Ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter (hälsa): Rondellen 2004; 19. URL:http://www.rondellen.net, av Mats Hägglöf.
Mats Hägglöf har tidigare medverkat i Rondellen "The Rondel (1-3)". Som grävande journalist och kreativ debattör har han sedan fem år arbetat med problemen kring ekologi, rennäring och rovdjur. Det är viktigt att skilja mellan samer och renskötare. Samerna var troligen den minsta av våra tre största ursprungsbefolkningar, nu väl blandade med svear, götar, finnar och andra invandrare.
Dagens renskötare är etniska svenskar med svenska som första språk, engelska som andra språk, samiska i bästa fall som tredje språk. De har fullständiga medborgerliga rättigheter, tillgång till utbildning och hälsovård, man kan välja alternativa yrken på samma villkor som övriga medborgare. Liksom jordbruket och skogsbrukjet är rennäringen motoriserad och rationaliserad. Endast omkring 150 renskötare arbetar heltid med rennäring 2002. Den motoriserade rennäringen knäcker renskötare, ren och miljö, och kostar därtill i storleksordningen 200-300 miljoner per år i olika former av samhällsstöd.
Hägglöf föreslår att renskötarna avtalspensioneras (en kostnad på c:a 50 årsmiljoner), att renen åter förvildas, att kulturarvet vårdas med en del av de vinster samhället gör på saneringen. Red.
Sångerskan från Klimpfjäll
För några månader sedan noterade Aftonbladet att Lapplands kandidat till Melodifestivalen, Sandra Dahlberg från Klimpfjäll, är en blond sameättling. Hon är inte unik. Många samer är lika blonda och blåögda. Norrland har haft den befolkning det kunnat försörja i mera än 8000 år. Det motsvarar över 300 generationer. Nu är det så med det biologiska arvet att på sex generationer är man i genomsnitt varken släkt med sina föräldrar eller sina avkomlingar, man tillhör mänskligheten.
Det sociala arvet är lika föränderlig som det biologiska arvet. Näringar kommer och går. Språk, kulturer och folkstammar växlar. Utvecklingen i Sandras hemtrakter från 1800-talet är väl beskriven av folklivsforskaren O. P. Pettersson och av Bernhard Nordh, en gång Sveriges mest lästa författare. Den skildringen är representativ för hela Norrland söder om Norrbotten. Det var svårt för nomaderna att få barn att överleva och högst en kunde driva rennäringen vidare. Följaktligen strömmade resten av kullen över till andra näringar och andra trakter. Många blev nybyggare. Men det är en lång historia, som började långt före vårt 1800-tal.
Hur Sverige befolkades
Av pedagogiska skäl gör jag det enkelt - Sveriges historia är dess historia efter den senaste istiden. Sveriges äldsta fynd av ren är 11.700 år gammal och kommer från Skåne. Skåningarna följde isranden norrut. På vägen mot Treriksröset förlorade skåningen tillfälligt ren och rullande "r". Troligen tillstötte folkgrupper med finska och samiska språk från väster, norr och öster. Hur dessa folkgrupper umgicks och blandade sig med varandra under de följande 6000 åren vet vi inte. Det enda som är säkert är att Norrlands befolkning nu är heterogen.
Renen i Norrland
Under de första åren av Norrlands historia synes jakt på framför allt säl och älg ha varit huvudnäringen, jämte fiske; fisket är ödemarkens basnäring på våra breddgrader. De äldsta arkeologiska fynden av ren i Norrland börjar dyka upp efter drygt 6000 år, alltså 1800 år bakåt i tiden med vår tideräkning.
Rennäringen i Norrland kan följas med större säkerhet från 1500-talet och framåt. Lappskattelanden var oftast privat egendom som kunde köpas, ärvas eller säljas. Någon skarp gräns mellan renägare, renskötare och bonde kunde inte dras; många gamla bondgårdar hade egna renmärken. Men det var svårt, framför allt för familjen, att leva enbart av rennäringen. Det vanliga var att varje familj kombinerade kor, får, getter, renar, jakt, fiske, rovor potatis och korn efter de lokala förutsättningarna fram till 1800-talet var pälsverk, torrfisk och tjära viktiga inkomstkällor, för privatekonomin, skatt och export.
Under 1800-talet blev jordbruk och skogsbruk allt viktigare. Samiska som var vardagsspråk dog ut i de sista byarna med den generation som föddes omkring 1890. Nu återupplivas det vid Samernas Folkhögskola i Jokkmokk och vid universiteten. Fram till omkring 1960 gick renarna som regel inte över stambanan, som i sin dragning ungefär motsvarar högsta marina linjen.
Konkret uttryckt - i Henning Sjöströms Burträsk i Västerbotten - såg man inte en ren mellan 1850 och 1950. I mars 1965 körde tåget på en renflock på stambanan vid Korsträsk 18 km söder om Älvsbyn i Norrbotten. Jag var med på tåget, på väg till ett forskningsuppdrag i Piteå. Jag utförde en del av den efterföljande nödslakten. På järnvägstationen i Älvsbyn fick jag göra uppehåll för att sanera klädseln. Gamla järnvägsarbetare berättade att det var första gången någon hört talas om renolyckor på stambanan. För mina insatser på olycksplatsen fick jag sex renar. Jag har kvittot kvar. Det är beviset för att jag vet vad jag talar om. Olyckan vid Korsträsk var ett tecken på att rennäringens moderna expansion hade börjat.
Rennäringens nya expansion började i Norrbotten. Genom olika gränsöverenskommelser mellan nationerna - Ryssland, Finland, Norge och Sverige - blev en del renägare avskurna från sina gamla betesmarker. Till en del kunde man kringgå paragraferna genom att skriva sig som svenska medborgare. På det viset blev det för mycket renskötare och renar i Norrbotten. Söder om Norrbotten hade renskötarna sökt sig till näringar med bättre möjligheter till försörjning. De norrbottniska renskötarna förflyttades söderut, till samebyar med underskott på renskötare.
Renägare, renskötare och samer
Under de senaste tvåhundra åren har samepolitiken i stort sett utformats av bysnillen med politiskt inflytande, av lägre statstjänstemän, och av kulturpersoner med svaga kunskaper i historiska vetenskaper, sammanfattningsvis "tofsromantikerna" enligt den samiska författarinnan Sara Ranta - Rönnlund (1903-70)) Man skaffade sig legala instrument för att skräddarsy sitt Lappland. Samebyn definierades i rennäringslagen 1886 som en kollektiv nyttjanderätt av mark för renbete och rätt till jakt och fiske.
Eftersom det av historiska skäl inte går att definiera samer som folkgrupp, så bestämde staten1928 att renägare (renskötare) är same och tvärtom; man konverterade en yrkesgrupp till ursprungsbefolkning. Begreppet "same" är idag i Sverige en juridisk artefakt. Det utformades som ett ärftligt monopol. Renskötarna hade i princip möjlighet att byta till vilket annat yrke som helst. Rennäringen blev dock stängd för övriga ortsbor och medborgare.
Gamla renmärken från privata äganderättens tid levde kvar, nästan alltid en undanskymd tillvaro. Samebyarna kunde delas i familjeföretag och ta namn efter geografiska byar eller områden, motsvarande sektioner inom en institution eller ett företag. På det viset kunde man 2001 redovisa 51 samebyar och 4500 renägare i Sverige. Det är fråga om kreativ bokföring, avsedd att visa rennäringens betydelse och stödja "samernas" anspråk på fastighet Norrland. Den nakna sanningen finns i Figur 1. nedan:
Under år 2002 deklarerade 592 personer inkomst av rennäring, årsinkomst i genomsnitt 90.000 kronor. Av dessa nolldeklarerade 54. Etthundra personer (104) deklarerade en årsinkomst av rennäring under 20.000 kr. Det här är det lägst avlönade fjärdedelen. Den högst avlönade fjärdedelen låg mellan 120.000 och 300.000 kronor i årsinkomst. Här har vi de 150 heltidsarbetande renskötarna, som skapas genom konstruktionen av kollektiva samebyar, den svårfångade kår som trollas bort i den officiella statistiken. Under heltidsarbetarnas årsinkomst ligger renskötarens sociala nätverk (familj, släktingar, grannar) de som hjälper till vid arbetstoppar och fördelar skattetrycket.
Modern rennäring
Rennäringen av idag är en humanitär och ekologisk katastrof. Renskötaren kör bil 5000 mil och skoter 1000 mil per år. Det knäcker kroppen. Vid 40-45 års ålder är det aktiva herde livet slut. Man får dra sig tillbaka till kulisserna, hittills vanligen som sjukpensionär, ofta som rennäringens sociala nätverk.
Det svenska "tamrenen" är nu helt beroende av stödutfodring och lastbilstransporter. Renlaven är ned betad till hälleberget. Renen ger sig på den växande skogen. Den biomassa som Norrland producerar räcker helt enkelt inte till för dagens renstam. Den industrialiserade köttproduktionen är skoningslös mot ren och mark. På hösten kommer helikoptrar och sveper ner renar från fjällen. Allt vilt flyr med renarna undan bullerterrorn (förutom alla terrängmotorcyklar s.k. kross dito och fyrhjulingar). I skogslandet sker en lika hänsynslös helikopterdrift vid sorteringarna i renhägnen. Helikoptern svävar mellan olika elledningarna på bondgårdarna och schasar djuren mot renhagen. Transporterna mellan sorteringsstationerna sker eljest med lastbil - för lite mat och för mycket vandring annars.
Till våren väntar en lika svår drift tillbaka från kusten till fjället. Under sommaren svälter en stor del av renkalvarna ihjäl, fjället är ned betat och barskrapat; ingen stödutfodring är möjlig på barmark. Men renskötarna skyller på örn och rovdjur och kräver ökat ersättning - hittills en mycket givande strategi. Sanningen är att modern rennäring är oförenlig med rovdjur. Björnen väcks i december i sitt ide och skjuts som akut hot mot rennäringen. Ett vargspår i renbeteslandet ger större rubriker än ett självmordsattentat utomlands; efter några dagar eller veckor är det borta för gott.
Hur blev det på det här viset? Mot slutet av 1950-talet kom pengar med i bilden, i form av olika samhällsstöd. Idag är fjället och stora delar av skogslandet stängslat för att stödja rendriften. 130 mil stängsel kostar 10 miljoner kronor per år att underhålla. Det här är bara toppen på ett isberg. Strukturen på den moderna rennäringen i Sverige är att 150 heltidsarbetande renskötare är bärare av ett samhällsstöd i storleksordningen 200-300 miljoner kronor per år. Dessa subventioner underhåller 300.000 renar och 1500 tjänstemän. Tillbaka till statskassan kommer skatt på 50 miljoner i inkomst av rennäring, med tanke på skatteskalorna gissningsvis 5-10 årsmiljoner. Ebberöds bank kan dra åt fanders. Vad är smålänningen mot en lapp?
Tjänstmännen är drivande
I den här utvecklingen av rennäringen mot ärftligt monopol och miljöförstöring är det av allt att döma tjänstemännen som varit drivande. De enskilda renägarna och renskötarna har bara tagit emot vad som bjudits. Det är uppenbart av Figur 1 att de inte haft det särskilt fett. Få av dem har också haft de kunskaper och den överblick som skulle ha gett dem insikt om att de lever av och på en kulturlögn. De betalar ett högt pris i hälsa och livskvalitet för sina inkomster.
Liksom andra autonoma nätverk av tjänstemän - vi kan jämföra med EU och FN och Parkinsons lag - är "tofsromantikernas" övergripande mål deras egen överlevnad. Den vara de säljer till bidragsgivare och beslutsfattare är till sitt väsen skuld och skuldkänslor. Man vädjar till okunnighet och ångest. Denna okunnighet på hög nivå kan ta sig makabra uttryck. "Fördelen med att vara same är att man får köra skoter i nationalparkerna." Kejsaren dansar fortfarande näck.
Mina kunskaper och källor
Den kritiske läsaren kanske frågar sig hur min bild av rennäringens utveckling och problem vuxit fram. Svaret finns i min personhistoria och mina arbeten och intressen. Jag är född i Åsele, vid ett av renarnas klassiska betesstråk. Jag umgicks med en familj bland renskötarna. Jag var flera gånger sommargäst i familjens kåtor i fjällvärlden. Även i övrigt har jag varit en flitig resenär i skog och fjäll, som biolog, botanist, reseledare och talare. Till de lokala renskötarnas bestörtning vann jag lassokastningen i Fatmornakke 1958.
Jag tror inte att renskötarna blivit särskilt hårt behandlade i det svenska samhället, om man korrigerar för tidevarv och samhällsklass. " Oss allom är levnaden bister, vår såddgröt är tunn utan ister". Men det var på Gustaf Vasas tid: Den stigande standarden har kommit även renskötarnas avkomlingar till del. Livet som nomad gav sin insikt om att det finns flera byar än en i världen. Jag skulle tro att renskötarnas avkomlingar idag är överrepresenterade bland våra politiska beslutsfattare, bland våra biskopar och professorer. En av döttrarna i min barndoms nomadfamilj reste söderut och blev professor i humaniora under ett helt nytt artistnamn.
Den bild jag tecknar av nutid rennäring är till delar känd av många tjänstemän i förvaltningar, ämbetsverk och utbildningar. Den är förstås delvis känd av renskötarna och deras familjer. Även jägare och markägare i Norrland kan mycket om det här. Men alla är beroende av alla. Man och man emellan kan man ha kritiska synpunkter på utveckling och politik. Få har den personliga friheten att de kan kritisera offentligt. Det är vanligare att en politiker i ett tal med stolthet nämner att han blivit så bekant med en renskötare att han fått bygga fritidshus på "lappland".
Fredlig framtid?
Huvudparten av våra nuvarande renskötare är avkomlingar efter de finsktalande gränsnomaderna som förflyttades söderut 1920-40. Det var utan tvivel ett kränkande övergrepp (men nödvändigt ty betesmarkerna räckte inte till på grund av den stora inflyttningen från Kautokeino till bl.a. Karesuandoområdet ,vår anm.) Nykomlingarna, i allt 400 människor, var inte välkomna på de nya orterna. De gjorde intrång på infödingarnas marker. De förstod inte språket, svenska och den lapska som levde kvar i dalarna söderut. Deras barn måste lära sig svenska när de kom till skolorna. I sak var det frågan om en erövring av nytt land, verkställd i tysthet och formellt laglig. Under uttåget lärde sig renskötarna att leva på subventioner och ersättningar. De flesta nutida renskötare är således inte urbefolkning utan sentida invandrare i 2-4 generationer.
"Kunskap är fred". Det är inte hälsosamt att leva på en livslögn. Om samhället slutar att subventionera lögn och miljöförstöring, så blir allt mycket bättre. Jag ifrågasätter "lappar" och "samer" som etniska grupper. Det rör sig om förväxling mellan näring och ursprung. Renskötare har funnits länge. De som idag deklarerar inkomst av rennäring borde avtalspensioneras med en livslång pension motsvarande den deklarerade inkomsterna. En del av det staten sparar kan investeras i en samisk institution vid Skogshögskolan i Umeå. I motsats till en annan debattör tror jag att det är en poäng om rennäringens forntid och framtid blir föremål för forskning i geografisk närhet till skog och fjäll.
Det svenska samhället står öppet för renskötarna och deras avkomlingar. På motsvarande sätt bör rennäring, renforskning och renkultur stå öppen för alla svenska medborgare och den kvot utbytesstudenterna vi tar emot. I den framtid jag drömmer om har varje svensk rätt att gå i lappdräkt och slå en jojk, om man så önskar. I den visionen finns det också rum för våra rovdjur i Norrland.
Det är dags att lämna den feodala diktaturen, byggt på klass och klan. Vi går in i den demokratiska välfärdsstaten med mänskliga rättigheter. "Den ska äga dalen som får den att blomstra". Kanske vi borde ha nått dithän några årtionden tidigare. Men bättre sent än aldrig.
Mats Hägglöf
Råbystigen 51
197 31 Bro
Tel och fax: 08-58240372