Om Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling


Utvalda delar av statlig utredning, skriven av Åke Holmbäck, utg. Uppsala 1922

Lappskattelandsindelningen under 1600-talets senare hälft, samt under 1700-talet

Redan långt före vår tideräkning hade lapparna från norra Finland börjat tränga in på den skandinaviska halvön. Det dröjer visserligen länge, innan samtidiga urkunder ge oss några mera omfattande upplysningar om dem, men när från och med mitten av 1500-talet de skriftliga källorna flöda rikligare, kan man ur dessa hämta kunskap om de flesta av lapparnas förhållanden och de skattelängder och andra liknande handlingar, vilka utgöra huvudmassan av detta material, visa sig snart vara i förvånande grad givande för forskningen. Så även i fråga om lapparnas rätt till jorden och om dett sätt, på vilket densamma delades dem emellan. Två förhållanden framstå i detta avseende tydligt i dessa äldsta handlingar, och ett tredje förhållande låta de åtminstone skymta fram.

Tydligt visa de, dels att Lappland redan under 1500-talet var indelat i särskilda lappmarker och att lapparna i de nordligaste lappmarkerna i sin tur voro indelade i särskilda byar, smat dels att i vissa sjöar (eller träsk som den norrländska termen lyder) särskilda lappar idkade fiske och för detta fiske erlade skatt.

Det förhållande, som i handlingarna blott skymtar fram, är att redan i mitten och slutet av 1500-talet särskilda lappar år från år med sedvanans rätt bruka särskilda områden å marken.

Lappmarken och byarnas namn voro vid mitten och slutet av 1500-talet i stor omfattning desamma som ännu i dag. Ursprungligen menades med lappmark det område, som utgjorde handelsdistrikt för den ena eller den andra samfälligheten av birkarlar, dvs de köpmän, som fram till början av 1600-talet drevo handel med lapparna och uppburi skatt av dem.

Då birkarlar bodde endast i Kemi, Torneå, Luleå och Piteå, erhåller man fyra efter dessa orter nämnda lappmarker, av vilka emellertid Kemi lappmark i sin helhet tillhör Finland och Torne lappmark genom 1751 års gränstraktat skiftades mellan Sverige och Norge.

Lappskattelanden voro i olika trakter av olika slag. Skogslapparnas land användes av dem hela året om.

Före genomgången av de särskilda längderna å lappar måste observeras, att bland lapparna även kunde finnas en och annan nybyggare, som i skattehänseende intog samma ställning som lapparna och därför inryckts i längderna.

De fyra lappbyar i Torne lappmark, vilkas områden ännu helt eller delvis tillhöra Sverige och som i det föregående angivits hava existerat redan under 1500-talet, funnos 1695 fortfarande kvar under samma namn. Rounala och Suondavara lågo i Enontekis socken, alltså längst i norr, Tingevara och Seggevara i Jukkasjärvi socken söder därom.

De protokoll, som innehåller 1671 års undersökningar rörande Rounala och Suondavara, har liksom tidigare skattelängder nöjt sig med att för varje lapp angiva de sjöar, i vilka han fiskar och nämner ingenting om den jord, å vilken han betar sina renar.

Enligt protokollet hade Rounala fem träsk, vilka brukades av vissa namngivna lappar (ett av dessa träsk, även "stundom av flera, som lust hava där fiska") och det femte av byn gemensamt. Enligt samma protokoll hade Suondavara elva träsk, vilka jämte Karissoua älv (Karesuandoälven) brukades av vissa angivna lappar; dessutom låg under byn sjön Pajtasjärvi, "som brukas av några bönder från Övertorneå och därföre lantskatten prestera". Av 1695 års jordebok upptager det exemplar, som stadfästes av kammarkollegium, icke ortsuppgifter för lapparna i Rounala by (vars medlemmar i jordeboken angivas vara fjällappar) men väl för lapparna i de tre övriga byarna. För Suondavara finnes 12 ortsuppgifter för samtliga byns 17 lappar (en ortsuppgift är gemensam för tre lappar, tre ortsuppgifter för vardera två lappar, de övriga åtta ortsuppgifterna äro knutna till blott en lapp).

Rättsutveckling beträffande lappskattelanden, innan kronans "äganderätt" över de stora vidderna gjorde sig gällande

I de angränsande delarna av Finland, d.v.s. den forna Kemi lappmark, rådde i äldre tider ungefär samma förhållande som bland de ryska lapparna. Huvudnäringarna voro även här fiske och jakt, och renskötseln var blott en binäring; renarna höllos samlade endast på vintern och gingo i frihet på sommaren.

De olika byarnas områden voro noga avgränsade mot varandra, och man fick endast mot erläggande av avgift, vanligen hälften av bytet, driva fiske och jakt utanför sin egen bys område. Fisket i havet, d.v.s. vid norska Ishavskusten, var likväl gemensamt för alla. Fiskevattnen inom en by voro delade mellan byns familjer; vissa fiskevatten voro likväl gemensamma för hela byn. Gemensam för hela byn var också den stora vildrensjakten på fjällen, vilken började på våren efter påsk (alltså på skarsnö; efter en annan uppgift började den mitt i vintern); Vildrensjakt på hösten bedrevs åter av var och en för sig. Till den stora vildrensjakten begav sig en man från vart hus, och bytet delades så att var och en fick lika lott. Likaså var bäverfänget gemensamt för hela byn.

Ett studium av denna utredning gör det rätt tydligt, efter vilka linjer rättsutvecklingen i fråga om de svenska lapparnas rätt till sina marker i stort sett bör ha gått under äldre tider. Då lapparna såsom halvnomadiserade fiskare och jägare och begynnande renskötare anträdde sin vandring in över den skandinaviska halvön, fortforo de olika sammanslutningarna eller, eller såsom vi på svenska kalla dem, "byarna" att såsom förut för vintern slå sig slå sig ned vid lämpliga vintervisten, vilkas vidsträckta omnejd man begagnade till jakt, fiske och primitiv renskötsel. Liksom hos de flesta övriga jägare- och fiskarfolk utbildade sig därvid också mer eller mindre noggrant bestämda gränser mellan de olika byarnas marker och fiskevatten. Byns marker begagnades till en del kollektivt av alla dess invånare, och särskilt uppfattades de trakter, i vilka det mest vinstgivande vildrensfänget bedrevs, såsom en för hela byn gemensam allmänning.

Viktigt är härvid att observera, att dessa sistnämnda marker i Kemi lappmark utgjordes av fjälltrakter, och något liknande torde väl i äldsta tid ha varit fallet även i de delar av den skandinaviska halvön i egentlig mening, till vilka lapparna då hunnit. Skogsmarkerna åter och de inom dessa belägna fiskevatten blevo fördelade mellan de olika familjerna inom byn och föremål för mera individuell nyttjanderätt. Denna sistnämnda princip torde lapparna likaledes ha haft med sig vid sin invandring till Skandinavien.

Längst i norr, i Torne lappmark blev utvecklingen i det stora hela kvarstående på detta stadium, i det att landindelningen där var rådande bland skogslapparna, men i allmänhet icke bland fjällapparna.

Förbjuder konungen birkarlarna att hindra, att hemman tagas upp av ödemarken, och lapparna hade icke desto mindre att söka och fara omkring efter vildjur, "efter Gud dess lov skogar och vildmarker räcka väl till i den landsänden". Den princip, som hävdas i dessa handlingar, är fullständigt tydlig: lappmarkerna borde stå öppna för alla.

Breven visa ej, att kronan gjorde anspråk på äganderätten till de lappländska vidderna, men den underkände tydligen de anspråk på ensamrätt i Lappland, som framställdes av andra - vare sig av birkarlarna, stödda på lapparnas rätt, eller av lapparna själva.

Men att kronan ansåg Lappland som "res nullis" och i följd därav höll före, att nybyggare där kunde slå sig ner, är emellertid icke sagt, att icke enligt dess uppfattning till särskilda områden i Lappland kunde finnas ägande- eller så stark nyttjanderätt, att nybyggesanläggningar eller andra ingrepp däri utan ägarens, resp. nyttjanderättshavarens tillstånd vore uteslutna, och naturligtvis i ännu mindre grad, att de lokala myndigheterna, som ägde vida mera ingående kännedom om de verkliga lapska förhållandena än konungen, i dess vidaste omfång genomförde grundsatsen om Lappland som ingens tillhörighet.

Frågan om den rätt, innehavaren av ett lappskatteland ägde till detta, är alltså icke i någon mån löst med de uttalanden, vilka förekomma i det kungliga breven.

Man måste gå till handlingarna, som mera direkt syfta på lapparnas rättsförhållanden. Därvid har man att till en början taga hänsyn till några mera allmänna uttalanden från 1500- och 1600-talen. I ett brev den 10 juli 1584 berättar Johan II, "att våre undersåtare lapparne uti Suondavara by uti Torneå lappmark hava uti underdånighet klageligen givit tillkänna, att våre undersåtare bönderna uti Torneå socken och andra göra dem förfång på deras ägor, som ligga inom deras rå Songamuotka benämnd uti lappmarken, och ödmjukligen begärt, att förnämnda sine ägor, som deras gamla och urminnes hävd är, obehindrat och fritt för alle, njuta, bruka och behålla måge", samt säger sedan, att han "för rättvisones skull nådeligen unt och efterlåtit, att förenämnda lappar som bo uti Suondavara by och inga andra måge och skole njuta, bruka, fika och fara de ägor, som ligga inom förberörde Songamuotka rå uti lappmarken, såsom berört är ".

Dessutom påbjöd Karl IX direkt, då han tillsatte domare i lappmarken, att rätt där skulle skipas efter Sveriges rikes lag. Utgångspunkten för undersökningen måste sålunda bliva svenska myndigheters, särskilt svenska domstolars uttalanden. Huvudvikten vid studier av dessa måste naturligtvis läggas på domstolshandlingar från 1600-talet- för äldre tid finns icke domstolshandlingar rörande Lappland- men även uttalanden från 1700-talet eller från ännu senare tid äger man taga till hjälp, i den mån dessa återspegla förhållanden, som med säkerhet rått även under 1600-talet.

Utan värde äro emellertid icke de svenska domstolarnas uttalanden för konstaterandet av vad som ansågs vara rätt bland lapparna själva. En sak är nämligen att beakta. För de norra lappmarken träffar man på några ställen i domböckerna rätt till fiske oberoende av rätt till särskilt landområde. Där behandlas fiskena tydligen som annan privat fast egendom: Fisken ärvdes och såldes, samt uppbjöds å tingen:

Vid ting i Enontekis den 16 februari 1671, lät Måns Mårtensson i Muonionniska, andra gången uppbjuda halvparten av "fiskerien i Karrissouan" och dess underliggande träsk.

Vid ting å samma ort den 30 januari 1682, lät Nils Pedersson Carista, uppbjuda sin andel och havande rättighet uti ett träsk "Idwijärfwi". (J. Fellman, Handlingar III, nr 36.)

Tinget i Jukkasjärvi 15-22 januari 1739, i vilken Nämndemannen Hindrik Hindersson ges fasta å lappskattelandet Kifwiwuomo, utsäger bl.a. följande: " alldenstund därmed lagligen befanns vara förfarit, så att detta lappskatteland vid trenne häradsting klanderlöst blivit honom tillhanda uppbudit, varigenom numera laga stånd påföljt; fördenskull blev ock den i så måtto ansökte fastan beviljad, samt i förmågo av det 4 kap. jordabalken, Nämndeman Hindrik Hindersson för berättigad förklarad, att för sig, sin hustru, barn och arvingar få äga, nyttja och besitta ofta bemälte lappskatteland Kifwiwuomo, med hus och jord, åker och äng, skog och mark, fiske och fiskevatten, som antingen nu därunder ligga och lyda, eller framdeles lagligen tillvinnas kunna ".

Att de obebyggda delarna av Lappland kommo att anses som kronans område och icke längre som "res nullis", skulle icke utan vidare behövt betyda, att lapparnas rätt skulle minskas i fasthet; möjligt hade varit, att kronans rätt till de stora vidderna blott blivit en teoretisk lärosats, under det att de äldre rättsförhållandena stått kvar som förut eller de enskildes rätt t.o.m. ökats; Man erinre sig, att den svenska kronobonden under hela 1700-talet alltjämt fick en säkrare ställning till den jord, han legde av kronan, och att han till slut genom § 9 av kungliga förordningen den 21 februari 1789, tillförsäkrades ärftligt besittningsrätt till det hemman han brukade; Man erinre sig även, för att taga en rätt nära liggande parallell till lappskattelanden, att de jämtländska avradslanden redan genom de avradsbrev, som utfärdades efter 1666 års skatteläggningar, tillförsäkrades åt sina innehavare och dess arvingar, utan att skatterna finge höjas.

En granskning av de bestämmelser rörande avvittringen i Väster bottens och Norrbottens län visar att hänsyn till lappskattelanden har man också blott tagit såtillvida, att inom Karesuando (det gamla Enontekis) och Jukkasjärvi socknar belägna lappskatteland (det gäller här icke lappskatteland i egentlig mening, utan hela byområden), Suondavara i avvittringsutslagen förklaras icke hava undergått avvittring, respektive på grund av sin natur ej hava kunnat göra detta.

Lagen bibehåller bestämmelsen, att de trakter, där lapparna äga uppehålla sig varje tid av året, skola indelas i lappbyar, samt föreskriver, att i de byordningar, vilka jämlikt bestämmelse i lagens § 9 skola utfärdas, även skulle kunna finnas regler om fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt av betesrättens utövning.

Med redogörelse för de nu nämnda reglerna har jag gått igenom samtliga de bestämmelser om lappskatteland, som i lagstiftningsväg hava utfärdats. Det återstår mig att, för att visa, i vad mån lappskattelandsindelningen fortfarande lever kvar, gå igenom de stadgande om byindelning och byordningar, som utfärdats i de särskilda län, inom vilka lappar finnas, samt i ett par punkter, där det är nödvändigt, diskutera de gällande rättsreglernas innebörd.

Den nuvarande indelningen i lappbyar och lappskatteland. Några spörsmål beträffande lappskattelandens nuvarande juridiska innebörd.

I Norrbottens län fattade Konungens befallningshavande redan år 1887, den 20 september och den 15 november, två beslut, genom vilka by indelningen klarlades. I huvudsak fastställdes äldre förhållanden. I Torne lappmark blevo byn inom Enontekis socken, Suonttavaara.

På grundval av dessa indelningar hava utfärdats byordningar för samtliga lappbyar, nämligen för Karesuando byalag den 7 december 1904 (delvis ändrade den 25 juni 1913 och den 17 april).

Då det ju var Burman, som vid sammanträdet i Stockholm den 2 mars 1896 väckte förslag om införande av fördelning av sommarbetet, var det blott att vänta, att i hans förslag till lappbyordningar hänsyn skulle tagas till lappskattelanden. Så blev även förhållandet, och sin syn på denna indelning utvecklade Burman på följande sätt i motiven till de förslag till byordningar, han utarbetat:

"Renbetesfjällen inom Västerbottens län hava från urminnes tider varit bland lapparna fördelade i skatteland, som efter av vederbörande länsmän med biträdande nämnd förrättade syner blivit av Konungens befallningshavande fastställda".

Ännu den 25 september 1920 har Konungens befallningshavande i Norrbottens län avslagit ansökan om inrymning å lappskatteland. ( Utslags- och resolutionskoncept vid landskontoret, Länsstyrelsens arkiv, Luleå ).

1898 års renbeteslag- liksom dess föregångare av 1866- saknar regler om rättsförhållanden beträffande andra lappar än de renskötande. De lappar, vilka i stället för att idka renskötsel ägnade sig åt jakt och fiske, kunna emellertid icke på grund av nyssnämnda inskränkning av renbeteslagstiftningen regler anses stå rättslösa; För bestämmande av deras rättsställning måste man tillämpa äldre rätt, samt i främsta rummet analogier från renbeteslagarna, vilka i huvudsak avsågo, icke att skapa nya rättsförhållanden, utan att sammanfatta vad tidigare gällt. I princip torde väl de icke renskötande lapparnas rättigheter sträcka sig lika långt som de renskötandes; liksom dessa torde de äga nyttja skogen, samt bruka jakt och fiske, allt med de restriktioner , som stadgats för de renskötande lapparna.

Den rätt, en icke renskötande lapp har till lappskatteland, framgår utan vidare av detta. Frågan kan emellertid vara, om de icke renskötande lapparna hava rätt till skogstäkt, jakt och fiske icke blott å kronans marker, utan även å de enskilda ägor, där de renskötande lapparna äga dylikt rätt. För frågan om lapparnas rätt till lappskattelanden i Västerbottens och Norrbottens län är tydligen svaret på detta spörsmål av vikt, enär där enskildes ägor kunna hava karaktär av lappskatteland.

Svaret på spörsmålet torde böra gå i den riktningen, att icke renskötande lappar sakna rätt å enskildes ägor. Då § 8 av 1873 års avvittringsstadga direkt tagit ståndpunkt till lapparnas rätt, kan ej gärna, såsom fallet varit beträffande renskötande lapparnas rätt till bete för sina renar utom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och utom de jämtländska renbetesfjällen, något rätt för icke renskötande lappar att vistas å enskildas ägor göras gällande på grund av en bakom liggande sedvanerätt, utansvaret på frågan måste sökas direkt i reglerna i 1873 års avvittringsstadga.

Dennas stadgande, att lapparna, även efter avvittringen "skola vara såsom hittills berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område, ävensom äga att i den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov använda skogen", samt att "renbetesland, som kunna falla inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, må såvitt för lapparnas behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas", innebära inskränkningar av äganderätten; de bör därför tolkas restriktivt.


Källa: Statens offentliga utredningar 1922:10, socialdepartementet