Vi ser att några forskare i Sverige har skrivit en debattartikel i DN om samer eller rättare sagt om renskötseln.  (05-10-23).  Debatt

Som ni kanske känner till startade en mindre form av tamrenskötsel här uppe i nordligaste Sverige i början av 1600-talet. Dessförinnan hade vildrenen enbart varit ett jaktbyte som fångades i vildrensgropar och senare i snaror. Efterhand började befolkningen (kväner, kainulaiset,  invandrande samer och även kronan) att tämja några vildrenar. År 1605 hade Enontekis  befolkningen i genomsnitt 5 tamrenar i sitt ägo och som också användes till att locka till sig andra vildrenar.

Storrenskötsel expanderade våldsamt i början av 1850-talet då Ryssland stängde sina gränser för renskötarna. Dessa kom i stora mängder till Karesuando-området från Kautokeino som då tillhörde Norge. På kort tid ökades befolkningen häruppe med 40% eller 300 personer. De hade med sig sina renflockar och flera ägde tusentals renar. Detta medförde med tiden att den bofasta ursprungsbefolkningens (kväner, kajnulaiset, lantalaiset, lappalaiset och samer. Alla ägde mer eller mindre renar) lavmarker blev uppbetade och detta skapade oreda i rennäringen. Detta försökte man stävja med en byalag. Redan då gjorde svenska regeringen ett stort misstag som tillät fri invandring av renskötare hit upp.

Det är inte frågan om "urminnes tider" eller "tusentals år" som det har bedrivits storrenskötsel häruppe. Men vi förstår de svenska forskarnas Omedvetande om förhållandena här, då alla anslag till forskningen har styrts över till den samiska sidan. Vi föreslår att ni börjar studera vad finska forskningen har kommit fram till om förhållandena här ända från 1500-talet och framåt. De klargör frågan om vilka som bodde i områdena häruppe och hur mark och vatten resurserna användes och av vem. Det gäller även ägandet av lappskattelanden.

Sverige grundlag måste väl gälla häruppe också i en rättstat. Man kan inte politiskt börja frånta befolkningens grundläggande rättigheter som man faktiskt redan har gjort mot oss. Då kunde våra förfäder varken skriva eller läsa svenska utan deras modersmål var kvänska (meän-kieli). Det var ju lätt att manipulera befolkningen häruppe då. Nu har vi dock lärt oss svenska (med tvång) och kan läsa och skriva det språket.

Vi måste även nämna att år 2002 deklarerade 150 renskötare en sådan inkomst av sin näring att de kunde antas leva utav det. Våran renskötsel förbjöds 1928 av svenska staten. Då började man etniskt försöka kargöra vilka som hade rätt till den näringen. Det är ju inte alltid lätt då alla är mer eller mindre släkt med varandra och de som nu kallar sig samer, oftast härstammar från en kvänskt släkt. Det avgörande i den frågan är att man skall "känna sig som same".

EU har också en människorättskommission som bevakar hur medlemsländerna behandlar sina inhemska minoriteter. 

Kvän/Lappalainen

Svar till professorerna bl.a. Peter Sköld

"Den samiska kulturen kommer att utrotas" skriker fem professorer ut i en debattartikel i DN.

I artikeln skriver Professorerna om de betestvister som renägarna förlorat mot markägarna, där en, i Nordmaling vid Västerbottens kustland, ännu ej är avslutad. Den rättegången säger ni att ni inte vill kommentera, och så gör ni inte annat!

Ni fem professorer säger att renarna funnits på dessa marker i Nordmaling sedan urminnes tider, tja, det är ju det som tingsrätten ska avgöra, eller hur.

Jag vet inte hur det förhåller sig. Jag är faktiskt tveksam.

Men jag ska kommentera den pågående betestvisten i Nordmaling på detta vis.

De få gånger som markägarna i konflikten fått komma till tals i media, har jag inte hört annat än att de vill ha ut ersättning för intrång och skador som renarna åsamkat när de kommit in på markägarnas lagfarna fastigheter som de skattar för. De säger sig ha försökt prata med renägarna, men detta har inte lyckats, vilket inte förvånar, då rennäringen är den enda näring i Sverige som aldrig behövt förklara eller försvara sina förehavanden. Och då har man inte sett sig annat än tvungen att ta till rättsliga åtgärder, för att få sitt rättmätiga skadestånd, vilket markägarna djupt beklagar. Jag har aldrig hört någon av dessa markägare säga att renarna ska bort!

Men man vill ha en skälig ersättning.

Jag förstår inte heller hur ni professorer kan säga att det inte finns skriftliga bevis på var renarna funnits??

1671 delades markerna här uppe in i åboskatteland, eller lappskatteland som vi säger. Inom dessa, och ingen annanstans bedrev var och en som var renägare sin renskötsel, och dessa finns dokumenterade. De som inte var renägare jagade och fiskade på sina skatteland.

I boken "Kristoffer Skjulssons Minnen" av O P Pettersson, finns ex lappskattelanden i Vapstens lappby redovisade.

Och hur det nu än förhåller sig med renbete på privat lagfaren mark i Nordmaling enligt urminnes hävd. Så kan inte de nordsamer som inflyttat till Västerbotten på 30- talet tillräkna sig den.

Ni anser att svenska lagstiftare ska se på hur det är i Norge, för där har markkonflikterna minskat mellan renägare och markägare då det vid tvister ligger på markägaren att bevisa att renar aldrig funnits där. I Norge tar man hänsyn till renskötselns behov.

Vad jag vet från Norge är att renar inte får beta på privat mark, den bevisbörda ni pratar om gäller på Norska statens mark. Jag har faktiskt aldrig hört att norska markägare har, eller har haft problem med "sina" renskötare. Inte då här, på andra sidan gränsen, i Helgeland. Däremot klagas det en del på de svenska renskötarna.

I Norge behandlar man samer och Norskar mera lika, och man skiljer inte på renskötande och icke renskötande samer som det görs här i Sverige.

Och som ni gör i er debatt artikel!

Enda gången i artikeln när ni nämner att det skulle finnas icke renskötande samer är när ni säger att så många som var femte same av 20,000 är renägare. Vilket inte heller är sant. Man brukar säga att ca 2500 av ca 20,000 samer är renskötare, och jag tror det är generöst. Det finns i dag 150 registrerade renskötselföretag i Sverige.

Er debattartikel är förutom det jag tidigare ifrågasatt oerhört kränkande för det samiska folket. Vilket annat folkslag har sitt berättigande bundet i ett djur?? Slutar en Kines att vara Kines om han inte odlar ris?

Rennäringen var ett sätt att försörja sig, i dag är den mest ett sätt att ta ut bidrag och intrångsavgifter. Vilket jag djupt beklagar, då det faktiskt borde vara möjligt att leva av vad renen ger även i dag.

Jag har i tidigare debatter hävdat att ett urfolks själ, i detta fall den samiska själen inte sitter i renen, utan i kärleken till de vatten, fjäll och marker vi lever och verkar bland. Och jag hävdar också att den kärleken inte alls är starkast i den moderna renskötseln, och jag undrar om ni är medveten om hur modern renskötsel av i dag ser ut? Där har nog kunskaperna om sambanden i naturen en väldigt obetydlig roll, antagligen dog de med den traditionella renskötseln.

Jag har också i en insändare i Västerbottens Kuriren den 25 oktober frågat Professor Peter Sköld vilka vi är, vi som inte äger renar, men vars förfäder funnits här i Saepmie sedan urminnes tider. En del av dem ägde kanske ett lappskatteland, men det är inte säkert man bedrev renskötsel, man livnärde sig på jakt och fiske, som jag hävdar är Sveriges och samernas äldsta kultur, en del men långt ifrån alla bedrev renskötsel, och några blev vid kolonisationen nybyggare. Vad för slags folk tillhör vi, ättlingar till dessa människor??

Jag ställer nu denna fråga till er Höga Professorer.

Och vem är då jag?

Jo, jag vet inte riktigt, men jag vet att jag är en enkel undersköterska utan renar, boende ovan odlingsgränsen i Saepmie Västerbotten, ättling till ovan beskrivna folk, och fråntagen min samiska identitet av bland andra er, Höga professorer. Ni som med hjälp av era höga titlar fortsätter hjärntvätta svenska folket med faktiskt osanningar om svenska samer, troligtvis för att sanningen inte är exotisk nog, och inte passar svenska staten.

Ni omintetgör ett folk som funnits här i norr sedan istiden.

Marianne Johansson Bygget Mosekälla

kommentar till föregående inlägg (Kdo:sidan)
Jag vill uppmana dig som skrivit här lite före: om någon gör rasistiska inhopp, anmäl den personen. Varför påstår man saker och beskyller folk under anonymitetens täckmantel? Risk finns att om ni skulle lämna ert namn då skulle texten varit en annan! Att säga "de påhittade kvänerna" är djupt kränkande och rasistiskt! Strider dessutom mot FN-konventionen om mänskliga rättigheter.
Någon skrev om lärda personer, helt riktigt. Inom den akademiska världen har många vaknat och börjat sätta sig in i de här frågorna. Det är bra för oss alla. Många lärda män och kvinnor sitter just nu och utreder lappmarkens historia Tex. i Uleåborgs universitet under ledning av Prof., Vahtola. De har förlängt utredningstiden, eftersom en del tidigare avhandlingar som berör befolkningen i norra Finland och Sverige visat sig ha stora brister, medvetet eller omedvetet. (Vill inte nämna vems/vilkas avhandling för att inte gå på enskilda personer). Prof i EU juridik, P.Eilavaara är mycket känd i EU-kretsar, arbetar också med frågor som berör kvänernas rättigheter. Han gör det inte för att han är påhittad kvän utan han bevakar det rättsliga. (har kommit till den vissheten att Kvänerna är ett folk som bott här sedan 800 talet e kr och bor fortfarande)

De lärda har i alla tider varit med och forma sin tids historia, som också färgats av tidsandan och den politik man fört. Så händer även idag.

Politiker har blivit varse om att det faktiskt finns också ett folk som kallar sig Kväner/lantalaiset eller tornedalingar och som bott och levt och lever sida vid sida med samerna.

Varför påstår skribenterna här att kväner vill kalla sig samer? Det är verkligen konstigt. Det vi säger är att historiens benämning lapp är inte likhets tecken med same. Det är en väsentlig skillnad. Det är inget vi hittat på utan det finns otalig dokumentation av "lärda män" som belyser det. Nu senast sa t.o.m. Tomas Wallerström det samma. Han är en lärd man som driver den samepolitiska linjen.Varför tar han upp den frågan? Har han möjligtvis studerat vår historia lite närmare? Varför kommer EU :s delegation för mänskliga rättigheter för att träffa kvänerna och höra sig för hur nationerna inom EU har efterföljt minoritets folkens rättigheter till språk, kultur, historia mm? Hur tror ni de reagerade när vi träffade dem? Har Sverige och Finland arbetat för kvänerna? De är frågor som ni säkert har svar på.

Vill bara avslutningsvis säga att den "sanning" som lärda människor uttalat och uttalar behöver inte vara en enda sanning. Historien visar det. Stalin hade också sin "sanning" liksom Hitler.
Gertrud M har skrivit inlägget och diskutera gärna vidare om någon vill det men inte med någon som kryper under en täckmantel. Träd fram och säg vem du är, eftersom du verkar vara mycket irriterad över att folk jobbar med de här frågorna.

- email - hemsida - 25 okt 2005 - 19:54:26

svar till inlägg
Kvenlandsförbundet arbetar inte genom Finland vi arbetar MED Sverige, Finland och Norge. Vi håller oss uppdaterade med vad som händer i de här länderna gällande frågor som berör Kvänernas historia, kultur, språk, mark och vatten rättigheter mm. Vi ser också ett samband mellan besluten i de tre länderna. Vi arbetar även idag med de finsk-ugriska folken, där finns Hanti-manski folket, kåmer, Ersa, Karelare, Samer, Kväner m.fl. Det är sammanlagt ca 22 olika folkgrupper. Vi har i den kommittén fått 2 ordinarie platser. Det är mycket viktiga för oss, vi har också kommit med på "dagordningen" i minoritets och urfolks sammanhang i FN, det har skett via Finland. Niilo Tervo och Prof P. Eilavaara har arbetat upp oss på den arenan. Ja det finns massor av andra exempel men vi får stanna vid det här. I Sverige har vi varit och uppvaktat jordbruksministern och också träffat politiker från andra partier. Ett givande möte!
G Monlund

- email - hemsida - 10 okt 2005 - 20:56:34

till hallå
vilka är Ni som du säger ska börja förstå, du kanske borde använda ordet Vi istället. Det är inte bara Ni som ska jobba för de här sakerna. Det måste vara att vi tillsammans eller många enskilda börjar göra det.

- email - hemsida - 10 okt 2005 - 12:52:17

EU-medlemskap
Båda länderna är med i EU och har skrivit under ramavtalet om människorätt. Europarådet håller sig informerad om att lagar och förordningar följs av de anslutna länderna. Det gäller även ägande och förvaltningsrätt över mark och vatten.

Kvän/Lappalainen - email - hemsida - 10 okt 2005 - 09:28:23

lagstiftning o politik
Sverige och Finland har i stort sätt likadan lagstiftning, däremot är de politiska besluten annorlunda. Det är en väsentlig skillnad. Lagen går alltid över de politiska besluten, värt att ha i åtanke. Samma gäller i de båda länderna. Det ÄR av stor vikt vad tex finlands domstol tagit för beslut gällande exempelvis markanvändningsfrågor som nu det senaste i Kilpisjärvi, den kan läsas på Suonttavaaras hemsida, ännu bara på finska. Vi försöker få den svenska versionen.

- email - hemsida - 10 okt 2005 - 08:22:21

ILO 169

---

Samerna anmäler landshövdingen

Samernas Riksförbund, SSR, JK-anmäler landshövding Lorentz Andersson. Anledningen är, som samerna uppfattar det, landshövdingens negativa uttalanden om rennäringen i media.

Länsrätten upphävde ett stort antal undersökningstillstånd för gruvnäringen sedan en sameby överklagat dessa.
I ett inslag i SVT:s Västerbottensnytt den 11 oktober uttalade Lorentz Andersson bland annat att gruvnäringen inte är ett problem för samerna, utan att samerna har nytta av gruvnäringen.
SSR anser att landshövdingens uttalande ger bilden av att länsstyrelsen redan i förväg har som sin uppfattning att rennäringen inte orsakas problem av gruvnäringen och att länsstyrelsen aldrig skulle låte rennäringens intressen väga tyngre än gruvnäringens intressen om bearbetningskoncessionen.
Enligt samerna har Lorentz Andersson i inslaget uttalat att undersökningstillstånd och gruvor inte leder till problem för rennäringen. Detta är anmärkningsvärt, denna typ av generella uttalanden undergräver förtroendet att få väl avvägda beslut och yttranden från länsstyrelsen, menar samerna.
Länsstyrelsen ska enligt regeringsformen och i egenskap av regional myndighet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. SSR anser att landshövdingens uttalande strider mot detta stadgande.
Därför begär samerna att JK prövar Lorentz Anderssons uttalande i förhållande till gällande rätt.

Landshövding kritisk till prospekteringsstopp

Publicerad 5 oktober 2005 - 15:48
Uppdaterad 5 oktober 2005 - 15:5

Beslutet att stoppa malmprospekteringen på Vapstens samebys renbetesmarker måste vara ett misstag av länsrätten i Norrbotten. Det säger idag landshövding Lorentz Andersson till Västerbottensnytt.

Lorentz Andersson anser att letningen efter fyndigheter har försumbar inverkan på rennäringen. Och om det senare blir tal om gruva prövar miljödomstolen om gruvan ska tillåtas. Frågan kommer att diskuteras vid nästa sammanträde med länsstyrelsens styrelse.

---

Fredag 30 September 2005    07:36

Länsrätten ger sameby rätt – stoppar mineraljakt Umeå TT Nu kan det vara slut på mineraljakten i stora delar av Västerbotten. Länsrätten upphäver alla undersökningstillstånd i Vapstens samebys renskötselområde. Det kan bli ett dråpslag för gruvnäringen, skriver Västerbottens Folkblad. – Tiotals miljoner är bortkastade, säger bergmästare Jan-Olof Hedström. Vapstens sameby har under en tid överklagat Bergsstatens beslut om undersökningstillstånd. Nu har länsrätten gett samebyn rätt, och om beslutet vinner laga kraft är stora delar av länet fredat från undersökningar. Liselott Omma i Vapstens sameby anser att det inte har funnits något underlag för att ge de sammanlagt 19 undersökningstillstånden. – Nu ligger de efter varandra som på ett pärlband över hela vårt vinterbetesområde. Man måste visa hänsyn för renskötseln och se till att rennäringen kan fortsätta leva, säger hon till tidningen. Läsarnas kommentarer: Domen felaktig Den beviljade undersökningstillstånden är till största delen belägna på privat skogsmark. Privat skogsmark belastas inte av renbetesrätt viket bla. Härjedalsdomen visar. Vapstens samebys vinterbeteslad omfattar ej privat skogsmark. Med andra ord så är Länsrättens dom felaktig. Markägarna har dokument som bevisar att renbetesrätten inte omfattar skogsmark, trots detta så fortsätter regering och myndigheter som Länsstyrelser, Jordbruksdepartementet och Förvaltningsdomstolar att vrångtolka rennäringslagen, och invagga samebyarna i en falsk trygghet. Regeringen söker desperat efter tecken som visar att deras påståenden är korrekta, med att tillsätta en rad tvivelaktiga utredningar. Jakt och Fiskeutredningen där renägarna och markägarnas rättigheter skulle utredas är så till den grad manipulerad, att man lyckat att ställa ena huvudparten markägarna helt utanför. Stig Eskilsson

Exillappen
	Oj Oj Oj!!! Helt otroligt! hur kan en ytterst liten grupp av människor få sätta stopp för nästan en hel landsända??

Kjell-Ove Berg
	Vad Falls! Om nu rennäringen hindrar utvecklingen i inlandet borde samtliga bidrag till samebyarna frysas inne med omedelbar verkan. Undrar även hur många kronor som renskötseln bidrar med till statskassan jämfört med gruvnäringen?

 

2005-10-01 12:56:00

Klipp ur insändaravd. i NSD den14 mars 2002

Alla ska behandlas lika

Vid sameminister Margareta Winbergs besök i Kiruna demonstrerades det mot den renskötande samernas utökade rättigheter, exempelvis länsrättens dom beträffande älgtilldelningen för Talma sameby.

Sameministern hävdade att vi demonstranter var okunniga. Kanske är det så att man är okunnig om man har en annan uppfattning än en socialdemokratisk sameminister. Vi har under åren fått lära oss att hur man löser våra lokala problem vet man bäst i Stockholm. Hon gav även sina lokala partivänner i uppdrag att förklara för oss mindre vetande om förträffligheten i länsrättens dom och hennes förväntade planer beträffande samemakt.

Eftersom socialdemokraterna i Kiruna har utsett Börje Allas i Talma sameby som ansvarig för samefrågor, dit även jakt och och fiske hör enligt samerna, så är jag inte helt optimistisk på en acceptabel lösning för oss icke renskötare. Något för oss jägare att tänka på den 15 september.

Enligt Per Mikael Utsi är en tänkbar lösning att jaktlicenserna värderas högre (alla avgifter som betalas in går till samebyar och deras fonder). I dag betalar vi för älglicens för en vuxen älg på "statens mark": Deltagaravgift 1300 kr, jaktkort (sex personer) 1200 kr, älgavgift 2000 kr och fällavgift 400 kr, summa: 4900 kr. Till detta kommer flygtransporter till och från väglöst land 3500 kr.

Visst går det att höja avgifterna, men då är det inte vi glesbygdsbor utan de som har mycket i plånboken som jagar. Är det så sameministern och de renskötande samerna menar att vi inte ska förlora våra jaktmöjligheter? Vi ska på pappret kunna jaga, men i verkligheten sätter kostnaderna stopp. Vilka avgifter betalar samebymedlemmarna?

Enligt statistik från riksdagens revisorer låg den taxerade årsinkomsten 1993 av rennäringen i de norra fjällsamebyarna i genomsnitt på 2021 kronor. Vad är den taxerade inkomsten nu när det påstås att det har varit dåliga år för rennäringen?

De bybor som bedrev jordbruk fram till 60-talet fick sluta på grund av bristande lönsamhet och söka sig till andra näringar för att försörja sig. Inte skulle det vara arbetslöshet i Norrland om alla så kallade näringar fick samma stöd som "rennäringen". Så visst går det att bedriva verksamhet när samhället (skattebetalarna) står för kostnaderna.

De lagar som reglerar "rennäringen" (monopoliserad 1928) bygger på att man skall tillhöra en viss etnisk grupp! Hur rimmar detta med demokrati år 2002? Vilken annan näring bygger på att utövarna skall tillhöra en viss etnisk grupp?

Mitt förslag är att behandla alla människor lika oberoende av etnisk tillhörighet, allt annat leder till motsättningar som inte gagnar någon. Renbeteslagen och andra lagar är skapade av människor och måste ändras då de inte är demokratiska och ger alla människor lika värde.

Erik Andersson

Raka rör om renägares rättigheter

SVARTA OVÄDERSMOLN ses vid horisonten, när jag läser om samekritik mot ILO-långbänken. Men en ljusnande framtid skymtar för en redan privilegierad grupp, nämligen renägare. Vad man märkligt nog inte talar om det är att renskötseln idag för de flesta är en ren hobbyverksamhet, som subventioneras mycket starkt med skattemedel.

Vad som stödjer denna min åsikt det är att renantalet per renägare inom Kiruna kommuns sex samebyar är mellan 47 och 86 renar. Genomsnittligt antal renar för alla renägare i Sverige är cirka 127. Detta är lätt att räkna ut, antalet renar i landet får vara 280.000 (idag antagligen lägre) och antalet renägare cirka 2.200.

SKA VI DESSUTOM nämna ekonomi, och det tycker jag att vi ska, så tillförs rennäringen enligt en ekonomisk analys gjord 1993, 6,50 kronor för varje intjänad krona. Rennäringen visar en samhällsekonomisk intäkt på 62 miljoner och en samhällsekonomisk kostnad på 264 miljoner. Även en som inte är ekonom förstår att detta ska vi inte hålla på med.

Med redovisade siffror förvånar det mig att sametingets Lars-Anders Baer kan skriva om rasism. Visserligen menar han i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Och det är troligt att samer då levde under besvärliga förhållanden. Men jag är helt övertygad om att andra arbetare i Sverige vid den tiden levde under värre förhållanden. Du, Lars-Anders Baer, läs våra arbetarförfattare. Du kan börja med Gunnar Strängs memoarer.

LARS-ANDERS BAER gratulerar FNs rasdiskrimineringskommitté och det har jag full förståelse för att han gör, som renägare. Men vad han inte har någon förståelse för det är att 99 procent av Sveriges invånare blir andra klassens medborgare i det som renägare kallar sapmi.

Kanslirådet GÖRAN TERNBO gör också sitt bästa för att bagatellisera verkningarna av om Sverige skriver på ILO-169. Han försöker göra gällande att den inte ställer några krav på större rätt. Kvalificerat struntprat vill jag kalla det . I arikel14 i konventionen står det nämligen i klartext: Staten skall erkänna ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt. Ternbo anser dessutom att när det gäller lokalbefolkningens rätt till jakt och fiske, där blir det ingen skillnad.

ÅTER IGEN STRUNTPRAT. För om renägaren blir ägare till den här landsdelen (en tredjedel av landet) då kommer tjockleken på plånboken att styra, vilka som får jaga och fiska. Detta har vi nämligen i Kiruna erfarenhet av, det som gällde innan 1993. Det värsta är dock att om äganderätten överförs till en liten grupp renägare (cirka 2.200) så har detta ingenting med demokrati att göra. Ternbo snuddar dock vid sanningen när han säger att renägare bör få upplåta sina rättigheter, precis som vilken markägare som helst.

KLARTEXT FÅR VI ÄVEN från Lars-Anders Baer, när han nämner att sametinget kommer att fortsätta kräva att Sverige erkänner samernas rätt att äga, kontrollera och förvalta "sina" land- och vattenområden. Bra noterat, Lars-Anders. Jag gillar klartext.

Karl-Rune Bergdahl, Kiruna

Kommentar från föreningen: 

Skattelandsägare samt hemmansägarna ovan odlingsgränsen i Lappland har redan tvingats att upplåta sina marker till samebyarnas renar som betesområde utan ersättning. Det samma gäller jakt och fiskerätten. Det verkar som Sveriges rikets grundlag om äganderätt har slutat att gälla vid lappmarksgränsen och alla äganderätts dokument förklaras ogiltiga. De får inte heller hägna in sina marker och börja tex. med renskötsel som var en av deras näringar innan staten trädde in och tog ifrån dem den rätten.

Därför skapas ILO-myter

På högsta politiska nivå har man redan bestämt sig. Frågan är inte om, utan när man ska underteckna ILO 169, skriver Per Engelmark.

I NSD den 16/3 beklagar sig kanslirådet Göran Ternbro över att det florerar så många myter om ILO 169. Vad är det som är så förvånande med det med tanke på hur frågan handläggs?

Från politisk håll har man duckat och mörkat i den här frågan från första början. I media har det varit sparsamt med information och då menar jag faktamaterial. Den information som sipprat ut har i många fall varit tvetydlig. Ternbros eget uttalande i NSD bidrar ju knappast till att skingra dimmorna.

Först säger han att urbefolkningen inte har någon vetorätt men att ILO ställer krav på ett ärlig samråd, och så avslutar han med att säga att man enligt ILO konventionen får upplåta sina rättigheter som vilken markägare som helst när det gäller jakt och fiske. Det sistnämnda är intressant med tanke på dom krav på 95 procent av älgtilldelningen som exempelvis Talma har drivit.

Jag har varit på två så kallade informationsmöten, det första i LRF regi i samband med vintermarknaden, det andra med NLS som arrangör och som en punkt i en skogskväll. På det första mötet fick vi bl.a. veta att privata markägare ska åläggas att garantera renbetet, att nyttjanderätten ska jämställas med äganderätten.

På det andra var ILO i stort sett en fråga om samråd. När jag då talade om vad som sagts på det första mötet fick jag veta att det var samma sak. För min del kan jag omöjligt få det till att ett samråd är samma sak som att jämställa nyttjanderätt med äganderätt.

Jag har aldrig hört talas om någon information från departement Ternbro tillhör. Vem hindrar Ternbro & co att sprida information? En enda politiker har jag hört uttala en åsikt i den här frågan under valrörelsen 2002, nämligen Törnman i Kiruna. Han ansåg att ILO konventionen inte skulle undertecknas av Sverige. Det föranledde ett hysteriskt utbrott från Lotta Gröning där hon jämförde Törnmans uttalande med hetsen mot judar i Nazisttyskland, hon avslutade med att uppmana Törnman hålla käft.

Det är det politiska media komplexet som har ansvaret att det ser ut som det gör i den här frågan. 

För min del är jag övertygad om att man på högsta politiska nivå redan har bestämt sig. Frågan är inte om, utan när man ska underteckna ILO 169. Frågan är för närvarande i tysthet nerbäddad i utredningar, sedan är tanken att den ska mjuklanda i knä på politikerna som i sin tur i bred enighet över partigränserna ska fullborda verket. Och då om inte förr lär vi få se vad som är sant eller falskt i den här frågan.

Per Engelmark, Jokkmokk

Ur debattsidan NSD den 24 mars 2004(Samefolket är delägare i NSD, föreningens påstående?).

Infört i Norrbottens Kuriren den 13 april 2004 på debattsidan.

Lyft debatten om ILO

ILO 169 DEBATTERAS inte särskilt mycket. Detta är skrämmande med tanke på att Sverige håller på att anta en konvention som ger negativa konsekvenser för speciellt folket i norra delen av landet. Regeringen har tillsatt utredningar, arbetsgrupper med mera för att förbereda intåget.
Men på vilket sätt har man arbetat …
Kvenlandsförbundet har i flertal skrivelser till jordbruksdepartementet (första gången år 2000) ställt krav om representation i utredningar samt påtalat oberoende forskning vad gäller historien.
Vi har också begärt att en konsekvensanalys ska göras, där alla berörda grupper tas i beaktarn och har möjlighet att tillföra fakta.
Dessa skrivelser och förfrågningar har inte besvarats.
Däremot har samiska organisationer varit flitigt representerade i dessa sammanhang.
I HELA TORNEDALEN och Malmfälten kan vi följa Kvänernas släkter, mark- och vattenrättigheter, näringar, bosättningshistoria från mitten av 1500-talet. Vi har dokument idag som visar vem och vilka släkter som betalade skatt i de så kallade lappskattelanden.
Våra förfäder, kvänerna, betalde skatt för de marker de ägde, de betalade skatt under benämningen lappar och efter nybyggarplakatet som nybyggare.
Dessa handlingar bevisar att vi (kväner/lantalaiset) bebodde detta områden mycket tidigare än nybyggarplakatet blev infört.
Begreppsförvirring har också skett. Man drar nu idag likhetstecken mellan same och lapp, vilket är fullständigt felaktigt.
KVENLANDSFÖRBUNDET anser att ILO 169 inte kan antas innan åtgärder vidtagits för att utredningar ska kunna kallas opartiska.
Vår ambition är inte att frånta någon dennes rättigheter, ej heller att förneka den samiska kulturen. Men vi anser att i en demokrati som Sverige representerar ska beslut föregås av fakta och dokumentation istället för antaganden och påtryckningar.
Det är bevisligt att vårt område har under lika lång tid bebotts av flera olika kulturer och folk. Vi kan därför inte acceptera att ett helt folks kultur, historia, och dess rättigheter till mark- och vattenanvändning fråntas och på ett felaktigt sätt överförs till en annan grupp.
DEBATTEN MÅSTE LYFTAS. Vi måste få svar på frågor som vi tillskriver myndigheter, politiker och övriga beslutsfattare.
Det finns med all säkerhet en orsak till varför dessa frågor inte kommit upp i ljuset.
Informationen om det som nu sker i Finland kan inte ha undgått den svenska regeringen. Där har ILO-tåget bromsats upp.
Regeringen i Finland har tillsatt arbetsgrupper där bland andra historiker, representanter för samiska organisationer och representanter för Kvenlandsförbundet ingår för att göra en opartisk utredning av historien i Lappmarken.
Man forskar inte enbart i 1800-talet, utan så långt det är möjligt och tillförlitligt för att få en helhetsbild.
DEN SVENSKA REGERINGEN har under årens lopp blivit utsatt av enorm lobbyverksamhet som fått de styrande att fatta beslut som delvis saknar underbyggda fakta.
Hur kan ett demokratiskt land ge sin välsignelse till att en liten grupp människor får befogenheter som till och med kränker äganderätten som finns i grundlagen? Och dessutom införa det bakvägen i tysthet och samtidigt agera som demokratins förespråkare i andra länder !

Gertrud Monlund, Kuttainen
för styrelsen i Kvenlandsförbundet

Syntetiska samer

Ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter (hälsa): Rondellen 2004; 19. URL:http://www.rondellen.net,  av Mats Hägglöf.

Mats Hägglöf har tidigare medverkat i Rondellen "The Rondel (1-3)". Som grävande journalist och kreativ debattör har han sedan fem år arbetat med problemen kring ekologi, rennäring och rovdjur. Det är viktigt att skilja mellan samer och renskötare. Samerna var troligen den minsta av våra tre största ursprungsbefolkningar, nu väl blandade med svear, götar, finnar och andra invandrare.

Dagens renskötare är etniska svenskar med svenska som första språk, engelska som andra språk, samiska i bästa fall som tredje språk. De har fullständiga medborgerliga rättigheter, tillgång till utbildning och hälsovård, man kan välja alternativa yrken på samma villkor som övriga medborgare. Liksom jordbruket och skogsbrukjet är rennäringen motoriserad och rationaliserad. Endast omkring 150 renskötare arbetar heltid med rennäring 2002. Den motoriserade rennäringen knäcker renskötare, ren och miljö, och kostar därtill i storleksordningen 200-300 miljoner per år i olika former av samhällsstöd.

Hägglöf föreslår att renskötarna avtalspensioneras (en kostnad på c:a 50 årsmiljoner), att renen åter förvildas, att kulturarvet vårdas med en del av de vinster samhället gör på saneringen. Red.

Sångerskan från Klimpfjäll

För några månader sedan noterade Aftonbladet att Lapplands kandidat till Melodifestivalen, Sandra Dahlberg från Klimpfjäll, är en blond sameättling. Hon är inte unik. Många samer är lika blonda och blåögda. Norrland har haft den befolkning det kunnat försörja i mera än 8000 år. Det motsvarar över 300 generationer. Nu är det så med det biologiska arvet att på sex generationer är man i genomsnitt varken släkt med sina föräldrar eller sina avkomlingar, man tillhör mänskligheten.

Det sociala arvet är lika föränderlig som det biologiska arvet. Näringar kommer och går. Språk, kulturer och folkstammar växlar. Utvecklingen i Sandras hemtrakter från 1800-talet är väl beskriven av folklivsforskaren O. P. Pettersson och av Bernhard Nordh, en gång Sveriges mest lästa författare. Den skildringen är representativ för hela Norrland söder om Norrbotten. Det var svårt för nomaderna att få barn att överleva och högst en kunde driva rennäringen vidare. Följaktligen strömmade resten av kullen över till andra näringar och andra trakter. Många blev nybyggare. Men det är en lång historia, som började långt före vårt 1800-tal.

Hur Sverige befolkades

Av pedagogiska skäl gör jag det enkelt - Sveriges historia är dess historia efter den senaste istiden. Sveriges äldsta fynd av ren är 11.700 år gammal och kommer från Skåne. Skåningarna följde isranden norrut. På vägen mot Treriksröset förlorade skåningen tillfälligt ren och rullande "r". Troligen tillstötte folkgrupper med finska och samiska språk från väster, norr och öster. Hur dessa folkgrupper umgicks och blandade sig med varandra under de följande 6000 åren vet vi inte. Det enda som är säkert är att Norrlands befolkning nu är heterogen.

Renen i Norrland

Under de första åren av Norrlands historia synes jakt på framför allt säl och älg ha varit huvudnäringen, jämte fiske; fisket är ödemarkens basnäring på våra breddgrader. De äldsta arkeologiska fynden av ren i Norrland börjar dyka upp efter drygt 6000 år, alltså 1800 år bakåt i tiden med vår tideräkning.

Rennäringen i Norrland kan följas med större säkerhet från 1500-talet och framåt. Lappskattelanden var oftast privat egendom som kunde köpas, ärvas eller säljas. Någon skarp gräns mellan renägare, renskötare och bonde kunde inte dras; många gamla bondgårdar hade egna renmärken. Men det var svårt, framför allt för familjen, att leva enbart av rennäringen. Det vanliga var att varje familj kombinerade kor, får, getter, renar, jakt, fiske, rovor potatis och korn efter de lokala förutsättningarna fram till 1800-talet var pälsverk, torrfisk och tjära viktiga inkomstkällor, för privatekonomin, skatt och export.

Under 1800-talet blev jordbruk och skogsbruk allt viktigare. Samiska som var vardagsspråk dog ut i de sista byarna med den generation som föddes omkring 1890. Nu återupplivas det vid Samernas Folkhögskola i Jokkmokk och vid universiteten. Fram till omkring 1960 gick renarna som regel inte över stambanan, som i sin dragning ungefär motsvarar högsta marina linjen.

Konkret uttryckt - i Henning Sjöströms Burträsk i Västerbotten -  såg man inte en ren mellan 1850 och 1950. I mars 1965 körde tåget på en renflock på stambanan vid Korsträsk 18 km söder om Älvsbyn i Norrbotten. Jag var med på tåget, på väg till ett forskningsuppdrag i Piteå. Jag utförde en del av den efterföljande nödslakten. På järnvägstationen i Älvsbyn fick jag göra uppehåll för att sanera klädseln. Gamla järnvägsarbetare berättade att det var första gången någon hört talas om renolyckor på stambanan. För mina insatser på olycksplatsen fick jag sex renar. Jag har kvittot kvar. Det är beviset för att jag vet vad jag talar om. Olyckan vid Korsträsk var ett tecken på att rennäringens moderna expansion hade börjat.

Rennäringens nya expansion började i Norrbotten. Genom olika gränsöverenskommelser mellan nationerna - Ryssland, Finland, Norge och Sverige - blev en del renägare avskurna från sina gamla betesmarker. Till en del kunde man kringgå paragraferna genom att skriva sig som svenska medborgare. På det viset blev det för mycket renskötare och renar i Norrbotten. Söder om Norrbotten hade renskötarna sökt sig till näringar med bättre möjligheter till försörjning. De norrbottniska renskötarna förflyttades söderut, till samebyar med underskott på renskötare.

Renägare, renskötare och samer

Under de senaste tvåhundra åren har samepolitiken i stort sett utformats av bysnillen med politiskt inflytande, av lägre statstjänstemän, och av kulturpersoner med svaga kunskaper i historiska vetenskaper, sammanfattningsvis "tofsromantikerna" enligt den samiska författarinnan Sara Ranta - Rönnlund (1903-70)) Man skaffade sig legala instrument för att skräddarsy sitt Lappland. Samebyn definierades i rennäringslagen 1886 som en kollektiv nyttjanderätt av mark för renbete och rätt till jakt och fiske.

Eftersom det av historiska skäl inte går att definiera samer som folkgrupp, så bestämde staten1928 att renägare (renskötare) är same och tvärtom; man konverterade en yrkesgrupp till ursprungsbefolkning. Begreppet "same" är idag i Sverige en juridisk  artefakt. Det utformades som ett ärftligt monopol. Renskötarna hade i princip möjlighet att byta till vilket annat yrke som helst. Rennäringen blev dock stängd för övriga ortsbor och medborgare.

Gamla renmärken från privata äganderättens tid levde kvar, nästan alltid en undanskymd tillvaro. Samebyarna kunde delas i familjeföretag och ta namn efter geografiska byar eller områden, motsvarande sektioner inom en institution eller ett företag. På det viset kunde man 2001 redovisa 51 samebyar och 4500 renägare i Sverige. Det är fråga om kreativ bokföring, avsedd att visa rennäringens betydelse och stödja "samernas" anspråk på fastighet Norrland. Den nakna sanningen finns i Figur 1. nedan:

Under år 2002 deklarerade 592 personer inkomst av rennäring, årsinkomst i genomsnitt 90.000 kronor. Av dessa nolldeklarerade 54. Etthundra personer (104) deklarerade en årsinkomst av rennäring under 20.000 kr. Det här är det lägst avlönade fjärdedelen. Den högst avlönade fjärdedelen låg mellan 120.000 och 300.000 kronor i årsinkomst. Här har vi de 150 heltidsarbetande renskötarna, som skapas genom konstruktionen av kollektiva samebyar, den svårfångade kår som trollas bort i den officiella statistiken. Under heltidsarbetarnas årsinkomst ligger renskötarens sociala nätverk (familj, släktingar, grannar) de som hjälper till vid arbetstoppar och fördelar skattetrycket.

Modern rennäring

Rennäringen av idag är en humanitär och ekologisk katastrof. Renskötaren kör bil 5000 mil och skoter 1000 mil per år. Det knäcker kroppen. Vid 40-45 års ålder är det aktiva herde livet slut. Man får dra sig tillbaka till kulisserna, hittills vanligen som sjukpensionär, ofta som rennäringens sociala nätverk.

Det svenska "tamrenen" är nu helt beroende av stödutfodring och lastbilstransporter. Renlaven är ned betad till hälleberget. Renen ger sig på den växande skogen. Den biomassa som Norrland producerar räcker helt enkelt inte till för dagens renstam. Den industrialiserade köttproduktionen är skoningslös mot ren och mark. På hösten kommer helikoptrar och sveper ner renar från fjällen. Allt vilt flyr med renarna undan bullerterrorn (förutom alla terrängmotorcyklar s.k. kross dito och fyrhjulingar). I skogslandet sker en lika hänsynslös helikopterdrift vid sorteringarna i renhägnen. Helikoptern svävar mellan olika elledningarna på bondgårdarna och schasar djuren mot renhagen. Transporterna mellan sorteringsstationerna sker eljest med lastbil - för lite mat och för mycket vandring annars.

Till våren väntar en lika svår drift tillbaka från kusten till fjället. Under sommaren svälter en stor del av renkalvarna ihjäl, fjället är ned betat och barskrapat; ingen stödutfodring är möjlig på barmark. Men renskötarna skyller på örn och rovdjur och kräver ökat ersättning - hittills en mycket givande strategi. Sanningen är att modern rennäring är oförenlig med rovdjur. Björnen väcks i december i sitt ide och skjuts som akut hot mot rennäringen. Ett vargspår i renbeteslandet ger större rubriker än ett självmordsattentat utomlands; efter några dagar eller veckor är det borta för gott.

Hur blev det på det här viset? Mot slutet av 1950-talet kom pengar med i bilden, i form av olika samhällsstöd. Idag är fjället och stora delar av skogslandet stängslat för att stödja rendriften. 130 mil stängsel kostar 10 miljoner kronor per år att underhålla. Det här är bara toppen på ett isberg. Strukturen på  den moderna rennäringen i Sverige är att 150 heltidsarbetande renskötare är bärare av ett samhällsstöd i storleksordningen 200-300 miljoner kronor per år. Dessa subventioner underhåller 300.000 renar och 1500 tjänstemän. Tillbaka till statskassan kommer skatt på 50 miljoner i inkomst av rennäring, med tanke på skatteskalorna gissningsvis 5-10 årsmiljoner. Ebberöds bank kan dra åt fanders. Vad är smålänningen mot en lapp?

Tjänstmännen är drivande

I den här utvecklingen av rennäringen mot ärftligt monopol och miljöförstöring är det av allt att döma tjänstemännen som varit drivande. De enskilda renägarna och renskötarna har bara tagit emot vad som bjudits. Det är uppenbart av Figur 1 att de inte haft det särskilt fett. Få av dem har också haft de kunskaper och den överblick som skulle ha gett dem insikt om att de lever av och på en kulturlögn. De betalar ett högt pris i hälsa och livskvalitet för sina inkomster.

Liksom andra autonoma nätverk av tjänstemän - vi kan jämföra med EU och FN och Parkinsons lag - är "tofsromantikernas" övergripande mål deras egen överlevnad. Den vara de säljer till bidragsgivare och beslutsfattare är till sitt väsen skuld och skuldkänslor. Man vädjar till okunnighet och ångest. Denna okunnighet på hög nivå kan ta sig makabra uttryck. "Fördelen med att vara same är att man får köra skoter i nationalparkerna." Kejsaren dansar fortfarande näck.

Mina kunskaper och källor

Den kritiske läsaren kanske frågar sig hur min bild av rennäringens utveckling och problem vuxit fram. Svaret finns i min personhistoria och mina arbeten och intressen. Jag är född i Åsele, vid ett av renarnas klassiska betesstråk. Jag umgicks med en familj bland renskötarna. Jag var flera gånger sommargäst i familjens kåtor i fjällvärlden. Även i övrigt har jag varit en flitig resenär i skog och fjäll, som biolog, botanist, reseledare och talare. Till de lokala renskötarnas bestörtning vann jag lassokastningen i Fatmornakke 1958.

Jag tror inte att renskötarna blivit särskilt hårt behandlade i det svenska samhället, om man korrigerar för tidevarv och samhällsklass. " Oss allom är levnaden bister, vår såddgröt är tunn utan ister". Men det var på Gustaf Vasas tid: Den stigande standarden har kommit även renskötarnas avkomlingar till del. Livet som nomad gav sin insikt om att det finns flera byar än en i världen. Jag skulle tro att renskötarnas avkomlingar idag är överrepresenterade bland våra politiska beslutsfattare, bland våra biskopar och professorer. En av döttrarna i min barndoms nomadfamilj reste söderut och blev professor i humaniora under ett helt nytt artistnamn.

Den bild jag tecknar av nutid rennäring är till delar känd av många tjänstemän i förvaltningar, ämbetsverk och utbildningar. Den är förstås delvis känd av renskötarna och deras familjer. Även jägare och markägare i Norrland kan mycket om det här. Men alla är beroende av alla. Man och man emellan kan man ha kritiska synpunkter på utveckling och politik. Få har den personliga friheten att de kan kritisera offentligt. Det är vanligare att en politiker i ett tal med stolthet nämner att han blivit så bekant med en renskötare att han fått bygga fritidshus på "lappland".

Fredlig framtid?

Huvudparten av våra nuvarande renskötare är avkomlingar efter de finsktalande gränsnomaderna som förflyttades söderut 1920-40. Det var utan tvivel ett kränkande övergrepp (men nödvändigt ty betesmarkerna räckte inte till på grund av den stora inflyttningen från Kautokeino till bl.a. Karesuandoområdet ,vår anm.) Nykomlingarna, i allt 400 människor, var inte välkomna på de nya orterna. De gjorde intrång på infödingarnas marker. De förstod inte språket, svenska och den lapska som levde kvar i dalarna söderut. Deras barn måste lära sig svenska när de kom till skolorna. I sak var det frågan om en erövring av nytt land, verkställd i tysthet och formellt laglig. Under uttåget lärde sig renskötarna att leva på subventioner och ersättningar. De flesta nutida renskötare är således inte urbefolkning utan sentida invandrare i 2-4 generationer.

"Kunskap är fred". Det är inte hälsosamt att leva på en livslögn. Om samhället slutar att subventionera lögn och miljöförstöring, så blir allt mycket bättre. Jag ifrågasätter "lappar" och "samer" som etniska grupper. Det rör sig om förväxling mellan näring och ursprung. Renskötare har funnits länge. De som idag deklarerar inkomst av rennäring borde avtalspensioneras med en livslång pension motsvarande den deklarerade inkomsterna. En del av det staten sparar kan investeras i en samisk institution vid Skogshögskolan i Umeå. I motsats till en annan debattör tror jag att det är en poäng om rennäringens forntid och framtid blir föremål för forskning i geografisk närhet till skog och fjäll.

Det svenska samhället står öppet för renskötarna och deras avkomlingar. På motsvarande sätt bör rennäring, renforskning och renkultur stå öppen för alla svenska medborgare och den kvot utbytesstudenterna vi tar emot. I den framtid jag drömmer om har varje svensk rätt att gå i lappdräkt och slå en jojk, om man så önskar. I den visionen finns det också rum för våra rovdjur i Norrland.

Det är dags att lämna den feodala diktaturen, byggt på klass och klan. Vi går in i den demokratiska välfärdsstaten med mänskliga rättigheter. "Den ska äga dalen som får den att blomstra". Kanske vi borde ha nått dithän några årtionden tidigare. Men bättre sent än aldrig.

Mats Hägglöf

Råbystigen 51

197 31 Bro

Tel och fax: 08-58240372 

Ur senast numret av Svensk Jakt, jan 2005. http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/ (Jägarförbundet har ca 200 000 medlemmar)

Mitt Jägarsverige om 25 år

Av Karl-Rune Bergdahl, Fjälljägare, Kiruna

Jakt är den rekreation många människor behöver. I Kiruna ingår jakten som en viktig del av vårt sätt att leva. Dessutom tillkommer kamratskapet som är ovärderligt. Från början var vi två, sedan fyra, jaktkompisar och våra jaktturer tillsammans i fjällvärlden är oförglömliga och har gjort livet mycket trevligare.

Jakt på mark ovan odlingsgränsen har tidigare varit förbehållen de med de rätta "kontakterna". Vi Kirunajägare har dock haft det bra, vi har från 1932 haft ett arrendeområde på 40 kvadratmil inom några samebyar. Där har vi jagat i 70 år utan några påvisbara effekter för renskötseln.

1992 inlämnade Jägareförbundet med flera ett förslag till regeringen om att jakt ovan odlingsgränsen skulle tillåtas. Förslaget antogs av riksdagen och glädjen var stor bland Sveriges jägare. Äntligen fick vi vår demokratiska rätt att jaga på "statens" marker ovan odlingsgränsen.

En liten grupp som dock inte blev glad var renägare som drabbades av någon slags kortslutning. De gick ut i pressen med profetior om att fjälljaktreformen innebar rennäringens snara undergång och att de hade mist sin jakt- och fiskerätt. Det sistnämnda var inte med sanningen överensstämmande, det enda de miste var ensamrätten¹.  Det skulle innebära att ripan utrotades, m.m.

Förvånande är att Sametinget 1993 inte ställde sig upp i stolarna och jublade åt beslutet. Det innebar ju nämligen att 90 procent av samerna i landet, de som inte är medlemmar i någon sameby, också fick rätt att jaga och fiska på marker som tidigare varit stängda för dem. Sedan 1993 har Sametinget envetet arbetat för att få beslutet upphävt, och krävt tillbaka sin ensamrätt på jakt och fiske. De sorgligaste är att de har haft och har stöd av de två senaste sameministrarna, Margareta Winberg² och Ann-Christin Nykvist.

Ett ännu större hot är ILO-konventionen 169. Ratificeras den så innebär det att Sverige överlämnar markrätten på cirka en tredjedel av landets yta till en liten grupp renägare³. Jag hoppas att Jägarförbundet klarar av den här frågan, så att vi får behålla nuvarande upplåtelse system och kan jaga på våra gemensamt ägda marker även om 25 år.

Föreningens anmärkningar:

1. Alla avgifter som betalas in för fiske och jakträtter ovan odlingsgränsen tillfaller fortfarande samebyarna och dess fonder. 1/3 av dessa pengar tar Länsstyrelsen som administrations avgift). 

2.  Är nu mera förflyttat till Brasilien.

3. Enligt undersökning gjort av Mats Hägglöf försörjer sig enbart 150 stycken renägare i Sverige av sin näring. Se undersökningen ovan.

Äntligen slut på etnisk särbehandling

I huvudstaden rodnar man generat

när samisk-svensk apartheid förs på tal

- i FN har vi ordat och orerat

om människors lika rätt i åratal.

 

 

Här bråkas det om jakt och ensamrätter

och stockholmsbornas vånda är akut;

"låt någon sona statens oförrätter

mot samerna så man kan andas ut"!

 

 

Som på beställning kommer Margareta; (Ann-Christin Nykvist)

hon viftar undan jägarsidans knorr;

"som jaktexpert så måtte hon väl veta

hur jagandet fungerar här i norr".

 

 

Vår jägarskygga jämlikhetsminister

är snabbtänkt och förklarade med ens

att svenskar som vill jaga är rasister.

Och genast var ju några överens. 

 

 

Nu hoppas dom på stöd och förutsätter

att ILO signeras inom kort

så samerna får exklusiva ensamrätter

- ifall dom tillhör rätt familj och sort.

 

 

Ett lättsamt sätt att lösa gamla tvister,

och vissa kan se goda tider an.

Snart jagar bara "adel" och turister.

Vi andra, vi kan skjuta på varann.

 

Lisa Jones, Liikavaara

 

---