Fjällprogrammet för Norrbotten del 1 och del 2

Fjällprogrammet för Norrbotten är på remiss i länet mellan 30 juni och fram till 15 september 2005. Det planeras att fastställas av länsstyrelsens styrelse i oktober.

Norrbottens fjällområde ligger i de fyra kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog.  Mer än 80 procent av fjällkommunerna ingår i fjällområdet då vi använder odlingsgränsen som avgränsning av fjällområdet i detta program.

Inriktningen på arbetet i Norrbotten har varit att initiera en levande diskussion lokalt och regionalt om:

  • vilka förutsättningarna och möjligheterna är för en hållbar utveckling i fjällen,
  • vilka arenor måste finnas i fortsättningen för att stärka samsyn, samverkan och samråd för att uppnå en hållbar utveckling i fjällen och
  • vilka kanaler mellan olika grupper som måste finnas för att uppnå en hållbar utveckling i fjällen.

Del 1 innehåller en översiktlig beskrivning av Norrbottensfjällen och dess förutsättningar för en hållbar utveckling. 

Del 2 beskriver inriktningen på arbetet, arbetsprocessen och resultatet beskrivs de möjligheter men även de hinder och problem som finns för att uppnå en hållbar utveckling. Förslag till åtgärder och insatser samt förslag till en fortsatt process presenteras.

Fjällkommunerna i Norrbotten har i samverkan med länsstyrelsen bedrivit lokala projekt där man aktivt arbetat med att få in synpunkter och förslag från organisationer, företag och andra berörda. Syftet med arbetet har varit att utveckla formerna för lokalt samarbete kring fjällområdet i avsikt att stärka det lokala inflytandet och att genom samverkan mellan olika aktörer främja nyttjande, utveckling och tillväxt inom fjällområdet.

  • I del 2 ges förslag för Norrbotten som kompletterar förslagen i Länsgemensamt program, bl a 
  • Utvidgat uppdrag för regionala Fjällrådet
  • Fjällkonferens anordnas 2006
  • Utvecklingsprojekt i fjällkommunerna
  • Översyn leder och stugor
  • Samverkansprojekt
  • Översyn rovdjursförvaltningen                                            

Tyck till
Här kan Du ladda ner rapporterna som är på remiss i Norrbotten och tycka till före den 15 september 2005.

Del 1     I     Del 2     I     Sändlista och missiv


 

Delar från länsstyrelsens utredningen (Del 1)och våra genmälen via dokumenterade bilagor.

 

7.2 Ett samiskt kulturlandskap

Samerna identifierar sig själva som ett ursprungsfolk i Sverige och detta har bekräftats

av riksdagen 1977. Ursprungsfolk definieras som folk som härstammar från

folkgrupper som bodde i landet vid tiden för fastställandet av nuvarande statsgränser

och som helt eller delvis har behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och

politiska institutioner. Avgörande är inte att dessa folk historiskt sett bott i ett visst

område längre tid än andra. Det är av större betydelse att deras sociala och kulturella

situation är speciell. Kontakterna mellan samerna och närliggande befolkningsgrupper

har alltid varit livliga. (Se bil.1, från vår hemsida)


 

Efter flera tusen år med jakt och fiske som den viktigaste ekonomin började människan

allt mer bli beroende av renen. Till en början nyttjades renarna som lockdjur

vid jakten och som drag- och packdjur men allt eftersom utvecklades renskötseln,

men jakt och fiske var fortfarande viktiga näringar. Redan vid ca 500 f.Kr finns spår

efter de typiska eldstäderna som vi senare känner som lämningar efter samisk

renskötselkultur. Många av de lämningar som registrerats i fjällen är spår efter en

äldre samisk renskötarkulturs olika yttringar: boplatser med härdar, kåtatomter,

stalotomter och olika typer av förvaringsanläggningar, offerplatser med horn och

märgkluvna ben av ren där renar offrats för välgång med renhjorden. Offerplatser

och andra heliga platser är rikligt förekommande och är ofta lokaliserade till framträdande

formationer i landskapet. De kan bestå av heliga fjäll och sjöar, men kan

även utgöras av naturligt formade offerstenar eller vara belägna i klippor eller grottor.

(Se bil.2)  Även 1605-års skattelista


 

 

7.5 Lappskatteland

Redan på 1300-talet garanterade kungen birkarlarnas rätt att handla med samerna

i lappmarken. Birkarlarna hade också rätt att ta upp skatt från samerna. Hur stor

denna skatt var vet vi inte. Gustav Vasa skickade 1553 ut en fogde för att registrera

skattelappar, dvs samefamiljer, i lappmarken och efter det förlorade birkarlarna

skatterätten. Samefamiljer hade sina egna fiskesjöar vid mitten av 1500-talet, det

kan man se i skattelängderna. Mot slutet av 1500-talet kan man se att också landområden

börjar anges i längderna. En samefamilj fiskade och jagade inom ett område

som kallades lappskatteland. Lappskattelanden var oftast tydligt avgränsade

från varandra. Lappskattelanden togs upp i skattelängderna och 1695 upprättades

en jordebok över skattelanden. Fram till 1695 hade samerna betalat personliga

skatter men genom lappskattereformen infördes nu en enhetlig skatt som skulle

betalas av lappbyn. Varje renskötare skulle nu skatta för sina lappskatteland, dvs

den "Marck som var och en Lapp kan ha till renbete, fiskeri och diurfång".

(Se bil.3) även Skattland. och 1543.


 

Fram till 1600-talet hade inlandet med de stora skogsområdena och fjällen i första

hand setts som renbetesmarker för samerna. De familjevis brukade områdena för

jakt, fiske och renbete beskattades av kronan och kallades följaktligen för lappskatteland.

Kustens bönder hade endast enstaka jaktmarker och fisketräsk inom området.

Genom att uppmuntra att fasta skattehemman anlades hoppades kronan kunna

säkra tillgången på arbetskraft i de nyanlagda gruvorna. Kronans intresse för

kolonisationen av lappmarkerna motiverades också av militära skäl liksom en önskan

att missionera bland samerna. Till en början fanns det endast ett fåtal bofasta

familjer som levde på arbete åt kyrkan eller bergverken och vid sidan om det på

boskapsskötsel, jakt och fiske. (Se bil.4) och även 1543.


Med 1749 års lappmarksreglemente öppnades rättigheterna för nybygge även för

samerna och samtliga nybyggare erbjöds mellan 15 och 40 års skattefrihet. Reformen

resulterade till en början inte i någon större etablering – knappast några

svenska nybyggare kom från andra landskap. Däremot var många skogssamer och

en del fjällsamer och fiskesamer intresserade; de tog upp nybyggen eller omvandlade

sina lappskatteland till gårdsbruk, med kreatursskötsel och odling vid sidan av

eller i stället för renskötsel. Den samiska nybyggesverksamheten var särskilt

påtaglig i Arjeplog. (Se bil.5) och även: Enontekis sockens forhistoria.html

 


 

7.7 Lappmarksgränsen

Efterhand som nybyggena spred sig norrut i lappmarken trängdes de renskötande

samerna undan. Bofasta bönder vid Bottenvikskusten gjorde dessutom anspråk på

jaktmarker och fiskevatten inåt landet. Då kronan både ville skydda samernas tillgång

till jakt och fiske och reservera inlandet för nybyggarna, fastslogs lappmarksgränsen

år 1751. Väster om gränsen skulle bönderna från kusten inte längre få

fiska eller jaga.  (Se bil.5) och även Forskargruppen.

Karta 12 fjällkommunerna med lappmarksgräns och odlingsgräns.


 

21

7.8 Odlingsgränsen

På 1800-talet tog nybyggesverksamheten ordentlig fart. Gårdar etablerades på

södervända sluttningar samt på holmar och uddar i de större sjöarna. Boskapen

gav huvudparten av nybyggarens försörjning vilket krävde väldiga arealer slåttermark.

På de små åkertegarna odlades korn och potatis, av binäringarna var särskilt

fiske och skogsbruk viktiga. Etableringarna trängde med tiden allt längre in på samiska

jakt- och fångstområden och intressekonflikten mellan renskötseln och jordbrukarens

odling blev allt mer akut. År 1873 drogs därför odlingsgränsen upp och

denna skulle skilja fjällområdet från den odlingsbara marken och därmed särskilja

rennäringens och jordbrukets intressen. (Se Forskargruppen.)


 

7.9 Fjällägenheter

Odlingsgränsen blev dock inte det skydd för renskötseln som det var tänkt – även

efter 1873 etablerades torp och nybyggen i fjällvärlden, vissa illegalt. Somliga bosättningar ovanför odlingsgränsen legaliserades 1915 och sammanfördes då under beteckningen fjällägenhet. Detta innebar att bebyggelsen ägdes av brukaren men marken arrenderades av staten. 

 I några fall ägde staten såväl byggnader som mark- de sk norrländska fjällägenheterna. 

(Se bil.6)

Karta 9 Fjällkommunerna med fjällägenheter 1995 och status dagens fjällägenheter


 

10.2 Renskötselrätten

Samernas användning av marken har gett upphov till en särskild bruksrätt till fastighet, den s k renskötselrätten. Den tillkommer den samiska befolkningen som kollektiv och grundas på urminnes hävd. (Se bil.7)

Renskötselrätten är en civil rättighet som vissa bestämda personer har och som gäller ett visst markområde. Även äganderätten är en civil rättighet. Både renskötselrätten och äganderätten är egendomsskyddad genom Sveriges grundlag mot att det allmänna i form av stat eller kommun gör ingrepp i rättigheten.

 Om rättigheten inskränks måste den kompenseras eller ekonomiskt ersättas.

Det betyder exempelvis att den som har äganderätt till mark får göra fler saker än den som har renskötselrätt till samma mark. En markägare kan t ex arrendera ut jakten på sin mark. 

Samebyn eller medlemmarna i samebyn får däremot inte hyra ut eller på något annat sätt upplåta de rättigheter som ingår i renskötselrätten.

En utredning, den s k jakt- och fiskerättsutredningen, ser för närvarande över dessa frågor. Statliga jakt och fiskeutredningen.  (Se bil.8) även  från jakt mötet i Kiruna: Referat från mötet


Däremot gäller samma skyddsregel inom skogssamebyarnas åretruntmarker som inom området ovanför odlingsgränsen som innebär att den som äger eller brukar mark i detta område får inte vid användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln enligt Rennäringslagen.

Medlemmarna i skogssamebyarna har på samma sätt som i området ovanför odlingsgränsen rätt till jakt och fiske på all mark och vatten inom sina åretrunt-marker.Det är länsstyrelsen som fastställer de geografiska gränserna mellan samebyarnas betesområden - såväl för åretruntmarker som för vinterbetesområden.

I Könkämä utgör Keiniovuopio kontrollslakteri en viktig anläggning.


Våran anmärkning: Denna anläggning kom aldrig i bruk utan lades ned direkt den blev färdig


43

10.6 Rennäringsföretag

Sammanlagt finns 729 renskötselföretag i Norrbotten varav knappt 600 finns i

Norrbottens fjällsamebyar. Flest renskötande medlemmar har Sirkas sameby i

Jokkmokks kommun och det lägsta antalet har Svaipa sameby i Arjeplogs kommun.

Fjällsamebyarnas renantal varierar mellan knappt 3 000 och drygt 13 000.

För många är rennäringen fortfarande huvudinkomsten, men kombinationssysselsättningar

är mycket vanliga. Viktiga inkomster är försäljning av fisk, vilt och konsthantverk

samt turistisk verksamhet. Många turistföretag är kvinnor och ungefär

hälften bedrev turistisk verksamhet i kombination med renskötsel. Företagen erbjuder

aktiviteter som deltagande i samiskt vardagsliv, vandring med tamrenar och

besök i samevisten

Förutom den direkta sysselsättningen i renskötseln har rennäringen också betydelse

för annat näringsliv i området. Den sysselsättning som rennäringen indirekt

beräknas generera inom offentlig och privat service har uppskattats till c:a 600

arbetstillfällen i Norrbotten, och lika mycket för Västerbotten och Jämtland. Rennäringen

är en viktig faktor för kommunernas näringsliv och för kommunal och privat

service, särskilt i den glesaste glesbygden. I mindre orter som Ammarnäs är rennäringen

direkt avgörande av för upprätthållandet av nöjaktig offentlig och kommersiell

service.

FÖRSLAG

2005-06-30

Rennäringens huvudinriktning är produktion av renkött. Företagsstrukturen är

ogynnsam på så sätt att betesresurserna inte räcker till för att säkra bärkraftigheten

för alla renskötselföretag.

Fiskets betydelse som kompletterande sysselsättning är svår att uppskatta, eftersom

samebymedlemmar inte behöver yrkesfiskelicens för att bedriva fiske till försäljning.

Helt klart är att vattnen nyttjas till husbehovsfiske och till en viss del bedrivs

även fiske till försäljning. Älgjakten i fjällområdet av stor ekonomisk betydelse

för rennäringen och samebymedlemmarna. Varje sameby tilldelas en viss kvot av

älgar att fälla årligen som fördelas mellan samebyns medlemmar. Under senare år

har såväl samebyar som enskilda renägare sökt nya försörjningsvägar som att

etablera sig inom annan verksamhet som t ex turism. (Se bil.9) och även: Renägare, renskötare och samer.

 


En viktig fråga för fjällkommunernas framtid är att verka för att befolkningsminskningen hejdas eller att befolkningen åtminstone kan bibehållas på nuvarande nivå.

Inom fjällkommunerna finns sådana näringar som inte bara är betydelsefulla för området och länet utan också starkt bidrar till hela landets försörjning och utveckling.

21.4 Lokala tillväxtprogram

Parallellt med att kommunerna deltog aktivt i det regionala arbetet med tillväxtprogrammet utvecklade kommunerna egna, lokala tillväxtprogram eller motsvarande.

21.4.1 Kiruna kommun (Utdrag ur lokalt tillväxtprogram)

Det övergripande målet i tillväxtprogrammet för kommunen sammanfaller med målet i Översiktplanen som fastställts i december 2002.

Strategier för att uppnå målen bygger på att särskild uppmärksamhet riktas på sådana områden inom vilka Kiruna kan erbjuda unika fördelar. Dessa är: Den höga latituden, klimatet – kylan, orörd natur, exklusiva råvaror, specifik kompetens, branscher där alla andra finns, hög livskvalitet och attraktiva boendemiljöer samt utbildning.


81

De erkänt unika förutsättningar som finns i Kirunaregionen för utveckling av upplevelsefunktioner skall tillvaratas:

De lokala outnyttjade tillgångar som finns och som skulle kunna inrymmas i en nationell satsning på t ex ett rymdanknutet upplevelsecentrum.

Ett levande kulturliv: Är en betydelsefull faktor för Kirunas attraktionskraft. (Se nedan om en kommun i Nord-Norge).

Landsbygdsutveckling: En levande landsbygd är en viktig faktor för en väl fungerande centralort.

Bevaka och utveckla infrastrukturen inom kommunikationssektorn: Livsviktiga prioriteringar.

Små och medelstora företag: Angeläget att problemet med riskfinansiering grundligt undersöks.

Internationalisering: Ska prioriteras då den stimulerar en positiv näringslivsutveckling.

Turism och besöksnäringen: Branschorganet Kiruna-Lappland arbetar med en masterplan för näringen.

Samverkansorganet Malmfälten-Narvik-/Ofoten-/Sörtromsområdet,: Ökad samverkan viktigt.


....VADSØ Ordfører i Porsanger oppgir full aksept av de tre kulturene i Porsanger som årsak til at kommunen ikke har opplevd hets mot det samiske. Satsing på tre kulturer vil etter hvert resultere i nasjonal satsing i millionklassen – også i kvenkulturen.

Kommunen vedtok tidlig i 90-tallet at den har tre kulturer og er trespråklig.
– Hvorfor vedta noe man er? Det spurte mange.I ettertid har dette vist seg at dette var veldig klokt gjort. De tre kulturene er likestilte og vi har ikke fått det bråket mot det samiske som preger mange andre kommuner. Politikerne vår var vise og forutseende, sier ordfører Bjørn Søderholm.
Han konstaterer at revitalisering av samisk er kommet langt.
– Den tredje pilaren er like viktig. Har du ikke respekt for dine røtter, får du ikke ut det du har av kreativitet og skaperevne. Og det er ikke din tap alene, men for hele samfunnet.
Satsing på kvensk kultur betyr for eksempel at Børselv har opplevd en aldri så lite strøm av folk som flytter til bygda.....


88

23 Pågående och aktuella utredningar

Regeringen och Regeringskansliet www.regeringen.se

23.1 Avslutade utredningar liggande på regeringens bord

Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (ILO:s konvention 169) SOU 1999:25

En ny rennäringspolitik SOU 2001:101

Sametingets roll i det svenska folkstyret SOU 2002:77 (lagrådsremiss lämnad jan-2004)

23.2 Pågående utredningar

Gränsdragningskommissionen (Jo 2002:01) behandlar gränserna för utövandet

av och innehållet i renskötselrätten

Jakt- och fiskerättsutredningen (Jo 2003:01) skall klarlägga "så långt det är möjligt" innehållet i samernas/samebyarnas respektive statens och markägarnas jakt- och fiskerätt.

. Nordisk samekonvention

Ansvarskommittén skall undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att klara de offentliga välfärdsåtagandena. Där det är motiverat skall man föreslå förändringar av strukturen och uppgiftsfördelningen. Förslagen skall ge de folkvalda organen bättre förutsättningar att få genomslag för politiken och medborgarna bättre förutsättningar till inflytande, insyn och utkrävande av ansvar.


  Del 2  (Från utredningen)

Projekt besöksnäring: Utökade möjligheter till kommersiell exploatering i för marknaden intressanta regioner i fjällområdet.

 

Yttrande Kiruna kommun Ej tillgodosett förslag

 

Projekt bysamfälligheter: Utveckling av näringsverksamhet kopplat till jord-, skogs- och mångbruksfastigheter i fjällområdet.

 

Yttrande Kiruna kommun  Ej tillgodosett förslag

Lokal förvaltning, kommunnivå, av statlig mark och av jakt och fiske på statens mark i fjällregionen.

 

Yttrande Kiruna kommun Ej tillgodosett förslag

Att ge Kirunaborna större möjligheter till fritidshus och säkra det som livskvalitativt värderas högt, som rekreation och jakt- och fiskerättigheter.

 

Kiruna kommun yttrande  Ej tillgodosett förslag

Bl.a. dessa mycket viktiga förslag och yrkande från Kiruna kommun har ej blivit tillgodosedda. Lokal förvaltningen av jakt och fiske samt markanvändning m.m. har införts i Norge (Manndalen, Kåfjord kommun och nu senast hela Finnmarken).

Studera även tillväxt turistorterna Levi, Ylläs och nu senaste snabbt växande Kilpisjärvi i nordligaste finska Lappi.

Suonttavaara Lappy/ Bror Niva

Läs mer på vår hemsida: http://www.suonttavaara.se


Bakslag för renbetet

Sameby förlorade betesrätt • Tingsrätt dömde till markägares fördel

LYCKSELE VK 05-08-09 I går stoppade en tingsrättsdom i Östersund Tåssåsens renbete på privata marker i Jämtland. – En oerhört kränkande dom, kommenterar Liecelotte Omma, sekreterare i Vapstens sameby. Hon anser att hela den samiska kulturen kan hotas av bakslag i domstolarna.
Domen i Östersund blev ett rejält bakslag för de renägande samer som hävdat sin sedvanerätt till renbete på privata skogsfastigheter i Jämtland.     Tingsrätten valde att gå på markägarnas linje och dömde samebyn till att betala rättegångskostnaderna på 734 000 kronor. Enligt samebyn blir det nu omöjligt att bedriva renskötsel i området.
Liecelotte Omma från Vapstens sameby anser att domen också kan komma att få en viktig opinionsbildande roll i Västerbotten.
Går inte staten in och tydliggör renbetesrätten i framtiden kan det i förlängningen leda till att hela rennäringen slås ut, menar liecelotte Omma.
     
”Samisk kultur hotas”– Då är också hela den samiska kulturen hotad, säger hon. Renen är så starkt förknippad med den samiska kulturen, menar hon.     Domen i sig är inte förvånande för Liecelott Omma. I process efter process upplever hon att samerna fått backa från sina positioner. Hon tror att det i regel handlar om okunskap och brist på information. Och finns det ingen möjlighet att vinna i domstolar måste staten gripa in.
– Okunskap är nog renskötselns största fiende i dag, menar hon.
Domen är heller inte förvånande för Hans Lindström i norra Fjällnäs. Han är lokal talesman för ett nätverk bestående av 400 markägare som vill stoppa renarna från att beta på deras marker.
– Det kunde ju bara bli ett utslag i den här frågan. Det borde rennäringen inse och ta sitt förnuft till fånga. Men samtidigt hoppas han på att regeringen griper in tillsammans med sina stödpartier och diskuterar renbetesfrågan med SSR.
     
Samer ställs mot varannI det nybildade nätverket finns det även markägande samer som tycker att renskötseln borde förändras och att markägarnas ställning borde stärkas.      Även om det ställer samer mot varandra så måste frågan upp på dagordningen menar Hans Lindström.
– Det är en ren ägarfråga och vi ska inte behöva känna oss diskvalificerade för att vi har en samisk identitet, säger han.


JAN JOHANSSON
070-266 01 55
jan.johansson@vk.se