I det s.k. skattefjällsmålet, NJA 1981 s. 1, förde samebyar och enskilda samer talan mot staten angående i första hand bättre rätt till bl.a. renbetesfjällen i Jämtlands län, där renskötsel får bedrivas hela året. Högsta domstolen (HD) fann sammanfattningsvis att äganderätten till de omtvistade skattefjällen tillkom staten framför sameparterna men att samerna på grund av urminnes hävd hade en stark, grundlagsskyddad bruksrätt. Samernas talan lämnades utan bifall. HD kom till detta resultat efter att ha för olika tidsperioder behandlat det rättshistoriska material som åberopats från ömse sidor. Beträffande envar av perioderna fann HD att bevisningen inte gav vid handen att samerna haft en mot böndernas skattemannarätt svarande rätt till fjällen i fråga. HD uttalade i detta sammanhang att man knappast kan tala om äganderätt till mark i modern mening för enskilda ofrälse personer under 1600-talet och för övrigt inte heller under större delen av 1700-talet.
Vad som är intressant för nu föreliggande mål är att HD för olika tidsperioder uttalade att bevisningen tydde på att samerna i landets nordliga delar kunde ha haft en starkare rätt till sina betesmarker än den som gällt för skattefjällen i Jämtland. Sålunda anförde HD beträffande svenskt material fram till 1640-talet att detta utan tvivel gav stöd för att samer åtminstone i landets nordligaste delar inom Torne och Kemi lappmarker ansetts ha ett rättsskydd mot utomstående liknande vad som tillkom skattebönder. HD tillade att man kunde räkna med att särskilda förhållanden påverkat myndigheternas inställning till samernas rätt där såsom att det sannolikt var fråga om förhållandevis stationära skogs- och fiskesamer, att det förelåg utrikespolitiska strävanden att säkra Sveriges innehav av de nordliga lappmarkerna samt att det var möjligt att samisk landssed i viss mån påverkat åtminstone häradsrätterna, där samerna i stor utsträckning deltog som ledamöter i nämnden (s. 189, 191, 196).
Beträffande tiden från mitten av 1600-talet till slutet av 1700-talet ansåg HD att ett omfattande domboksmaterial som förebragts i målet tydde på, såvitt gällde nordligare delar av landet, att samer liksom tidigare ofta betraktats som åtminstone i vissa avseenden likställda med skattebönder. Detta gällde särskilt periodens tidigare del (s. 201). - Också andra uttalanden är av intresse. Sålunda konstaterade HD - i strid mot tidigare huvudregel att för förvärv av herrelös mark krävts att denna uppodlats - att övervägande skäl talade för att det vid tiden för Brömsebro-freden 1645 var möjligt att i fråga om sådan mark förvärva en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och fiske, utan att uppodla den. I detta sammanhang hänvisade HD till rättsfall, där urminnes hävd ansetts under vissa förhållanden kunna grunda äganderätt, när markområden väl inte uppodlats men dock nyttjats på det sätt som varit naturligt med hänsyn till markens art. För att markanvändningen skall kunna jämföras med uppodling krävs dock enligt HD att den skall vara intensiv, stadigvarande och väsentligen ostörd av utomstående, varför det inte gärna kunde ansetts tillräckligt för förvärv av stora fjällvidder att bara en mindre del av dem användes mera regelbundet. Vidare får man enligt HD utgå från att någorlunda fasta gränser, som framgick av utsatta gränsmärken eller klart av terrängförhållandena, fordrades för det brukade området (s. 190 f).
Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling lades i september 1989 fram vid Lapplands Högskola i Rovaniemi och den förelåg i svensk översättning 1994 med titeln Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland och med en underrubrik som anger att fråga är om en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och markrättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet. Här bör påpekas att nuvarande Norrbottens län då ingick i Västerbottens län. Vid presentationen av forskningsuppgiften anger författaren att en riktig uppfattning av samernas rättigheter endast kan nås genom en opartisk belysning av såväl den faktiska markanvändningen bland samerna i det förflutna som den inställning statsmakten intagit till användningen av renbetesmarkerna inom ramen för rättsordningen. Den för samerna negativa inställningen till frågan om de varit ägare till sina betesmarker - en inställning som dominerat den rättshistoriska forskningen - har enligt författaren sin grund i att de olika forskarna endast behandlat den ena aspekten samt att de grundat sina omdömen på ett otillräckligt arkivmaterial. Hon är särskilt kritisk mot Åke Holmbäcks utredning Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling (SOU 1922:10), enligt vilken samerna inte under någon tidsperiod innehaft sina marker på sådant sätt att äganderätt till skattelanden förelåg (s. 35 ff, 50 ff, 147 ff, 312 f, 444, 453, 475). Hon anför bl.a. att utredningen är knapphändig och att jordeböckerna framhållits som de betydelsefullaste av urkunderna. Holmbäcks inflytelserika ställning inom forskningsområdet har enligt författaren påverkat också andra som ägnat sig åt frågan. Mot bakgrund härav har hon själv valt rättigheternas "gräsrotsnivå", närmare bestämt Rounala lappby, till utgångspunkt för utredningen av rättigheterna (s. 60). Markanvändningen i denna by skildras ur social, ekonomisk och juridisk synvinkel och bygger - liksom övriga delar av hennes avhandling - på främst domstolsmaterial och skattelängder.
Rounala lappby inom Torne lappmark, som från 1638 kom att ingå i Västerbottens lappmark (s. 54), omfattade området närmast söder om Treriksröset.
Byns areal var 3 600 kvadratkilometer och en stor del av området är numera beläget i Finland. Området var inramat av fjäll och fjällryggar och genomflöts av Könkämäeno, i sitt senare lopp med namnen Muonioälven och Torneälven (s. 72 f). Området valdes som undersökningsobjekt med hänsyn till att markanvändningen innefattade alla för samerna sedan gammalt typiska näringsgrenar, jakt, fiske och rennomadism (s. 61).
Vad gäller förhållandena inom byn enligt urkunder från 1500-talet upptas i avhandlingen följande. Enligt 1558 års skattelängd fanns 13 egentliga skattebetalare och folkmängden vid 1500-talets mitt kunde beräknas till mindre än hundra personer (s. 77, 90).
Av uppbördslängderna att döma hade människorna i byn jagat pälsdjur i stor skala och dessutom fiskat. Invånarna hade också haft renar men i skattelängderna nämns ingenting om antalet (s. 90). De tidigaste skattelängderna avslöjar enligt författaren inte direkt vilka grunderna varit för skatteavgiften, men enligt en anmärkning i 1562 års skattelängd för Torne lappmark betalades skatten i enlighet med envars förmåga. Enligt denna längd erlades skatten i form av pälsverk eller pengar. Vid jämförelse mellan de olika årens skattelängder framkom att skattebetalarnas kärntrupp var densamma år ut och år in (s. 81 f). En fogde hade inom sitt förvaltningsområde hand om, förutom skatteuppbörden, det till uppbördsregistret hörande bötesregistret och övriga rättsvårdande uppgifter såsom rättskipningen på tinget. Vid tingen tillämpades såväl Sveriges rikes lag som andra mer obestämda rättsnormer. Uppbördslängderna för denna tid visade att samerna var organiserade i lappbyar, som tycks ha haft exakta gränser mot angränsande områden (s. 86 ff, 90 f).
Beskattningsurkunder från början av 1600-talet visar enligt avhandlingen följande (s. 91 ff). Folket i byn uppehöll sig inte hela tiden på byns egentliga område utan också i Norge. De årligen förekommande sommarflyttningarna skedde dels för att renarna behövde betesmark och dels för fiskets skull. De tidigaste 1600-talskällorna gav en ytterst anspråkslös bild av renskötselns omfattning både i allmänhet och inom Rounala. 1602 utfärdades hertig Karls nya skatteordning för lappmarken, enligt vilken fogdarna skulle i skatt av lapparna uppbära var tionde av deras renar liksom vart tionde lispund av all slags torrfisk. Även i fortsättningen utgjordes dock skatten huvudsakligen av pälsverk. I 1605 års förteckning upptogs 223 renar. Detta tyder enligt författaren inte på någon större koncentration av reninnehav, vilket traditionellt har ansetts vara ett kännetecken för helnomadism.
Härefter behandlar författaren första hälften av 1700-talet. Hon uppger att enligt jorde- och uppbördsboken var folkmängden i Rounala lappby i början av 1700-talet 32 skattebetalande lappar (eller familjer). Vidare redogör hon för hur rättskipningen vid tingen i Enontekis, där tvistemål och brottmål från Rounala behandlades, gick till (s. 106 ff). Nu leddes tingen i Enontekis av en häradshövding och tingen kallades för häradsting. Som högsta rättsinstans verkade Svea hovrätt. I lappmarken hölls ting en gång om året. Språket var svenska men med på tingen var en tolk som behärskade svenska, finska och lapska. Nämnden utgjorde en väsentlig del av rätten. Antalet lappar i nämnden hade ökat undan för undan och i mitten av århundradet kunde det hända att alla nämndemän var lappar från trakten. Av rättspraxis kan man enligt författaren tydligt se, att nämnderna i lappmarken hade precis samma betydelse i fråga om rättskipningen som nämnderna på andra håll; av hänvisningar i en del protokoll att döma deltog de också i avgörandet av rättsfrågor. Särskilt i fall som hade med markanvändning och näringar att göra hade deras kännedom om lokala förhållanden och rättsuppfattningar stor betydelse. I Lappland, liksom på andra håll, tillämpades Konung Kristofers landslag av år 1442 och senare 1734 års lag, annan i riket allmänt gällande lagstiftning samt dessutom speciellt för lappmarken stiftade lagar och förordningar. Härtill kom sedvanerätten, där nämndens kännedom om de lokala förhållandena var av betydelse. För varje år som gick ökade antalet protokollförda ärenden. I mitten av 1700-talet förekom i Enontekis över tio egentliga rättsfall per år, ofta ett tjugotal.
I avhandlingen lämnas en redogörelse (s. 119 ff) för ett tjugotal fall vid tingen i Enontekis från 1725 och fram till århundradets mitt, i vilka en av de mest betydande släkterna i Rounala, familjen Pilto, varit inblandad.
Målen gäller renar och renmärken, misshandel, bråk och hot, stöld av skinn, intrång i boställe, betesmarker och skatteland samt tvister om rätt till mark och fiske. Av materialet drar författaren följande slutsatser (s. 134 ff). De viktigaste iakttagelserna av rättsfallen gäller domstolens ställning som forum för förverkligandet av individens intressen samt frågan om markanvändningens ställning bland dessa intressen. Det verkar klart att domstolsväsendets betydelse för vidmakthållandet av normerna i samhället varit betydande. Omständigheter som inverkat på domsluten har i protokollen upptecknats i oförvanskat skick i enlighet med parternas berättelser och utan att spara på sidor. Vardera partens argument och motargument, vittnesmål och domslut kan utläsas ur protokollen. Då och då ges antydningar om hur domaren och nämnden rådslagit om domslutets utformning. Den största delen av de behandlade fallen har gällt ärenden som byns medlemmar dragit till tinget men tinget fungerade dessutom som ett medel för den officiella sociala kontrollen. Det granskade materialet som helhet visar att närings- och markanvändningsfrågor har haft en central plats vid tingen. En absolut majoritet av fallen har gällt renar, för renskötseln erforderliga betesmarker eller annan näringsutövning. Renskötsel tycks ha varit den viktigaste näringen, men också jakt och fiske har varit av betydelse. Det kan konstateras att det inte fanns överflödiga mark- och vattenområden. Förhållandet var snarare det motsatta att döma av det flitiga processandet. Den mest centrala frågan har varit att vidmakthålla en ensamrätt till den mark som var objekt för näringsutövningen. Detta måste utan tvivel ses som en följd av de principer som tillämpades vid själva näringsutövningen; varje familj har haft sin egen renhjord som skötts åtskild från de andras renhjordar. Också jakten och fisket har av allt att döma idkats familjevis eller i mindre fångstlag. Materialet ger klara antydningar om att näringsutövningen koncentrerats till familjernas respektive bruksområden. Dessa tycks inte ha varit slumpmässiga att döma av att man angett grunden för rättigheterna till dem sedan flera generationer bakåt i tiden. Områdena har kallats skatteland och dess brukare bl.a. "ägare" till dem.
Undersökningen av rättsfall under ifrågavarande tidsperiod har utsträckts till att avse mål rörande andra familjer i Rounala och sex exempel ges på fall rörande olovligt intrång i skatteland och fiskevatten (s. 140 ff).
Författaren slår fast att urkunderna också i dessa fall visade att familjernas liv i byn varit mycket starkt förbundet med en viss geografisk helhet, skattelandet; inom detta område har familjen jagat, fiskat samt även skött sina renar. Det konstateras vidare att i en del av de refererade tingsfallen hade brukaren av ett visst skatteland eller annat enskilt område, genom att åberopa områdets tidigare hävdeförhållanden, försökt bevisa sin egen rätt till området (s. 149). En granskning av 1741 års jordebok visade att det för en del land antecknats mer än en familj som skattebetalare men av ett tillägg framgick att skattebetalaren erlagt skatt endast för en del av ett visst land. Detta skulle ha samband med att materialet enligt författarens uppfattning gav klara antydningar om att bruksrätten till markerna hade övergått från en generation till följande med vanlig arvsföljd, varvid markerna delats i mindre delar.
Beträffande gränserna inom Rounala anför författaren (s. 156 ff) att det enligt materialet sällan rådde oenighet om dessa när det gällde lapparnas skatteland, vilket däremot var fallet när det gällde gränserna mellan byarna. Rounala lappby hade i alla väderstreck omfattats av rår som blivit föremål för officiell utredning. Den nordliga gränsen fastslogs genom gränstraktat mellan Danmark-Norge och Sverige 1751. På basis av uppgifter från tingsprotokoll stod det klart att gränsen mot Jukkasjärvi 1760 blev uppgången som sockengräns mellan Jukkasjärvi och Enontekis. Gränserna i övrigt, mot två lappbyar, grundade sig på uppgifter man fått genom gränstvister som behandlats på tinget, därvid vad gällde gränsen mot den ena byn lämnats en närmare beskrivning i avhandlingen. Gränssyneförrättning företogs i detta fall och gränslinjerna har, efter vad som förekom vid förrättningen, ritats in på en karta i avhandlingen. I denna finns också fotografier över stenrösen längs gränsen (s. 153 ff).
Vad gäller frågan om samernas rätt till betesmarkerna och andra nyttigheter varit enskild eller samfälld anför författaren på grundval av urkundsmaterialet att markanvändningen varit starkt koncentrerad till de skatteland som respektive familj varit herre över och att det varit enskilda individer som fört talan i ärendena angående skattelanden, dock att det finns två fall där ärendena förts i Rounala lappars namn, därvid flera släkter tillsammans uppträtt som kärande (s. 167 ff).
I sin sammanfattning av de slutsatser som enligt författarens mening kan dras av urkunderna rörande Rounala lappby poängterar hon dels att naturtillgångarna där inte alltid varit tillräckliga och att det har funnits ett knapphetsproblem, dels att befolkningen i dessa karga arktiska områden behövt klart större bruksområden än den befolkning som levt på bondenäringar och dels att områdena trots dess vidsträckthet nyttjats intensivt och effektivt (s. 171). Hon anför vidare bl.a.(s. 172 ff):
Det som varit viktigt för utkomsten har också varit viktigt i fråga om rättsskydd. Byområdets indelning i enskilda bruksområden är ett obestridligt faktum och markindelningens viktigaste funktion har legat i att rätten att använda mark och vatten tillhört endast familjen och ingen annan.
Tingsväsendet har inneburit ett efter befolkningens behov anpassat medel för att trygga och vidmakthålla denna markanvändning på ett plan som motsvarade rådande rättsuppfattning. För såväl de jordbrukande bönderna som för lapparna har den oinskränkta rätten till landet och ägorna varit viktig. Lapparnas relation till sina markområden har inte skilt sig från grundkriterierna för den svensk-finska jordäganderätten på något betydelsefullt sätt. Bruket av äganderättsbegreppet beträffande tidigare markanvändning är ändå en redan i och för sig problemfylld fråga. En noggrannare juridisk analys av lapparnas rättsställning kräver därför som grund en granskning av vissa mera allmänna drag i markanvändningssystemets utveckling.
I detta syfte beskriver författaren i ett avsnitt på drygt 60 sidor den svensk-finska jordäganderättens utveckling (s. 176 ff) och avslutar redogörelsen med de slutsatser hon drar av materialet. Innehållet i detta avsnitt skall endast i korthet beröras. Jordäganderättens utveckling delas upp i tre enligt författaren på väsentliga punkter olikartade tidsperioder. Den första perioden avser den s.k. odalrättens tid från landskapslagarna och fram till Gustav Vasas tid. Denna period beskrivs som en period med en anmärkningsvärt stark ställning för jordägaren och en tid då lagtexternas terminologi avspeglar en fullständig rätt till mark och vatten. Fastän direkta ingripanden från statsmakternas sida i bruket av jordegendom var sällsynta lades under denna tid grunden för skyldigheten att erlägga skatt för jorden till kronan och jordskatterna blev sedan den mest betydande inkomstkällan för staten. Härefter följer en beskrivning av vad som hände efter denna första period i äganderättens historia. Odalrätten fick undan för undan vika. Den feodala äganderättsuppfattningen började att göra sig gällande. Denna gick ut på att kronan hade varit den ursprungliga ägaren till all mark i riket men redan i ett tidigt skede hade kungen som representant för kronan överlåtit äganderätten till adelsmän men inte till någon bonde. Skattebonden var således enligt denna lära inte ägare till sin mark utan han brukade marken mot ett arrende som han erlade till kronan eller till någon adelsman. Teorin var mycket omstridd men det skulle enligt författaren vara fel att påstå att den inte alls haft inflytande på böndernas rättsliga ställning i praktiken. Man började tala om tre jordnaturer, frälse-, skatte- och krononatur, envar med sin rättsliga ställning. Bondens traditionella frihet när det gällde marken inskränktes såväl vid faktiskt bruk av jorden som vid företagande av olika rättshandlingar. Bondens rätt att förvärva, överlåta och skifta jorden begränsades, vilket bl.a. hade sin grund i statens skatteintressen. Det kom också regler om skattevrak, vilka innebar att om skatten inte betalades tillföll jordegendomen kronan, som i sin tur ofta sålde egendomen till adelsmän med s.k. bördsrätt. Andra viktiga bestämmelser som begränsade böndernas rättigheter fanns intagna i 1681 års husesynsordning. Bl.a. begränsades rätten att fälla träd och jaga på egen mark. 1600-talet hade, som det ansetts, varit en verklig vågdal för bönderna.
Författaren anger att en tredje period i jordrättens historia inleddes i mitten av 1700- talet. Ett första steg av lättnader för bönderna hade tagits redan genom tillkomsten av 1734 års lag. 1789 års förenings- och säkerhetsakt hade allmänt ansetts ha fullbordat denna utveckling. Enligt författarens åsikt hade dock inte 1789 års reformer - såsom uttalats i vissa arbeten rörande jordäganderätten - inneburit ett skapande av en ny rättsställning benämnd äganderätt. Enligt henne har den odala äganderättens tradition aldrig brutits helt trots att skatteböndernas rätt, särskilt under 1600-talet, utsatts för hot av många slag utan kunde man kan tala om äganderätt till den fasta egendomen under alla historiens skeden. Hon pekar i detta sammanhang på uttalandet i den kungliga försäkringen 1789 beträffande allmogens fri- och rättigheter att "skattebondes ägande rätt till skattehemmanet bibehålles uti sin helgd alltid oförkränkt." Med reformen ville man enligt författaren säga: Då skattebondens äganderätt tidigare varit begränsad skulle den nu i princip vara "oinskränkt".
I det följande mycket omfattande avsnittet om samernas rättigheter enligt rättsordningen i Sverige-Finland görs en jämförelse mellan de lagrum och grunder som tillämpades rörande den lapska markanvändningen i jämförelse med vad som gällde rättsordningen i dess helhet (s. 241 ff). Avsnittet upptar i olika kapitel frågor om besittning och besittningsskydd, om laga fång och kompetens, om skattelandens och lappbyarnas gränser, om samfällda näringar, om beskattningen av lapparna under olika tidsperioder, om lappmannarättigheterna, kolonisationen och skogslagstiftningen samt om specialfrågor i anslutning till jordnaturen. Redogörelsen och bedömningen bygger på rättsfall från olika tingsställen i lappmarken och på skattlängder från olika tidpunkter.
Då det gäller besittning och besittningsskydd behandlas rättsskyddet för fiske, jakt och renskötsel var för sig. Av källmaterialet drar författaren den slutsatsen att fisket, jakten och renskötseln inom rättspraxis åtnjutit skydd enligt landslagarnas stadganden om ägares- besittares rättsskydd. Vid rättskipningen hade man fäst sig mer vid principerna än formerna och avgörandena hade motsvarat befolkningens rättsmedvetande. Likartade fall har avgjorts på likartat sätt, varför man med fog kunde tala om hävdvunnen rättspraxis i fråga om markanvändningen av lapsk typ. Författaren påpekar i detta sammanhang att markanvändning av kronoallmänningar behandlades som en egen grupp med egna stadganden redan i landslagarna men dessa stadganden tillämpades inte inom rättspraxis i lappmarken (s. 276 ff).
Under laga fång och kompetens redovisas arvsrätt och testamente, egentliga fastighetsöverlåtelser samt urminnes hävd var för sig.
Författarens slutsats är att materialet visar att praxis vid arv av lappskatteland hade såväl i sak som formellt överensstämt med principerna för odaljorden. Vid arvstvister angavs inte några rättsnormer i domsluten men det var allmän underrätt som avgjorde saken. Av materialet att döma hade enligt författaren känslan av att jorden var släktens tillhörighet varit mycket stark och skattelanden stannade ofta i samma släkters besittning. Överlåtelse av skattelanden var möjlig inom lagstiftningens gränser men författaren gör den kommentaren att omsättning av fastigheter redan som tankeexperiment är att anse som ett främmande element i lappmarken. Det framlagda urkundsmaterialet visade dock att överlåtelse förekommit. I likhet med urminnes hävd och arv hade också överlåtelserna behandlats som laga fång. I den första landslagen fanns regler om urminnes hävd och denna kom att spela en viktig roll i rättspraxis. Man tog för givet att urminnes hävd var grunden för ägande av mark, om man inte kunde förete annan grund för rätten än arv efter förfäder (s. 312 ff, 305).
Vad gäller skattelandens och lappbyarnas gränser anför författaren att den analys av rättspraxis hon redovisat i avhandlingen klart och tydligt visar att det gränssystem som lapparna tillämpade hade alldeles samma innehåll och betydelse som systemet i riket för övrigt; såväl rårna mellan enskildas skatteland som mellan lappbyarna hade spelat en viktig roll när det gällde att precisera och ange markanvändningsenheternas konkreta utsträckning och rättigheternas objekt. Gränserna behandlades som laga gränser; man tillämpade alla lagstadganden och procedurer som gällde beträffande gränsfrågor (s. 333 ff).
I kapitlet rörande samfällda näringar omnämns rättsfall som visar att bäverjakten i vissa lappbyar varit en gemensam förmån för byn. Författaren menar emellertid att bäverjakträtten utgjort ett undantagsfall och att man inte, om man söker beröringspunkter med förhållandena i riket i övrigt, stöter på några svårigheter; överallt i Sverige-Finland hade områden och förmåner i gemensamt bruk utgjort ett komplement till det enskilda bruket. Författaren poängterar att de gemensamma rättigheterna såväl till innehåll som skydd haft samma ställning som de enskilda rättigheter som behandlats i avhandlingen (s. 335 ff).
Beträffande beskattningen lämnas, utöver vad tidigare i annat sammanhang upptagits i avhandlingen, först en redogörelse för förhållandena under 1500-talet och första delen av 1600-talet. Nu pekar författaren på (s. 349 f) att i skattelängderna för Kemi lappmark på 1580-talet begreppen helt mantal och halvt mantal börjat dyka upp och att man år 1600 specificerade skattebetalarna ännu mer ingående än tidigare inom denna lappmark, där det fanns 69 helskattelappar, 7 st. 3/4 skattelappar och 14 halvskattelappar. Denna utveckling i Kemi lappmark följde enligt författaren samma utvecklingstrender som på andra håll i riket beträffande bönderna. Markens storlek och kvalitet utgjorde allt större andel av mantalsbegreppets innehåll. Författaren visar på (s. 359 ff) att i rättsfall från tinget under senare hälften av 1600-talet den skatt som betalades för omtvistad egendom utgjorde bevis för rätten till jorden, då inga mer uttalade privaträttsliga grunder framlades. I avhandlingen redogörs för de förändringar som inträdde i och med att 1695 en ny skattläggningsordning jämte instruktion för lappfogden rörande skatteuppbörden framlades (s. 405 ff).
Enligt denna skattläggning kom skatten att förknippas med lappbyn och inte med de enskilda skattelanden genom att en fast skatt fastslogs för varje by.
En årlig skattejämkning skattebetalarna emellan delegerades till lokala förtroendemän och gjorde det möjligt att beakta eventuella förändringar i jordinnehavet. Byamännen hade solidariskt och subsidiärt ansvaret för den skattesumma som påförts byn. Enligt författarens slutsatser (s. 426 ff) visar emellertid praxis att sambandet mellan jorden, skatten och rätten till jorden förblev oförändrad; förändringen hade gällt skatteuppbörden och inte de materiella grunderna för beskattningen. Inom rättspraxis var skattebetalningen även fortsättningsvis en av de viktigaste faktorerna då det gällde att formellt påvisa rätten till jord.
Av vad som härefter ytterligare behandlas i detta avsnitt skall hovrätten endast något beröra 1673 och 1695 års kolonisationsplakat - som syftade till att genom löfte om 15 års frihet från skatt och pålagor förmå svenskar och finnar att flytta till lappmarken - samt Karl XI:s år 1683 utfärdade påbud. Beträffande nybyggen anför författaren (s. 433 ff) att rättsfall som byggde på 1673 års plakat visade att sådana inte kunde anläggas på lappskatteland utan tillstånd av vederbörande skattelapp och att någon förändring inte inträtt efter tillkomsten av 1695 års plakat; i praxis efter 1695 betonas kanske ägornas skattenatur ännu tydligare än tidigare. - 1683 års skogsförordning hade i rättshistorisk forskning tillagts den betydelsen att lapparna till följd av denna inte kunde ha någon äganderätt till sina renbetesområden. Om detta anför författaren bl.a. (s. 43 ff):
Enligt 1683 års förordning skulle skogsmarkerna utom byalagen avskiljas åt kronan. I förordningen fastslogs inledningsvis att det rådde ett missförhållande på så sätt att byalagen inom sådana områden, där det fanns stora och vidsträckta skogar, hade tagit i besittning miltals med skog, ibland ända till fjällen. Därför skulle man undersöka gränserna för varje by och hemman i enlighet med deras jordnatur. Om det inte fanns gränser skulle för var och en avskiljas ett så stort område och så mycket skog som kunde anses vara skäligt och nödvändigt för ett fullsuttet hemman. Därefter skulle resten avskiljas för kronan. Om man likväl på basis av lagliga avskiljningsförrättningar eller andra välgrundade skäl kunde visa, att dylika skogar tillhörde någon socken eller något härad, hade man inte för avsikt att beröva dessa deras rättigheter. Däremot skulle alla de delar av dessa stora skogar, som ännu låg outnyttjade och som inte kunde bevisas giltigt tillhöra något hemman, någon by, socken eller något härad, obestridligen vara "vår och kronans" riktiga och privata egendom. Man måste hålla för visst att förordningen var avsedd att tillämpas också i lappmarken. Om emellertid lappskattelanden och lappbyarna juridiskt sett har haft samma ställning som övriga lägenheter och byar i riket kunde förordningen inte vara tillämplig på dessa. Rättsförhållandena kronan och enskilda emellan hade av rättsfallen att döma följt samma linje som mellan kronan och bönderna. Skogsförordningen hade inte inneburit någon dramatisk inverkan på lapparnas egendomsförhållanden. Egentliga avvittringsförrättningar gjordes inte i lappmarken på grundval av 1683 års förordning.
Avhandlingen på inemot 500 sidor avslutas med ett avsnitt om lapparnas rättsställning i Sverige-Finland, sammandrag och omvärdering. Vad som uttalas här har i sina huvuddrag förut upptagits i hovrättens redogörelse för avhandlingen. Endast följande slutord skall citeras (s. 468): "De avslutande slutsatserna i avhandlingen är inte invecklade. Deras centrala innehåll kan uttryckas i form av två korta satser: lapparna upplevde sig själva som ägare till de land och vatten som de förfogade över, och officiellt motsvarade deras rättsliga ställning innebörden i detta tänkesätt. Lapparnas rättsliga ställning under den granskade perioden, såväl i förhållande till andra enskilda som till statsmakten, överensstämde med den rätt som skattebönderna hade till sin jord."
Vad gäller av samebyn åberopade artiklar av f.d. justitierådet, professor Bertil Bengtsson uppehåller sig denne i dessa, såvitt nu är av intresse, vid skattefjällsmålet, i vilket han var referent vid handläggningen i HD, och vid Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling. Rubriken till artikeln i SvJT 1990 s. 138 - Samernas rätt i ny belysning - syftar på avhandlingen. I artiklarna framhåller Bengtsson att utredningen i skattefjällsmålet var gynnsammare för samerna ju längre man går åt nordost, och att den bevisning som var verkligt besvärande för staten kom från Torne och Kemi lappmarker. Bengtsson talar alltså om de trakter som Kaisa Korpijaakko-Labba undersökt i sin avhandling och som presenterades några år efter domen i skattefjällsmålet. Enligt Bengtsson kom avhandlingen att bekräfta de antaganden HD gjort om samernas rätt i dessa delar av landet.
Bengtsson uppger att det mycket stora arkivmaterial som avhandlingen bygger på innehåller åtskilligt fler domstolsavgöranden och myndighetsbeslut än som framkom i skattefjällsmålet och att Åke Holmbäcks utredning (SOU 1922:10) bygger på ett magert material jämfört med avhandlingen. Särskilt vad gäller områdena närmast kring Treriksröset anser Bengtsson att mycket starka skäl talar för att samerna var att betrakta som ägare vid den tid som undersökts; alla de krav som HD velat ställa upp för skattemannarätt var uppfyllda, samernas bruk av fjällmarken var där intensivt, i varje fall intensivare än i Jämtland, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående samt fanns det fasta gränser (Nordisk Administrativt Tidsskrift 2/1990 s. 202). Bengtsson menar vidare att det i avhandlingen behandlade påbudet 1683 om skogarna i riket inte kunde beröra samer som jämställdes med skattebönder, eftersom påbudet i princip endast hade effekt på herrelös mark (SvJT 1990 s. 140). Han gör också ett uttalande om att - även om rättsläget är oklart och man inte tycks ha tvivlat på att staten vid 1800-talets mitt ägde också all fjällmark i norr - det är tveksamt om staten alls är ägare till områdena och att man kan ställa frågan vad staten har för grund för sin äganderätt i dag. Vad gäller samernas tidigare passivitet beträffande äganderättsfrågan anför Bengtsson att det är okänt att passivitet skulle medföra att t.o.m. äganderätt till en fastighet övergår från den ena till den andra (SvJT 1994 s. 528 ff). - Bengtssons allmänna omdöme om avhandlingen är att Kaisa Korpijaakko-Labbas resonemang gör ett övertygande intryck, att hennes resultat inte är så lätta att avfärda och att avhandlingen håller en hög kvalitet. Samtidigt betonar Bengtsson att det antagligen skulle kräva mycket ingående och besvärliga undersökningar, om det alls är möjligt, för att konstatera äganderätt för samebyar inom annat område än det som behandlats i avhandlingen; utgången av en process skulle bli högst osäker med hänsyn till de bevisproblem som föreligger om man skall styrka att vissa samebyar i dag är lagliga successorer till 1700-talets rättsinnehavare (Statsmakten och äganderätten s. 13, SvJT 1990 s. 141).
Bengtsson har ytterligare i en artikel i SvJT 2000 s. 36 behandlat några samerättsliga frågor, vilken artikel bemötts av Fredrik Bonde, SvJT 2000 s. 394.
Ur sammanställningen av skrifter om äganderätten i lantbrukets historia, framlagda vid ett symposium 1994 på Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, åberopar samebyn Mauritz Bäärnhielms bidrag Vad lagboken berättar, s. 17 ff. För att klarlägga den rätt bönderna ägt till jorden har Bäärnhielm granskat innehållet i den från tid till annan gällande svenska lagen. Han poängterar att det i Sverige finns en sammanhängande lagstiftningstradition från tidig medeltid. Bäärnhielm menar att före 1789 års förenings- och säkerhetsakt var böndernas rätt till sina fastigheter på olika sätt så inskränkt att man inte kan tala om att en äganderätt enligt nutida begrepp förelåg utan möjligen om en besittningsrätt med viss styrka. Bonden måste inte bara finna sig i en lång rad av inskränkningar i rätten till hemmanet utan därtill kom de begränsningar som följde av att mycket av bondens jord så gott som alltid utgjordes av andel i samfälligheter av olika slag; sådan andel kunde inte säljas eller pantsättas och nyttigheterna kunde inte utarrenderas utan fick bara utnyttjas till husbehov.
Vad gäller betänkandet (SOU 1999:25) Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige - avgivet av Utredningen om ILO:s konvention nr 169, har utredaren, f.d. landshövdingen i Jämtlands län Sven Heurgren, efter att ha redogjort för skattefjällsmålet och Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling, uttalat att det i dagens läge inte är klarlagt om samerna i Sverige har starkare rätt till några markområden än den bruksrätt som HD slog fast i skattefjällsmålet (s. 148). - I ILO-konventionen talas om dels äganderätt och besittningsrätt till den mark som ursprungsfolken "traditionally occupy" (av Heurgren översatt till traditionellt innehar), dels rätten att nyttja mark som inte uteslutande innehas av dem; det förra slaget av rättighet skall erkännas och det senare bli föremål för åtgärder till skydd för rättigheten (s. 120) Heurgren anför härom (s. 124, 127, 146, 149):
Av konventionstextens innehåll och de uttalanden som gjorts är det klart att kravet på äganderätt och besittningsrätt inte innebär ett absolut krav på att ursprungsfolk måste tillerkännas formell äganderätt till mark som de traditionellt innehar. Att ursprungsfolket traditionellt innehar ett markområde innebär att fråga är om en starkt skyddad rätt till besittning och ett krav på att folket skall ha manifesterat sin kontroll över marken, exempelvis genom att bruka den. Bruket av marken skall ha varit ensamt eller i vart fall det i förhållande till andra dominerande bruket av marken. Innehavet eller bruket av marken måste ha fortsatt in i våra dagar. När det gäller den största delen av året-runt- markerna, den som är under statlig förvaltning, kan samernas traditionella bruk av marken i vart fall anses så dominerande att det motsvarar konventionens krav på traditionellt innehav av mark. Att viss sådan mark helt nyligen sålts av staten hindrar inte att marken anses som mark som samerna traditionellt innehar enligt konventionen. När det gäller de delar av året-runt-markerna som sedan lång tid tillbaka är i privat ägo är det dock tveksamt om samernas bruk av marken varit det dominerande in i våra dagar. Redan den omständligheten att marken länge varit i privat ägo indikerar att bruket av marken varit delat mellan samer och markägare.
Heurgren anger på s.159 i betänkandet de åtgärder som enligt hans mening krävs när det gäller mark som samerna traditionellt innehar för att ILO- konventionens krav skall vara uppfyllt. Här nämns inte någonting om äganderätten till dessa marker. - De av samebyn åberopade hänvisningarna rörande gränskommission och förbättring av samernas processuella ställning saknar enligt hovrättens mening betydelse för den fråga som skall avgöras i målet.