ett

senare skede i Masugnsbyns

historia.

1819

Utländskt kapital och kunskap

Det första försöket till smältning i Masugnsbyn misslyckades och bolaget

sade ifrån sig verksamheten. Torneåborgarna gav upp och in kom

nya pengar med köpmannen Arendt Grape från Stockholm. Grape kom

från Lybeck och var en av flera utländska finansiärer som vid denna

tid satsade pengar i svenska bruk. Med dessa kom även yrkesskicklig

arbetskraft i form av smeder, kolare och hyttarbetare. En del var från

Vallonien i Belgien. Grape fick fart på produktionen och anlade Kengis

bruk 164 8, året därpå hade bruket tre hammarsmedjor där tackjärn

från Masugnsbyn förädlades till smidbart stångjärn. Men Grape skuldsatte

sig till både staten och privata långivare. De holländska bröderna

Jakob och Abraham Momma hade stora fordringar och det slutade med

att de övertog Kengisverken på 165 0-talet. Kopparen i Svappavaara bådade

gott och bröderna Momma satsade. De såg till att rekrytera den

yrkeskunskap som fattades och arbetare från bruk i Mellansverige flyttade

till Kengis, Masugnsbyn och Svappavaara. Kopparmalm började

också brytas utanför Jukkasjärvi, i Pahtavaara, och en hytta byggdes

i anslutning till den vid Vittangiälven. Men bröderna Momma slutade

barskrapade och anläggningarna förföll. År 1699 bildades ett nytt bolag

som tog över Kengisverken. Två år tidigare hade kopparmalm börjat

brytas i Sjangeli, någon mil från norska gränsen.

Kopparmalmen i Sjangeli

hittades av Nils Jönsson Juntti

från Siggevaara lappby. Han

belönades med en silverskål

och silvermynt. Gruvdriften i

Sjangeli bedrevs 1697–1702

under mycket svåra förhållanden.

Arbetet var lika hårt som

klimatet.

En 250-årig historia

Kengisverken drevs under ungefär 250 år och för

varje ny ägare slutade affären med ekonomisk förlust.

Så även för staten, som hela tiden stöttade

verksamheten. För arbetarna innebar det tidvis

stora lidanden då de varken fick mat eller lön. De

nytillträdda ägarna satsade på utveckling, men utan

vinstgivande resultat. När Svappavaara kopparhyttor

togs i drift byggdes Kengis bruk ut för att kunna förädla

kopparen. En tid präglades kopparmynt i Kengis

– bruket var världens nordligaste myntverk! För att

hinna ta hand om malmen från Masugnsbyn byggdes

ytterligare en masugn i Tornefors. Den ersattes

några år senare av Palokorva – masugnspipan på

fotot är vad som återstår av den idag. Mer tackjärn

fordrade fler smedjor och i Kengis hade skogarna

bränts till träkol som var bränslet till smedjor och

masugnar. Ett nytt bruk med hammarsmedja byggdes

därför i Turtola by och det fick namnet Svanstein.

Vid sekelskiftet 1900 hade det mesta av verksamheten

lagts ned, en liten bygdesmedja med fyra anställda

var vad som återstod på Kengis bruk. Ägarna

av Kengisverken hade utsatts för hårda prövningar,

de hade heller inte förskonats från krigen mot Ryssland

på 1720-talet och 1808–1809. Och under i stort

sett hela tiden hade de tampats med problemet att

verksamheten byggde på frakter i ”väglöst land”.

20 21

Stora bilden visar en av stenvalvbroarna

utanför Nikkala.

De ingick i kustvägen och var

nybyggda 1771.

Bilden inunder

är från Idivuoma, där byggdes

bron och vägen 1909–1912.

Landsvägar

Innan järnvägarna byggdes i slutet av 1800-talet skedde i stort sett

alla transporter med fartyg. De metaller som Kengisverken producerade

skeppades från hamnen i Torneå till Stockholm, varifrån de gick

vidare på export. Mellan hamnen och anläggningarna i Kengisverken

fanns inga landsvägar. Vägen längs Tornedalen börjades byggas 1780,

och är den äldsta vägen längs en älvdal i Norrbotten, men den förband

endast byarna upp till Övertorneå. Längs kusten slingrade sig kustvägen

från Stockholm, den nådde Torneå 1696. Längre resor på land

undveks i mesta möjliga mån – de tog tid och var ”omskakande” upplevelser!

Under Kengisverkens dagar fanns det planer på vägbyggen,

men de kom aldrig till stånd. Man hade istället löst transporterna med

hjälp av traktens bönder och lappar. Allt som skulle till Kengis bruk från

inlandet fraktades av lapparna med renar och ackjor. I retur drogs varor

till bruken. Från Kengis till Torneå anlitades bönderna som använde

båtar på Torneälven. Det var inga små avstånd; från Masugnsbyn via

Kengis ner till Torneå var det 24 mil – enkel väg.

Järnvägen

Kengisverkens masugnar smälte järnmalm som bröts lokalt. Det är

ovanligt i den norrländska bruksnäringen. Under 1700-talet, när de

flesta järnbruken i Norr- och Västerbotten anlades, baserade de verksamheten

på malm från Mellansverige som skeppades till bruken.

Oftast innehöll den lokala malmen föroreningar som dåtidens teknik

inte klarade av. Flera bruk vid Norrbottenskusten använde malm som

bröts i Malmberget där gruvdrift inleddes på 1740-talet. Föreställ dig

transportvägarna – med renar och ackjor! Bruken kunde inte byggas

vid gruvorna för där fanns för lite skog att kola och träkol tålde inte att

fraktas. Norrbottens bruksnäring präglades av besvärliga malmtransporter

och när de äntligen löstes var brukens tid förbi. När Malmbanan

byggdes tog malmbrytningen i Kiruna och Gällivare fart och malmen

fraktades till Narvik och Luleå. Beslutet om bygget av Malmbanan fattades

1883. Återigen saknades kapital för bygget i Sverige, varvid den

engelska ingenjörsfirman Wilkinson & Jarvis anlitades. Då bygget kommit

till Gällivare var firman konkursmässig och svenska staten tog över.

Malmbanan sträcker sig genom

ett område med hårt klimat. De

tunnelliknande byggnader du

ser på bilden skyddar utsatta

partier av rälsen.

22 23

Et gigantiskt byggnadsverk

I slutet av 1800-talet fick industrialismen sitt stora genombrott. Ny teknik

var på stark frammarsch och när en metod att rena järnmalm från

fosfor uppfanns 1878 öppnades porten till Kirunamalmen. Malmfälten

hade varit kända sedan 1600-talet, men förblivit en hägrande rikedom.

Nu måste transporterna lösas och det skedde med Malmbanan. Den

byggdes mellan Luleå och Narvik, för på så vis erhöll man två hamnar

och den i Narvik var isfri året runt. Det första tåget med malm från Gällivare

kom till Luleå 1888 och 1902 var sträckan till Narvik klar. Den 14

juli 1903 invigdes den 475 km långa Malmbanan av kungen.

Malmbanan var det svåraste järnvägsbygget som gjorts i Sverige

och det största byggprojekt som utförts i Norden. Det utfördes under

extrema klimatförhållanden och i väglöst land. Norra stambanan hade

ännu inte nått Luleå, den slutade i Håsjö i Jämtland, allt material fraktades

därför med båt till Luleå. När sträckan Narvik – Gällivare byggdes

1888–1902 fraktades allt med båt till Rombaksbotn i Norge och därifrån

fördes material och förnödenheter vidare till arbetsplatserna på en

materialväg. Materialvägen, som idag kallas Rallarvägen, löper parallellt

med Malmbanan från Rombaksbotn till Abisko östra. Beräkningar

visar att 5 000 män arbetade med Malmbanan 1901. Därutöver fanns

familjer, köpmän och privata entreprenörer i området.

Lokstallet vid Riksgränsen

användes fram till 1920-talet.

Fram till dess bytte man lok

här; i Norge körde man med

norska lok och i Sverige med

svenska. Den svenska tågpersonalen

övernattade i Riksgränsen

och ett litet samhälle

växte upp. År 1922 var hela

Malmbanan elektrifierad med

el från Porjus kraftstation.

Sommartid användes Torneträsk

för transporter. En hamn

låg nedanför samhället Tornehamn

och där fanns även ett

båtbyggeri. På en udde vid

inloppet byggdes en fyr.

Tornehamn

Längs Malmbanan byggdes flera samhällen, däribland Tornehamn. Bolaget

uppförde där kontor, bostäder och mässar åt ingenjörerna samt

kapell och sjukstugor och anställde sjuksköterskor. I Tornehamn fanns

också affärer, bagerier, kaféer och hotell. Rallarna byggde sina bostäder

själva och de flyttade i takt med att Malmbanan drogs fram.

I Tornehamn anlades även en kyrkogård för dem som avled under

arbetets gång – Rallarkyrkogården ser du på bilden ovan. Mellan 1898

och 1902 begravdes 50 personer, femton av dem var barn. Många

gravar gömmer livsöden, till exempel grav nr 90. Där vilar Algot Karlsson

som 1901 ändade sitt liv genom ”rallardöden”. Det innebar att han

satte en dynamitgubbe i munnen och tände på. Även sedan banbygget

avslutats har jordfästningar för dem som har anknytning till området

skett i Tornehamn. År 1954 inrättades en gravvård på Rallarkyrkogården

över den legendariske ingenjören och sedemera SJ-chefen Axel

Grenholm och hans hustru.

24 25

Vid vägs ände

Kommunerna i Tornedalen omfattar ett enormt område. När du färdas

på de nordligaste vägarna känns vidderna oändliga och vid vägs ände

finns mer väglöst land att upptäcka. Norrbotten är stort och man fascineras

av människans förmåga att anpassa sig till de skilda förutsättningarna.

Både förr och nu. Marker som förefaller vara rena ödemarker

är inte det. De har nyttjats av människor i långa tider och nyttjas än

idag.

Norrbotten gränsar mot både Finland och Norge och till Riksgränsen

vid Norge kommer du på E10. Sträckan Kiruna – Narvik invigdes

1984, fram till dess var Malmbanan den enda vägen i området. Bilden

till vänster visar en del av Malmbanan. En resa längs det nordligaste

området mot Finland kan du göra på E8 på finska sidan. Vid vägen på

andra sidan Könkämäälven passerar du Naimakka, Siikavuopio, Saarikoski

och Kummavuopio. Gårdarna anlades som nybyggen på 1800-

talet, omkring sekelskiftet 1900 omvandlades de till så kallade fjällägenheter.

Naimakka känner du kanske igen från väderleksrapporten?

År 1944 blev det Sveriges nordligaste väderleksstation. Nybygget Kummavuopio

togs upp 1846 på initiativ av Lars Levi Laestadius. Längs

Könkämäälven gick handelsleden mellan Karesuando och Skibotn och

nybygget kunde användas för övernattning. Men vi är inte klara än. Tre

mil från Treriksröset ligger Keinovuopio – Sveriges nordligaste åretruntbebodda

by. Du ser den på bilden längst upp.

Nybygget Saarikoski anlades vid Könkämäälven

under 1800- talets senare hälft. Gården

bebos idag året runt och du

passerar den på vägen till Rounala

kapellplats. Till Saarikoski

går ingen landsväg från svenska sidan, utan

man måste färdas upp efter den finska vägen

och sedan få båtskjuts över älven. (Suonttavaaras rättelse)

      Första Nybygget vid Saarikoski (Suonttavaaras rättelse)                             

26

1. Ker äsjoki

Nikkala stenvalvbroar. Vid E4, öster

om Nikkala.

2. Jatulint arh a

Labyrint i Övre Vojakkala. Från väg

99: sväng österut, förbi camping.

3. Saiv aara

Stenåldersboplats. Sväng västerut i

Karungi, kör mot Kärrbäck.

4. Hiet aniemi

Medeltida marknads- och gårdsplats.

Belägen vid Hietaniemi kyrka.

5. Sv anstein s bruk

Före detta järnbruk och sågverk.

Beläget i Svanstein.

6. Sorv a/Pelo

Stenåldersboplats. Belägen strax

öster om väg 99, cirka 10 km norr

om avtagsvägen till Pello.

7. Mer asjärvi

Stenåldersboplats. Belägen cirka 1o

km söder om Muodoslompolo, alldeles

intill väg 99.

8. Ak amel a

Ödekyrkogård. Belägen cirka 10 km

norr om Muodoslompolo. Skyltning

från väg 99. En promenad på 2 km.

9. Vuonti sjärvi

Stenåldersboplats. Sväng av från

väg 99 till Kuttainen. Belägen på

badplatsen.

10. Roun ala

Kapellplats. Åk över till Finland vid

Karesuando. Kör E8 till Saarikoski

fiskekamp, beläget cirka 90 km norr

om Karesuando. Därifrån båt över

älven till svenska sidan. Transport

ordnas från fiskekampen, ring före!

Det är cirka 5 km att gå till Rounala.

11. Idivuom a

Stenvalvbroar. Den ena i Idivuoma,

den andra söder om byn. Vid väg 45 .

12. Ryssäjoki

Fångstgropssystem, härdar och

hyddlämningar. Beläget vid rastplats

vid väg 45 .

13. Loutenko ski

Härdar och kokgropar. Från väg 45 :

kör mot Tuolpukka, i Nedre Soppero.

14. Vivungi

Fångstgropssystem. Från väg 395:

kör mot Lainio och sväng av mot

Vivungi.

15. Masugn sbyn

Gruv- och hyttområde samt Bruksgården.

Beläget vid väg 395.

16. Palokorv a

Masugnsplats. Belägen vid väg 395,

cirka 5 km norr om Lovikka.

17. Terv aniemi

Stenåldersboplats och tjärdal. Belägen

strax norr om väg 395, väster

om Juhonpieti.

18. Sv app avaara

Gruvberget: gruvor och bebyggelselämningar.

Beläget väster om E10.

19. Paht avaara & Lep äko ski

Gruv- och hyttområde. Från E10:

kör mot Jukkasjärvi, fortsätt mot

Esrange.

20. Sj angeli

Koppargruva. Kungsleden från Abisko

eller led från Katterjokk.

21. Rall arv ägen

Materialväg. Går parallellt med

Malmbanan från Abisko östra till

Riksgränsen. Den fortsätter till Rombaksbotn

i Norge.

22. Torneh amn

Rallarsamhälle med rallarkyrkogården.

Beläget intill E10.

23. Rik sgr änsen

Lokstallruin och rallarsamhälle. Beläget

vid norska gränsen.

tidsresa i torne älvdal

Andra besöksmål längs vägen

I Nedre Tornedalen

Visste du att Sveriges östligaste punkt finns på ön

Kataja i Haparanda skärgård? Längst söderut i skärgården

ligger Haparanda Sandskär som är en nationalpark.

Där finns också bebyggelse från fiskelägets

dagar och ett kapell. I juli och början av augusti avgår

turbåtar från Haparanda hamn. Någon mil upp från

Torneälvens mynning finner du Kukkolaforsen. Där

finns ett fiskemuseum och i forsen kan du prova att

håva sik. Strax norr om Övertorneå ligger kulturreservatet

Hanhinvittikko fäbodar, som brukas under sommaren.

Strax väster om Pajala breder naturreservatet

Vasikkavuoma ut sig. Det är en av Europas största

sammanhängande slåttermyrar och brukas än idag.

I Övre Tornedalen

Är du på väg till Riksgränsen kan du alltid ta en paus

på hembygdsgården i Svappavaara. Jukkasjärvi har

också hembygdsgård med utställningar om samerna

och Tornedalen. Och missa inte Kiruna! Staden ska

flyttas av samma orsak som den anlades. För att kunna

bryta järnmalm. Ett besök i visningsgruvan tar dig

ner på djupet under gruvstaden. Från Kiruna är det

sedan raka vägen till Riksgränsen. Abisko är ett klassiskt

turistmål och en bra introduktion till områdets

natur får du i Abisko naturum. Och varför inte parkera

bilen och fortsätta till fots längs Kungsleden.

Överst i bild är Övertorneå kyrka. Den är en bland flera kyrkor

i Torne älvdal – besök dem gärna!

Cyklisterna vid Tornehamn

har Lapporten bakom sig och bussen är på väg ner i

visningsgruvan i Kiruna.

Underst är Hanhinvittikko fäbodar

och Haparanda Sandskär.

Foton: 1 & 2: Bengt Hedberg.

3: LKAB. 4: Hugin & Munin. 5: Thomas Öberg.

Läs också:

Agrarhistorisk landskapsanalys