Ur Egils Skallagrimssons saga

Egil Skallagrimssons saga handlar om Snorre Sturlussons förfäder han ville förhärliga. Där är kungen i Kvänland Faravid omnämnd.

Ett kort samandrag som sätter händelserna i sitt samanhang i grönt först och sen Hjalmar Alvings översättning från 1938 i svartvitt:

(Kvällulv var Hålogalandsättad enligt vissa) . Kvällulv hade en vapenbroder som Kallades Berdla-Kare. Dom var mycket goda vänner. Kvällulv gifte sig med dennes dotter Salbjorg. Dom fick två soner Grim och Torolv. Grim var skallig och kallades Skallagrim. Harald höll på att lägga under sig Norge. Ett uppbåd ville få med Kvällulv att slåss mot Harald. Kvällulv ville inte delta. Då Harald besegrat uppbådet ville Harald ha med honom. Då ville han inte heller delta.

Sonen Torolv blev Harald Handgången och tog plats i kungens hird bland dom bästa. Vid slaget i Hafrsfjord Deltog han på kungens skepp och blev svårt sårad. En annan man Bard blev också sårad. Dom hade slagits tillsammans han och Bard. Bard dog av sina skador. Torolv fick ärva Bards land lösöre och hustru och överta konungssyslan i Hålogoland. Han var driftig i sin skötsel som även inefattade finnskatten d.v.s kräva skatt av samerna. Kylvingar handlade och ibland plundrade samerna fick han veta. Han spårade upp dom och dräpte dom och tog rikligt byte.

Kung Harald kom på besok med 300 man. Då hade Torolv 500 egna män. Detta tyckte inte Harald om. Torolv gav honom ett Vikingaskepp och sa att han tagit dit folk for att hedra och inte tävla med honom. Fadern till Bard hette Brynjolv och hade två andra barn ihop med en annan kvinna Hildrid de fick inte ärva något då Torrolv tog över eller då Brynjolv dog. Hildridssönerna passade på att ljuga och tala illa om Torolv åt Harald

På vintern drog Torrolv åter upp till Finnmarken och hade med sig nära hundra man. Liksom förra vintern hade han även nu köpstämma med finnarna och for vida omkring i Finnmarken. Han Trängde långt Österut, och när hans färd blev känd, Kommo kväner till honom och sade, att de voro sända av Faravid, konungen over Kvänland. Kirjaler Härjade i hans land, sade de, och konungen sände därfor bud med bön att Torolv skulle komma honom till hjälp. Med denna begäran följde löftet, att Torolv skulle få lika stor del av bytet som kungen, och var och en av hans män lika mycket som tre kväner. Bland kvänerna var det lag att kungen skulle ha tredjedelen av bytet och dessutom på förhand alla bäverskinn, sobelskinn och ekorrskinn. Torolv framlade detta för sina män och lät dem själva avgöra om de ville vara med om färden eller icke. De flesta valde att våga ett försök, då ett stort byte lockade, och saken avgjordes sålunda, att de följde med sändebuden österut.

Finnmarken är mycke vidsträckt. I väster ligger havet med stora fjordar, som skära in i landet, och likaså i norr och hela vägen österut, i söder ligger Norge och, Finnmarken omfattar nästan allt det inre landet, lika långt söderut som Halogoland det yttre. Öster om Naumdal ligger Jamtaland, därefter Helsingaland, sedan Kvänland, sedan Kirjalaland. Finnmarken ligger ovan alla dessa land, och stora fjällbyggder sträcka sig upp i landet, dels i dalarna dels, utmed sjöarna. I finnmarken finnas ofantliga sjöar och utmed sjöarna vidsträckta skogar. En rad av höga fjäll sträcker sig genom hela landet och kallas kjölen.

När Torrulv kom österut till Kvänland och träffade konung Faravid, höll kvänerna just på att rusta sig till härfärd. De voro trehundra män och norrmännen det fjärde hundradet och drogo nu övre vägen upp genom Finnmarken. Här kommo de till de fjäll där de kirjaler höllo till, som förut härjat bland kvänerna. När kirjalerna märkte ofred, samlades det och gingo till anfall, i hopp att segra nu som forut. Men när de drabbade samman, gingo norrmännen hårt fram, ty de hade starkare sköldar än kvänerna. I kirjalernas här blev det ett stort mannfall. Många stupade, somliga flydde, och kung Faravid och Torolf fingo omåttligt stort byte. Därpå vände de tillbaka till Kvänland. Torolv skildes med vänskap från kung Faravid och drog med sitt folk åter upp till finmarken

Torrolv gav rika gåvor åt kung Harald då sommaren kom men Harald hade lyssnat på förtal av Hildrids söner. Därfor fick dom driva in finnskatten och ta över gården. Torrolv ville inte skiljas från sina männ och återgå till Haralds här som Harald önskade. Han flyttade till Sandnes från Torgar. Hildridssonerna var dåliga på att driva in skatt men beskyllde Torrolv för att ödelägga skatten.

Samma vinter drog Torolv upp till Finnmarken med hundra mann och fortsatte genast österut till Kvänland och till kung Faravid. De rådgjorde med varandra och beslöto att liksom förra vintern draga upp i fjällbyggden. De hade tillsammans fyra hundra man och inföllo i Kirjalaland, där de härjade i sådana bygder, som de tyckte sig mannstarka nog att ge sig på. De fingo rikligt byte och återvände därpå, då de led mot slutet av vintern, upp i finnmarken. På våren drog Torolv hem till sin gård. Han hade folk ute på torskfiske på Vagar, och andra på sillfiske och samlade forråd av allade slag till sin gård.

Han rustade en båt för handel med England. Hildridssönerna sa att den var full med dyrbarheter som han hindrat dem att ta som skatt. Då båten kom tillbaka med rikt handelsutbyte blev den plundrad på sin dyrbara last av Haralds män. Torolv fick ge sig ut på plundring som kompensation tog ett av Haralds skepp och plundrade och brännde ner gården för dom som stulit Torolvs skepp. Detta kunde inte kungen tåla. Harald omringade Torolv med en övertalig styrka satte eld på huset Torolv och några männ rusde ut huggandes i riktning mot kungen. Harald själv gav Torolv banehugget. Harald såg på en som band om ett sår efter striden och sa: Det såret fick du inte av Torolv annorlunda bet hans vapen. Få behöver binda om dom sår han gav. Synd att mista en sådan man.

Skallagrim for med Några trollkunniga och bärsärkar till kung Harald där han var och gästade. Dom var tillsammans tolv män högg sönder botten på några båtar gick in och förolämpade kung Harald åkte iväg innan någon kunde hinna upp dom. Ingolv Arnarsson som blev förste Islänningen var god vän sen tidigare med Kvällulv och Skallagrim.

Guttorm var morbror åt Kung Harald. Han hade varit fosterfar åt Harald och hade två söner. Sönerna hette Hallvard och Sigtrygg. Just dessa kungens kära kusiner åkte på Torolvs skepp då Skallagrim och Kvällulv fick se det. Dom greps av bärsärkarraseri och anföll båten. Då Kvällulv slog med spjutyxan i Hallvards huvud gick den genom hjälm och huvud så att yxan sjönk till skaftet. Han ryckte den så hårt till sig att, att han slungade Hallvard upp i luften och över bord. Skallagrim dräpte Sigtrygg i allt miste femti män livet. Tre stycken fick leva för att lämna bud till Harald om vad som hänt

Kvällulv var en gammal man och dog efter han haft sitt bärsärkarraseri. De gjorde en kista kastade den i vattnet. De gravsatte honom där den flöt iland på Island och bosatte sig där. Skallagrims son Hette Egil och det är om honom Boken egentligen handlar.

Jag har mellan raderna i texten sett en sak. Kvöldulvur Torolvs far var Hålogolands ättad. Torolv och Bard som var Hålogalänning slogs tillsammans kände samhörighet. Torolv övertar Hålogalands syslan. Kanske Torrolvs mannskap där uppe bestod av Hålogalänningar. Hålogaland har namn efter höga Lågan Fornjotsson som var från Kvänland. Det fanns många andra skäl än vinning att stödja sina släktingar på andra sidan kölen. Då det görs släktuppräkningar och namngivning av norska platser i Hur Norge byggdes nämnes aldrig om Hålogaland som säkert redan var bebodd med släktingar Norr inte stred mot. Harald såg en fara på många sätt med Torolvs framgångar som inte står i boken. Det fanns mer att oroa sig över än Hildridssönernas förtal, är min gissning. Den här teorin är jag själv osäker på men bra att ha med här.