Översatt från Tyskan till Svenskan, Stockholm 1814.
Luröen anses ock över allt för varmare än alla andra omkringliggande öar, och vi tro det gärna; ty 18 graders Reaum, värma fyra eller fem timmars tid mitt på en vårdag, såsom vi här hade den, är visst icke given vilken ö som helst av samma höjd. Slättlandet av ön ligger som ett drivhus framför fjället, som beskyddar det emot norr och öster. Med detta läge, finner jag det litet, att gården endast underhåller 30 kor, 50 får och hundra getter. Vad de få inhyseshjonen hålla, som för övrigt bebo denna ö, är icke av betydenhet. Dessutom har också herr Dass till sitt nöje tvenne renar på fjället, men som man väl åter måste skaffa bort, om de skulle föröka sig; ty renar duga icke i grannskapet av odlade fält.
På detta sättet måste likväl denna ö hava förlorat emot forna tider; ty det synes, som hade ön alltid varit av större betydenhet. Ännu stå här tre eller fyra väldiga gravhögar (Kiämpehöie), som erinra om de gamla invånarna, deras rikedom och välstånd; ty gravhögarna som dessa upprestes endast för de stora och mäktiga. Men historien, som likväl berättar mycket om Nordlandets hjältar och ofta om dem, som bodde i Helgeland, iakttager en fullkomlig tystnad om Luröen. Och att genomsöka gravhögarna, tillåter icke folkets fruktan; som då skulle slå opp sina bopålar på själva ön. I en till häften uppgräven kulle har man likväl funnit flera antikviteter. Viigtil, den 13 juni.
...... Därför äger varje husfader vanligen en liten stuga i grannskapet av kyrkan, varest han över sommaren lämnar sina kostbarheter och vinterredskap. Det är därför begripligt, att de anse sina tåg över berget såsom verkliga resor från sitt rätta hem och endast tro sig vara hemma där, varest de tillbringa vintern, likasom en stadsbo icke heller anser de fyra eller fem månader, som han vistas på sitt landtställe utom staden, annorlunda än som en frånvaro hemifrån och icke tror sig återkommen till sitt igen, förrän han åter flyttat in till staden. Dessa människor, som tåga över berget, kallar man också i Norrige Lappar, sannolikt emedan de kallas så i Sverige.
Det är högst förvånande för en främmande, att man för övrigt icke vet utav några Lappar uti Norrige. Det folk, som den övriga världen belägger med detta namn, kallas av Norrmännen Finner, icke blott i ett inskränkt distrikt, där Lappar bo - ända till Nordcap. Och ännu mera, så långt de äldsta underrättelser gå, har man alltid kallat dem så; och invånarna på norra sidan Kölen, ifrån vita havet ända ner till Trondheim, hava ännu aldrig av någon skriftställare i landet blivit kallade Lappar, lika litet som av utländska skribenter. Månne då det Svenska namnet är nytt och alldeles icke blivit brukat i de äldsta tider?
Även det är icke troligt; ty Fundin Noregur, en gammal saga, till vilken SKIÖNNING och SHUM sätta stort förtroende, berättar att Norr på sitt tåg ifrån Finland till Trondheim hade nödgats bekämpa Lappar i norr om den Bottniska viken. Om också detta namn icke fanns uti de gamla dikter, av vilka man tror sagan var sammansatt, så kände man det likväl i 12:te århundradet, deras författares sannolika levnadstid. Men då hade Svenskarna ännu icke intagit Lappland. Detta allt oaktad äro bägge benämningarna, Lappar och Finnar, okända för själva folket. Men vad som är säkert, är, att, om man icke kan uppfinna ursprunget till denna vana, den likväl sätter i stor förvirring, då man talar om ett folk under tvenne särskilda namn, men däremot med ett och samma namn (Finnar) belägger tvenne nationer, som hava, åtminstone nu, alltför litet gemensamt med varandra. Det är en villfarelse, oaktad också SKIÖNNING påstår det (i sin Gamle Geographie), om man tror, att endast de av denna nation, som bo vid havet, i Norrige kallas Finnar, men däremot alla de kallas Lappar, som ströva omkring på bergen. Ty de, som leva på Trondheims berg vid Röraas, kallas icke Lappar utan Finnar, ehuru de aldrig komma ned till havet, och Kautokeino invånare hava ifrån Svenska Lappar, vad de fordom varit, nu blivit förvandlade till Norska Finnar. Alla Finnar äro Norrska undersåtar; däremot höra alla Lappar till Sverige.
Om man nu därför talar om folket i det hela, så bör det icke tillåtas, att kalla dem Finnar. De flitiga och verksamma invånarna av Storhertigdömet Finland, som hava lika rätt och samma vana att åberopa för detta namn; skulle på goda skäl icke hålla till godo att bliva slagna under samma rubrik och klass med Lapparne. (Läs också Westersjö Lapp vill inte låta kalla sig vid det namnet,
Orten ligger på en liten ö, ungefär en mil lång och i sin största höjd 6 till 700 fot, mitt i sundet emellan fasta landet och Hvalöe. Så vida vägen ifrån Finnmarken söder ut går genom detta sund, är det icke att undra, att ön för ganska långt tillbaka blivit intagen av Norrmännen; ja, uti en gammal sång kallas Trumu tillika med Senjen en av de förnämsta öar i Norrige. Likväl var detta den nordligaste punkt, som Norrmän bebodde, och icke långt härifrån kom man i Finnmarken. Därför flytta landets sydliga invånare bergtrollens och häxornas hemvist till andra sidan om Tromsö liksom Grekerna i anseende till Thule (Skiönning, Gamle Geographie s. 46).(Tromsöe hade 3,024 invånare år 1801, på själva ön).
Men då Mogolerne i mitten av 13:de århundradet översvämmade Ryssland, framträngde de även ända till kusterna av Ishavet, plundrade det eljest så berömda och beresta Biarmaland vid Dwinas utlopp och nödgade invånarna att taga till flykten. De sökte skydd hos den Norske konungen Hakon Hakonson och erhöllo av honom tillstånd att sätta sig ned vid Malangerfjord. Likväl fordrade konungen av dem, att de skulle alla bekänna sig till den Christna tron; och sannolikt blevo tillika med dem även andra vid kusten levande Finnar föranlåtna att antaga Christendomen. Då byggde konungen, ungefär år 1260, tvenne nya kyrkor för de nya församlingarna; en i södra Ofoten, den andra på Tromsöe. Den förra förblev länge endast ett annex till Lödingen; men Tromsöe blev genast en huvudkyrka och säte för prästen och har ifrån den tiden icke allenast förblivit därvid, utan församlingen hör ännu i denna dag till en av de ansenligaste i Norden. År 1801 bestod densamma av 5,024 människor. Likväl har hela prästgället nu endast denna kyrka ensamt; och församlingen är vida kringspridd, kring de inre fjordarna, på Hvalöen och på de små öarna i havet.
I Lyngenfjord var redan för 14 dagar sedan ingen snö mera; och på Lyngenseid, den smala landtunga, som förenar Ulsfjord och Lyngensfjord, och som knappt ligger sydligare än Tromsöe, var kornet då redan över en hands bredd högt. Såsom låge denna fjärd icke 3:ne grader utöver polcirkeln utan på samma höjd som Helgeland; men huru djupt ligger den också icke inne i landet och avlägsnad från havet! Tromsöe däremot är endast av den föga bred Hvalöen skyddad emot de kalla molnen från havet. Om därför kultur och befolkning hava tilltagit i någon trakt av detta land, så är det djupt i det inre landet vid fjordarna och ibland bergen, icke vid havskusten. Ty där gives ännu ett tacksamt land, som belönar nit och möda. Därför hava och i synnerhet de flitiga Finnarne satt sig ned därstädes eller, såsom man här kallar dem, Quänerne, ifrån det Svenska Finland.
I Balsfjord bodde för 30 år sedan endast 5 familjer, nu inemot 700 människor. Lyngensfjord var så obebodd i början av århundradet, att ännu år 1720 Lyngen och Ulfsfjord lydde under Carlsöe, och Carlsöe själv endast var ett annex till Tromsöe. Missionärernas välgörande nit gav först anledning att skilja Carlsöe såsom ett eget Prästegäld ifrån Tromsöe, och sedermera den tilltagande Quänernas ankomst att åter skilja Lyngen ifrån Carlsöe.
År 1801 hade redan Lyngens församling 1,728 medlemmar; således är den visst icke bland de minsta i Norden; ibland dessa räknades blott 104 Norrmän; de övriga voro till större delen verkliga Finnar, som bo i hus likasom Norrmännen och driva åkerbruk. Däremot höra Lapparne, som om sommaren intaga Lyngens berg, nästan alla icke till Lyngens utan till Kautokeinos prästegäld. Lyngen är en välsignad sädesort, säger man i Tromsöe. Förståss, i jämförelse med samma ort. Men vem skulle väl längre söderut hava trott sig få höra åkerbruk berömmas, som idkas under den 70:de graden? För några år sedan har också potatisplanteringen blivit alldeles allmän i Lyngen, och såsom Lyngens invånare själva försäkra, i synnerhet genom den närvarande prästen i Tromsöe, Herr Junghans. Även läkaren i Lyngen, Doctor Monrad, har en erkänd förtjänst om utbredandet av denna odling. Men potatis har överhuvudtaget icke länge varit kända i Norrige. Genom Bergens handel med trädgårdsfrukter ifrån Holland kom väl även denna frukt årligen dit opp; men man nyttjade den såsom en sällsynt utländsk produkt, såsom en rätt, vilken endast kom fram på bordet vid utomordentliga högtider och bröllop.
Ringvadsöe är stor men icke bebodd. Ön är för hög. Lappar tågade väl förut ifrån fasta landet över till dessa berg; men nu tillåter man det icke mera. Ty i grannskapet av en kultiverad egendom äro dessa människor ganska besvärliga och skadliga gäster; och i Tromsöe och Balsfjord avvaktar man aldrig deras ankomst utan stor fruktan. Ty de hava även föga aktning för besittningsrätten; de bryta opp gärdesgårdarna till ängar och åkrar och låta renarna på ställen, där man hoppades att bärga foder för boskapen. Låt vara att dessa renar icke beta opp gräset, så är likväl ett enda tåg över äng tillräckligt, att göra den obrukbar för hela året. Ty korna vidröra alldeles icke varken gräs eller hö, där en ren satt sin fot, även flera månader sedan. Detta tyckes väl vara ganska besynnerligt och överdrivet; men alla Norrmän, som bebo kusten, instämma däri.
Man kan lätt tänka, i vilken stridigheter de bofasta invånarna härigenom vart år bliva invecklade, och vad detta lägger för hinder i vägen för åkerbrukets uppkomst. På enstaka och avlägsna gårdar måste man till och med stillatigande se på, huru Lapparne driva omkring, ty man fruktar för mycket för deras självhämnd. De höra likasom alla Lappar vid Tromsöe och på bergen vid Balsfjord till Enontekis pastorat i Sverige.
Quänerna vid Reisfjord odla korn icke allenast med fördel utan ofta så mycket, att de alldeles icke behöva någon främmande hjälp. Skogarna vid den inre fjordarna giva dem icke allenast tillräckligt bränsle utan även bjälkar och bräder till byggnad, och i den betydande floden skulle de kanske kunna driva ett lönande laxfiske, om icke det oupphörliga flottandet med ved och virke dels förhindrade laxbyggnadernas anläggande, dels också skrämma laxen tillbaka. För icke lång tid sedan blevo även potatis härstädes införda.
Reisfjord får vart år nya inbyggare, liksom Lyngen; av Quäner över ifrån Sverige. Men landet och skogarna tillhöra proprietairen Lyng i Rotsund, en av baron Petersens arvingar.
Farten utöver Langfjorden är angenäm; ty icke allenast hava på ömse sidor bergen och klipporna mångfaldiga, av växlande former, ävensom vattenfallen och dalarna opp efter berget, utan fjorden blir även på ett sällsamt sätt upplivad genom en mängd hus, som draga sig efter stranden. Nästan överallt, varest en bäck tränger fram ur klyftan, stå några Gammar, Finnarnas jordkojor, och bredvid dessa små förrådshus av träd, och vid vattnet det hus, som förvarar deras båtar emot väder och vind. Matförråden och båtarna bo där överallt bättre än deras ägare. Men närmare till Altenfjord visa sig också hus i mängd; där leva Norrmän. Nästa ingenstans hade vi funnit en fjord eller sund så starkt bebodd.
Det var en härlig natt, då vi foro in i Altenfjord. Solen lämnade oss icke. Termometern hade också vid midnatt och kring kl.1, icke sjunkit under 10 grader. Emot kl.10 värmde solens strålar så starkt, att vi måste söka vårt skydd i skuggan. Fjordens vatten var så stilla och konturerna så vackra av den en mil avlägsna stranden mitt emot, ävensom utsikten på gårdarna, klipporna och vattenfallen, åt Talvig till. En skönare morgon kunde man icke hava i själva det södra Norrige. Då visade säg för oss i tjusande former den cirkelrunda bukten och utsikten vid Talvig, som plötsligt och på en gång bredde sig ut för oss, då vi foro in genom den trånga kanalen. Kyrkan i mitten på den livligt grönskande slätten, där ovanför den stora prästgården; vid sidorna tvenne ansenliga gårdar och runt omkring efter stranden Quäner och bönder, och över alltsammans pittoreska klippor och brusande vattenfall.
Lägg därtill sommarens livlighet, fartyg i hamnen, en brigg ifrån Flensburg jämte en Ryss ifrån Archangels kuster, och nu Finnar och Norrmän i beständig rörelse i bukten av ön, med färsk fisk till Ryssen, men torkad dito till handelsmannen från Köpenhamn, och med mjöl och sädesvaror tillbaka. Vem skulle likväl kunna föreställa sig Finnmarken ödslig och eländig, då Talvigs bukt visar sig sådan?
Emot middagen foro vi de de tvenne korta milen över från Talvig till Altengaard, amtmannens säte, i den innersta delen av fjorden. Även denna gård är överraskande. Han ligger i en skog av höga granar, på en grön äng med en präktig utsikt på fjorden, på de bakom varandra i vattnet utskjutande spetsarna och äntligen på Seylands och Langfjords fjällen. Träden omkring äro ganska vackra och växlande. Emellan skogen framblickar den silverstrålande bäckens fall, som driver sågen, och på fjärden och i Refsbottn framlysa beständigt nya gårdar. Detta hus är en ordentlig Villa. Ja, när man kommer opp ifrån stranden genom skogen, är det som vore man på en gång försatt till djurgården vid Berlin, och åter, när man ser ut tillbaks över fjärden, alldeles som såge man Italiens horisont eller en sjö i Schweitz.
Alten är icke allenast den angenämaste, mest bebodda och fruktbaraste trakt i Finnmarken, utan även till och med den enda, där korn, ännu odlas; det nordligaste åkerbruk i världen. Och detta är en förtjänst av Qvänerna i Alten. Innan de kommo dit, hade man ännu icke vågat att befatta sig med åkerbruk. de torde väl nu hava bebott dessa dalar ungefär i ett århundrade; och med dem hava tillika flit och idoghet flyttat till dessa provinser. Sannolikt blevo de fördrivna ifrån sina hem genom Karl XII:s krig, men i synnerhet genom Ryssarnas gruvliga härjningar i Finland. De gingo allt högre och högre, äntligen ut över Torneå, och kommo emot 1708 först ned till Alten. De första invandringarna hade andra i följe med sig, och de hava sedan till fördel för Lappland fortfarit nästan oupphörligen.
Qvenerna äro ännu lika sina förfäder, de hava bibehållit samma levnadssätt och samma vanor. Deras språk är ännu alltid det i Finland allmänt brukliga Finskan, som har mindre likhet med Lappskan, än Svenskan med Tyskan ( Leem 8. 10. 11.). Deras hus äro till största delen inrättade såsom i Finland och såsom Norrmännen aldrig bygga dem. Största delen består i en stor stuga av bjälkar (ett Pörte), vilka löpa tillsammans vid taket. På ena sidan står en väldig ugn utan skorsten, som intager den största delen av väggen. Röken ur ugnen stiger ända upp till taket, sänker sig sedan efter väggarna och drar sig ut i det fria luften genom några fyrkantiga öppningar, ungefär 3 fot högt opp ifrån marken. Sedan elden brunnit ut i spisen, slår man igen gluggarna och samlar en Syrisk värme i stugan. Den övre delen av spisen tjänar till de, i Finland och Ryssland överallt brukliga svettbaden.
Endast i klädseln skilja sig Quaenerna icke ifrån Lapparne, men så mycket mera i sina seder. Quaenerne äro de mest kultiverade invånarna i Finnmarken, icke en gång med undantag av Norrmännen ( Quaener ere uden modsigelse de dueligste af Westfinnmarckens indbyggere, säger den förre prästen Dahl i Talvig i sin handskrefna chorographie om Westfinmarcken.) De utmärka sig genom ett naturligt förstånd, en snäll och lätt fattning och sky inte arbete. Därför lära de med lätthet och väl alla handslöjder, som äro av nöden i ett vanligt hushåll. Huru långt de kunna gå i åkerbruk och andra näringsgrenar, det lära Torneås, Uleåborgs och Cajanaborgs bönder. Även den förderliga inflytelsen av sjömanslivet, den oroliga väntan på en stor vinst, utan att kunna hushålla därmed för nödens tid, har aldrig så yttrat sig hos Quaenerne, som hos Finnar och Norrmän i dessa trakter.
Varför detta folk kallas Quäner, är även så okänt som varifrån Lapp och Finne uppkommit; men detta namn är tillika av samma ålder. Redan de äldsta Isländska sagor tala om Quaener och Quaenland; ja, Eigla (Torfæus I. 160) bestämmer landets läge noga. Hon säger: i öster från Nummedalen (vid Trondheim) ligger Jämtland, längre i öster Helsingland, därefter Quaenland, sedemera Finland och äntligen Carelen. Man förstod därmed sannolikt den största delen av det närvarande Finland; och på det sättet hava också Skiönning och Bayer tecknat det på sina kartor. Namnet försvann, sedan konung Erik den Helige i mitten av 12:te århundradet hade intagit landet; och endast det allmänna namnet Finland och Finne stannade i Sverige. Den äldsta geograph i Norden, Adam af Bremen, hade likväl hört något om detta land, men, obekant med noggranna Isländska skriftställare, lät han förvilla sig av namnet. Quaener betydde för honom Quinnor.
Qvänerna voro ett stridbart folk, de kommo ofta ifrån den Bottniska viken över till Finnmarken och Nordland och plundrade Norrmän och Finnar, vilket de förra i sanning också sökte att vedergälla dem på sina strövtåg ända till Carelen. Men är det då denna tidtals skeende vistelse härstädes, som bibehållit deras namn i denna trakt? Eller måste nu Finnarna få ett annat namn i denna trakt? Eller måste nu Finnarna få ett annat namn, emedan Lapparne redan förut befunno sig i besittning av namnet Finner? Verkligen försvinner ock benämningen (Quaener), där Lappar och Finnar icke mera stå i någon omedelbar förbindelse med varandra. Redan i Helgeland vet man nästan alldeles icke av Quaenerne, och ännu mindre i det södra Norrige och över allt i de trakter, som icke äro bebodda av Lappar. Där följer man det Svenska bruket och kallar dem Finnar, vilket väl ofta kan förorsaka misstag. I västra delen av Dalarna och på bergen i Orsa-socken och över om Österdahl- älven leva några tusen Finnar, som Carl IX., såsom man säger, kallade dit, och som ännu alltid bibehålla sina seder och sitt språk, ehuru vida avlägsnande ifrån sina hem och allestädes omgifta av Svenskar. Den trakt, de bebo, kallas i Sverige Finmarken. Det synes hava förfört Tuneld, att sätta denna Finmark i förbindelse med den Norrska Finmarcken och de Norrska Finnarne.
Quaenerne utgöra nu redan visserligen den största delen av Altens inbyggare; och i dalen vid Altens-älv äro nästan de enda invånare. Redan år 1801 fann man ibland 1,973 personer, som levde i Altens prästegälld, endast 475 Norrmän. Ibland de övriga 1,498 människor voro endast några hundrade Sjö-Lappar, som bo vid Langfjord och Stjernesund; men 1,200 och nära 2/3 av hela befolkningen voro Qväner. Men en grym, smittsam farsot har 1806 ansenligen förminskat deras antal. Hela gårdar dödde ut; i de avlägsnare trakter fann man människor, liggande döda framför husen och på vägarna, som mitt i vintern hade gått ut för att bispringa nödlidande familjer, men ävenledes anfallna av samma sjukdom och av för mycken maktlöshet hade blivit liggande på vägen. Det onda utbredde sig över hela Finnmarken, och provinsens befolkning led en kännbar förlust. Alten kommer likväl att lätt hämta sig därefter, ty Altens ängar och fisken äro alltid tillräckliga att bevara de idoga Quänerna för hungersnöd; och huru hastigt befolkningen kan föröka sig, därom lämna Cajaneborg, Kusamo och Sodankylä så förvånande exempel, att de böra väcka varje politisk tänkares största uppmärksamhet.
I den inre delen av Finnmarcken finnas föga eller alldeles inga Norrmän. De höllo sig alltid på de yttersta öarna emot havet, för att lättare kunna sköta sitt fiske. Därför finner man ännu långt flera Norrmän boende vid Nordcap än vid de inre fjordarna; men här satte de sig icke heller ned, förrän Bergens uppblomstrande handel började att göra Finnmarkens fiske lönande, det vill säga, ungefär 1305. Man finner ingen underrättelse från äldre tider om någon koloni av Norrmän ovanför Tromsöe.
Finnmarken ansågs och behandlades som en skattskyldig provins, och Lapparne som ett folk, vilket icke allenast var förbundet att samla landets produkter, skinnvaror, dun och pälsverk för landsherren eller länesman, utan även för många mäktiga i provinsen, som för egen räkning fordrade samma utskylder. Other berättade för konung Alfred af England i sin periplus (år 850), att de rika Lapparne varit nödsakade att årligen lämna honom 15 mårdskinn, 5 rehnshudar, en björnhud, 10 balar dun, en rock av björn- och en av utterskinn och äntligen tvenne kabbeltåg, vardera 60 alnar långt, det ena gjort av valfisk-, det andra av sälskinnshudar. Fattigare Lappar i förhållande ( Skiönning, Försök till Norriges gamla Geographie). Söröe 1763. och J. R. Forsters Geschichte der Entdeckungen und Sciffarten im Norden p. 85. Besynnerligt är det, att varken Forster eller Sprengel tycks hava gjort någon avseende på Skiönnings förträffliga avhandling. Bägge iakttaga en fullkomlig tystnad om densamma, ehuru de likväl anföra andra verk av Skiönning, varför ock Forster sätter Others boning till närvarande Helgeland, ehuru Skiönning tämligen tydligt bevisar, att han måste hava bott över om Senjen. Men att Skiönning och Forster och andra tro, att Other uti Finnmarcken icke fångat valfisk utan sjökor, är sannolikt en villfarelse. Ty sjökor visa sig aldrig, så mycket jag vet, vid kusterna av Finnmarcken).
Man förvånas över ett folks tålamod, som godvilligt underkastar sig sådana bördor; men man finner tillika, att Norrmännen icke kunde hava mycken fördel av att härifrån fördriva Lapparne. Other säger, att över om Senja bodde inga Norrmän, och att han vore den nordligaste utav alla bofasta av sin nation.
De Norrmän, som nu leva vid den inre Altenfjord, äro till största delen avkomlingar av landsförvisade, som blivit skickade dit. De hava besatt hela kusten ifrån Langfjord över Talvig ända till Kaafjord och Bosecop. Några bo också i Refsbottn och bredvid Alten-älv. Nu hava de förgätit, att de icke är infödingar, och leva tämligen väl på sina gårdar och skulle kanske uppsvinga sig till något slags välstånd, om de skötte sin hushållning med samma idoghet och omtanke som Quænerna.
Om man räknar 10 mils längd och 9 mils bredd för Altena prästegälld och således rymden till 90 kvadratmil, så har man här nära 22 människor på kvadratmilen. Så mycket finner man icke på något annat ställe, varken i Danska eller Svenska Lappmarken, kanske med undantag av några trakter vid Sodankylä. Hela Finnmarkens areal innehåll är, enligt Pontoppidan, 1,244 kvadratmil, men provinsens befolkning innehöll således endast något över 6 människor på en kvadratmil. Däremot är areals innehållet av Svenska lappland, enligt baron Hermelins statistiska tabeller, 1,660 kvadratmil, och landets befolkning (1799) 11,162 människor. Det levde således inemot 7 människor på en kvadratmil.
Bittida om morgonen, den 22, lämnade jag Altengaard uti en liten båt och for utför fjorden. En stilla och varm sunnan svällde seglet och skjutsade båten på några timmar till Altennäss, ett cap, som skjuter långt ut i fjärden. Då mötte vi nordanvinden från havet, vilken udden hittills hade undanhållit; men Quænerne grepo till årorna, och de lyckades dem att i skydd av öar och landspetsar komma tämligen fort allt längre. östra sidan av fjorden är härstädes över allt brantare och därför även mindre odlad än den mitt emot liggande kusten av Langefjord ifrån Talvig till Altengaard. Ända ifrån Refsbottn till Näss ligger endast ett enda hus uti en bukt, Storvig, som bebos av en båtbyggmästare, och detta på en sträcka av mera än en mil. I denna bukt växa de sista granarna, de nordligaste i Europa.
Tyvefield med branta stupningar angiver Hammerfests läge; icke långt därefter sågo vi den cirkelrunda bukten och husen på ömse sidor och skepp i hamnen. Staden lovar likväl mera på avstånd än den vid ankomst verkligen befinnes vara. Husen på ett litet cap vid södra ändan av bukten synes utgöra början, och man väntar att se den övriga staden bakom kullen. Men där finnes ingenting mera; hela staden räknar endast dessa berg och dess endast en gård på andra sidan viken. Således prästhuset inberäknat icke en gång nio hus: fyra köpmän, ett tullhus, ett skolhus och en skomakare. Alltså överstiger Hammerfests befolkning icke 40 människor, och skulle densamma därför icke allenast vara den nordligaste utan även den ringaste stad i hela världen, om icke några Ryska städer därutinnan bestridde dess företräde: Avatcha, Jumba. Vår väntan har således här blivit ännu mera bedragen än vid Tromsöe.
Hammerfest ligger nästan en full breddgrad i norr om Alten. Men huru stort är även icke åtskillnaden emellan dem bägge i klimat och landets utseende! Denna ö producerar ingenting; naturen förblir uti en evig dvala och tryckes av en beständig töcken. Här växer inga träd, och omkring husen söker man förgäves att plantera några trädgårdsväxter. De komma sig icke före. I dalarna växer väl björkskog, tämligen tät och tjock, men till ordentliga träd uppstiger likväl björken aldrig. Solen visar sig på dessa öar endast såsom en sällsynthet; sommaren är utan värme, och knappt kan man ännu fägna sig av några få vackra dagar. Inom några ögonblick driver nordanvinden tjocka moln ifrån havet över landet. Strömmar av regn störta därur, och molnen dröja hela dagar över marken. Vore fisk icke i havet, vem skulle väl välja en sådan ort till sitt hem?
Hamnen har blivit livlig. Nu ligga åtta fartyg i viken, fyra briggar, tvenne jakter och tvenne Ryssar. De förra kommo ifrån Köpenhamn och Trondheim och äro till en del härvarande köpmäns egendom. Den torkade fisken bringas härifrån nästan alltid till Köpenhamn och avsättes där eller i Östersjöns hamnar. Trondheim-briggen förer en garnison och provision till Vardöhus, och Ryssarna sysselsätta sig i sina fartyg med att salta in den färska fisken, som Finnarna från alla håll föra till dem. Ryssarna började först 1742 att fara till de Finnmarkiska kusterna för att i fjordarna köpa och fånga fisk.
På den tid, då Norrmän ännu foro till Biarmaland, handlande därstädes och sedan plundrande, då voro varken Ryssar eller Svenskar i vägen för dem. De förra voro skilda från Finnmarken genom Biarmernas land; Svenskarna hade ännu knappt uppnått södra gränsen av Lappland, icke en gång Västerbotten, Vad kunde således sätta gräns för Finnmarken, om icke själva havet? Norrmännen trodde därför alltid, när de ifrån Archangel uppnådde andra sidan av Grandviken (det Hvita Havet), att de voro komna till Finnmarken, och nu plundrade de icke mera, men de fordrade brandskatt. Detta allt bevisade Skiönning i sin gamla Geographi. Men då Ryssar och Tatarer hade förstört Biarmernas land, trängde därvarande Finnar, Carelare, ännu längre opp mot norr, såsom de även förut hade blivit tillbakaträngda ifrån Polen.
På Maasöe bor vid hamnen en köpman, prästen, skolmästaren och länsmannen; de förra i hus, de senare i jordkojor, och kyrkan därvid är ett hus av bräder. Himmel och vatten, fjäll, töcken och regn äro här ett. Solen bryter nästan aldrig igenom dessa moln, och endast för korta ögonblick visar sig över de evigt svallande vågorna den höga kusten av Mageröe och den besynnerliga klippan Stapper emot Nordcap till; såsom andar, de där genast försvinna i skyn. På klipporna finns endast högst sparsamt örter, eljest intet spår mera till buske, ja ingenting, som kan erinra om träd. Vilken boningsplats! En utlänning blir genast i första året bortrycket av skörbjugg; och, om han är ung, stark och försiktig och övervinner klimatets Pestilentialika inflytande, så är likväl hans hälsa förstörd inom få år, även om han då återvänder till sydligare trakter eller in i fjordarna.
En man av talenter kan alldeles förgås i ett sådant betryck. Och likväl bor här en präst som alltid i så hög grad har allt sitt mod, och sin kraft av nöden. Och likväl har man sett dessa präster kvarhållna här 6, 8 ja 12 år, till dess förtvivlan och skörbjugg lagt dem i graven. Detta är likväl endast ett ställe för fiskare och för Ryssar. All högre anda blir kvävd i denna eviga töcken. Skickar man då präster och ämbetsmän till de Pontinska träsken? Eller hava Portugisarne haft samvete att lämna sina landsmän på St. Thomas endast ett år utan att byta om? I Kielvig dog för kort tid sedan prästen i skörbjugg; en annan kom; även han var icke mera till, när några veckor voro förbi; man skickade en tredje, och efter några månader gick han samma väg som de förra.
Då blev äntligen av nödtvång prästboet flyttat ifrån Porsangerfjorden till Kistrand. Där lyser solen åter, där voro björkbuskar och örter, och där var det möjligt att skydda sig för den skörbjuggssmittande vintern. Kielvigs församling har alldeles icke lidit därvid; prästen kommer lätt utföre fjärden ut till dem och kan nu uppoffra för dem sin tid och sin möda, utan att nödvändigt tillika sätta till sin hälsa.
Maaöes prästegäld innefattar en del av Mageröen ända till Nordcap tillika med Jelmsöen och Ingen och några mil av fastlandet. På öarna bo 275 Norrmän; på fasta landet 272 Finnar. Därtill kommer om sommaren en del av Kautokeinos Lappar, som tåga emellan Porsanger och Altensfjord ända till den yttersta udden; men likväl förbliver Maasöe i varje hänseende ett av de minsta och dåligaste pastoraten i Norrige. Norrmän bodde där i jordkulor, som likna med gräs beväxta små kullar; Tungus-boningar eller Finnarnas Gammer. Men det inre likna likväl mera ett hus. Sedan man tränger sig in genom den tre fot höga dörren, som alltid faller till av sig själv, förer en mörk gång till de åtskilda avdelningarna av kojan; en dylik dörr öppnar själva boningsrummet; och detta rum är alldeles icke olika böndernas vanliga bononingsrum i Bergen. Det är byggt av timmer, fyrkantigt ända under taket, som bildar en pyramid med en kvadratöppning i mitten, vilken tillstänges nattetid med en utspänd fiskblåsa och om dagen tjänar till öppning för ljuset och utgång för röken.
Väggen är försedd med ett bord och bänkar runt omkring, sedemera med husbondens säng och skåp och kistor allt omkring. Barn och tjänstefolk bo utanför eller bland boskapen. Köket utgöres av en stor kamin i hörnet av rummet. Det är likväl det tjänligaste byggnadssättet i detta klimat och på öar, som icke lämna en kvist till brännved. Den tjocka jordväggen gör rummet eller kojan till en källare, där temperaturen först efter flera veckor kommer i förbindelse med den yttre luften. Om det stormar eller snöar därute, antingen det är vinter eller sommar, det får man i en sådan jordkoja icke erfara, men i ett vanligt Nordiskt trähus känner man redan inom ett par timmar innanföre varje förändring i temperaturen där ute. Luften tränger igenom fönster och dörrar och drar genom hela huset.
Det är besynnerligt, att de rikare, Storkarle, såsom Lapparne kalla dem, icke hava begagnat detta byggnadssätt av jord, så att de om sommaren bo i de större trähusen, men om vintern i sina jordkulor. Ty ingenting hindrar att inrätta och pryda det inre efter var och ens smak så gott och bekvämt, som invånarens esprit fordrar. Och, om man ock i en sådan boning har föga ljus och nästan ingen utsikt, så saknas i alla fall dessa bägge bekvämligheterna icke mycket under en fortfarande natt av fyra månader.
......Likväl är Kielvig mycket besökt. Bukten ligger vid ingången till Mageröesund, i vägen för alla, som komma öster ifrån till Finnmarken eller gå ned till Nordland. Här slutar den stora Porsangerfjorden, och Archangelsfararna på England komma ofta hit in, innan de omsegla Nordcap. Dessutom ligga några av de bästa fiskeställen helt nära, och fiskarna kunna här genast avsätta sin fisk i grannskapet. Och huru betydande denna mängd kan vara och därför redan ett giltigt skäl att bebo en så ovänligt ort, det bevisade förra året. Då lågo fiskarna flera veckor framför bukten och på Hellenäss, en halv mil längre ut i havet, och inbragte till köpmannen varje dag nästan 500 Våg. Fisken församlar sig här i Maj och Juni, när han tågar efter Lodden. Denna vår hade Lodden kommit för tidigt; hon visade sig redan i Februari, och då kom den större fisken icke efter. Vattnet är då för kallt för dem , säga fiskarna; det vore likväl märkvärdigt. Är det så mycket varmare i öppna havet och Nordpolens regionen? Kielvig är eljest för närvarande likasom Rebvog, ett faktori för huset Knudson i Trondheim.
Allt är dött eller ock endast en början till liv. I det lägre dalarna ligga ännu stora snömassor; höjderna däremot presentera endast ofantliga stenhögar utan spår till gräs och till det högsta endast beklädda med vit mossa; såsom en nyfödd jord, uppstigen ur syndafloden. Här uppvaknar naturen aldrig ur sin tunga dvala, och gärna flyr man så öde trakter.
......Vi måste åter kasta oss in i sundet, följde vindens förlopp, seglade igenom vid Altersula och landade åter på Mageröe uti den djupa och säkra bukten vid Farnäss. Där stodo endast Gammer, jordkojor såsom små kullar betäckta med gräs och blommor. Det var likväl boningshuset för länsmannen och hans barn; men det inre förrådde snarare en icke alldeles fattig Norrman, än en Finne utan egendom. Så skulle alla hus vara på dessa öar. Sådana för icke stormen blott. Dess kraft avtynar mot de tjocka och runda väggarna, och knappt hör man dess raseri innanför. Och här faller likväl icke ljus trots den 3 alnar tjocka väggen, där fönster voro insatta. Om vintern bliva även dessa fönster tillstängda, och på det viset är man i skötet av jorden alldeles avskärmad ifrån och fullkomlige tryggad för den beständigt oroliga och stormiga vintern; en konst, varuti man i södra delen av Norrige har gjort föga framsteg.
Det är ock en av de största floder bland alla, som falla ut i dessa fjärdar och torde, utom den stora Altenströmmen, icke hava sin like i hela Finnmarken. Därför är han ock en så kallad Laxe-älv, en sådan nämligen, där laxen stiger upp, och varigenom de trenne familjer erhålla sin riktiga näring, som hava satt sig ned härstädes på slätter vid mynningen av floden. Det förråda ock genast deras Gammer; ty dessa liknade icke mera, såsom i Olderfjord, små jordhögar, utan vida mera en liten koloni. I det omkring gärdade och tämligen vidluftiga distriktet ligga boningshusen (Gammana), längre bort husen för boskapen, därefter förrådshusen av timmer med ett tak, och allt omkring några små jordlappar, som man med mycket sorgfällighet hade inrättat ängar. Korna stodo framför gärdesgården, huvud vid huvud, mitt ibland dem stora rökeldar, som man hade upptänt för deras skull och där de ställa sig, för att icke bliva om natten uppätna av myggen. Det ser besynnerligt ut. Till äventyrs gives det ock verkligen få så karaktäriska bilder av den Lappländska naturen, som dessa grupper av kor i röken, mitt ibland Gammer och ängar, med en björkskog på avstånd och bergen runt omkring.
Här lämna vi också vår författare på hans övriga resa genom Lappmarken och Sverige, och träffa honom åter i Christania. På detta sätt bliva vi skyldiga läsaren 2:ne kapitel, som, då de icke angå Norrige, en annan gång torde läsas med mera intresse.
Den dragna linjen visar Leopold von Buchs färdväg runt Finnmarkens kust.
..... Mitt på slätten och till ända under Lipza funno vi en tämligen ansenlig sjö, Jessjaure, och ifrån en halvö, som sträckte sig längst ut i sjön, framblickar en koja. Det är ett av många hus, som Kautokeinos Finnar byggt sig vid sjöarnas stränder. Dessa verksamma och flitiga människor vandra om sommaren ifrån den ena sjön till den andra på berget, fånga fisk och torka densamma, och tåga sedan till nya trakter, till dess vintern nödgar dem tillbaka till deras hus vid Kautokeino.
Även åt dem måste berget således lämna, vad de behöva till sin föda över vintern. Besynnerligt! Där knappt en kvist växer till bränsle, dit vargar och björnar endast komma för renarnas skull, där nästan hela den växande naturen förstenas, där finna tvenne särskilda folkslag medel för sin näring, på olika vägar! Renarna hava lockat Nomaderna till dessa berg; den oändliga mängden av sjöar däremot bofasta invånare.
Vilken besynnerlig väg! Landets sluttning tyckes likväl bekräfta det, och Quänerne berättade i Kautokeino, huru många sjöar Siabersdasjoki först måste genomlöpa. Vid stranden sågo vi väl, att floden redan hade gjort en lång väg; dess bredd, djup och hastiga lopp förrådde det tillräckligen, och icke utan svårighet funno vi ett ställe att komma över till andra stranden. Snart överraskas vi av en ny och ovan anblick av gröna ängar med höstackar och betande kor; och äntligen visa sig små hus, likasom i en by å ömse sidor ordnade till en gata, och på andra sidan floden en artig kyrka, även omgiven av hus. Man ser odling och bobyggnad, man tror sig åter vara bland människor.
Med tacksam känsla inträdde jag i prästens hus. Med vilket nöje ser man ändå en stol och ett bord, när man en tid saknat dem! Detta hus är fattigt och litet, och innehåller icke många bekvämligheter. Men huru mycken glädje måste ändå icke det ringa, som man här finner, redan hava skänkt mången resande? Under denna årstid bor prästen likväl icke här. Hela hans församling flyttar mot slutet av vintern till havet. Han följer den vanligen och uppehåller sig över sommaren vid fjärdarna. Deras närvarande, modiga präst, Herr Lund, såg jag i Alten. Oaktad själv van vid ett sydligare klimat, fann han likväl Kautokeinos vinter icke utan behaglighet.
Livets behov brista då icke: Lapparne ligga med sina kojor tätt omkring; man förskaffar sig lätteligen av dem produkterna av deras hjordar. Jakten på stora snöskor (skidben) ger mångfaldig sysselsättning och åt den skickliga jägarn en riktig vinst på vilda renar eller fåglar. Om vintern tåga köpmän från Torneå med järnvaror åt andra havet till Talvigs, Quaenangers och Utsjokis marknader och gå sällan förbi Kautokeino; eller Finnmarkens köpmän gå över till Torneå att bringa dit hudar och fisk och att därifrån hämta smör, medicinalvaror eller andra produkter av en sydligare bredd. Också finnas i själva Kautokeino om vintern några factorier av Altens köpmän för att driva handel med de då omkringtågande Lappar. - Endast om sommaren äro dessa trakter öde och tomma. Om vintern äro de upplivade.
De små husen på vänstra sidan av floden, kanske några trettio till antalet, vilka vi alla sågo vara tillslutna, voro icke ämnade till boningsrum. Det är Lapparnes förrådshus, där de förvara sina kläder, pälsar och redskap för vintern. De bofasta och beständiga invånarna i Kautokeino bestå av 8 Quænfamiljer ifrån Finland, desamma, som om sommarn fiska i sjöarna på berget, i en omkrets av mera än fem mil. Därmed förskaffa de sig sin huvudnäring, även för vintern; de kunna till och med försälja något. Även boskapsskötsel försumma de icke: Var och en håller sig några kor och får, och föder dem dels på sköna ängarna, som omgiva Kautokeino, dels med hö, som bärgas därav, dels med renmossa, som blandas med höet. Korna äter mossan gärna, när den är torkad och giva därav en god och ymnig mjölk. Dessa Quæners hus äro väl lätta men de äro likväl hus (pörten) med särskilda rum, stall, kök och förrådshus. Ett sådant läge sätter Quænern likväl i tillfälle till en större kultur och vida över Lapparna. De skulle också i sanning icke giva efter för sina bröder vid Torneå och i Finland, om de hade mindre att kämpa med klimatet.
De hava här redan ofta försökt att odla korn, säger mig den förståndiga klockarn; med det lyckas icke; även så litet har det velat lyckas dem med trädgårdsväxter. Sådant torde väl till större delen böra tillskrivas de många sjöar och tjärr i djupet av dalen, vilka om sommarn ofta nedsätta atmosfärens värme några grader lägre än på höjden av kullarna; men om hösten förhindra de låga molnen solens välgörande verkan, som eljest åstadkommer mera än luftens temperatur. Men sädesodlingen har misslyckats för dem liksom för invånarna av Utsjoki. Såsom skulle då intet växa. Wahlenberg nämner tvenne Norska orter, vid Tana, som bebos av Finnar, Seida, trenne svenska mil över Tanas mynning, med 3 familjer; och Polmack, ungefär 4 mil högre opp, med 6 eller 7 välmående hushåll. Sejda ligger på den vanliga vägen från Alten till Vardöhus.
Dessa Quæner synas hava bott här längre än de uti Alten, vilkas invandring inträffade omkring år 1708. Men om de väl redan voro bosatta här, när Carl XI år 1660 uppbyggde Kautokeinos kyrka? Konungen satte också hit en präst, förärade kyrkan ett litet bibliotek av Finska bönböcker och postillor, vilka ännu äro i behåll.
Genom gränstractatet 1751 avsade sig Danmark sina anspråk på Utsjoki, varemot Sverige överlämnade hela Kautokeinos pastorat till Norrige, en landsträcka av 180 kvadrat mil, men likväl icke mera än 3 människor på varje sådan mil. Strax efter denna överenskommelse flyttade Sverige redan 1747 prästen i Kautokeino till Utsjoki, skilde Enare ifrån Kusamo och lade det såsom annex till det mindre Utsjoki. Även ifrån Norrige skedde nu några förändringar. Masis kyrka blev för de Fjällappar, som räknade sig till Norrige, nu överflödiga, och prästen i Talvig, som förestod densamma om vintern, kunde man nu befria från ett stort besvär. Masis församling blev hänvisad på Kautokeinos Kyrka, dit den varken hade en besvärlig eller lång väg. Ännu känner man, huru mycket församlingen tillväxte genom denna förening; ty ännu är kyrkan för liten och kan icke rymma åhörarna.
Även de nya Finska kolonierna blevo genom denna avsägelse fördelade mellan båda kyrkorna. De som bodde vid Karasjock och längre ned mot Tanas mynning, blevo Norrmän; men de som hade satt sig ned på högra stranden av älven, förblevo under Svenskt övervälde. Till de förras bekvämlighet förlade nu Norrmännen Afjuvaras kyrka till Karasjock, och Afjuvara förföll till en ödemark, vartill naturen och dess läge på det ofruktbara berget endast tyckes hava bestämt det. Däremot bodde Karasjocks Finnar redan åter mitt uti en skog av tall, vid en fiskrik älv, omgiven av bördiga ängar. De kunde därför bygga sig hus och gårdar såsom på Elfvebacken vid Alten; och här ser man därför, såsom där, en nästan fullständig by. År 1807 byggdes ock för deras räkning en ny och större kyrka. Även deras landsmän vid mynningen av Tana älv syntes komma sig välföre därstädes; de hava byggt sig hus, oaktad de likväl redan bo utöver tallens region; de hava gärdat in ängarna och föda kor och får.
Ända till yttersta gränserna av landet leva redan Finnar eller Quæner i fasta boningsplatser. De hava även befäst från Tana älvs mynning fjärdarnas kuster. Men ehuru nu de närgranna rikens gränser äro bestämda med geometrisk noggrannhet, och ehuruväl var och en av dessa stater vet ganska bestämt, av vilken Lapp eller Quæn densamma har att driva in utlagor, så har det likväl icke lyckats att därigenom upphäva all anledning till tvistemål. De betydliga laxfiskena vid Tana älv söndra ganska ofta de nära varandra boende fiskare, och ifrån dem går stridigheten till deras ömsesidiga regeringar. Den stora, feta och mycket utmärkta Tana-laxen var fordom en artikel av Finnmarkens utförsel till Holland; och ofta berättar man sig för varandra, att Holländarna aldrig vårdade sig att ens se på någon annan lax, så snart Tana-laxen var ankommen. Denna handel har nästan helt och hållet upphört.
Klockaren i Kautokeino och tvenne Finnar beledsagade mig över till Sverige, och jag fann snart, huru mycket jag vann därigenom, att jag icke reste med renar. Oaktad korta dagsresor voro likväl kreaturen så trötta, att vi måste draga dem med våld, och då vi gärna skulle hava skyndat vidare, nödgades de oss att för deras skull söka upp mossfält. Qvaenerne däremot voro modiga människor, som icke kände någon svårighet, och vilka jag om aftonen lika litet kunde bringa ur deras glada lynne som om morgonen. Klockaren är en viktig person ibland dem; ty det är han, som för vad period översätter den Danska prästens predikningar på Finska eller Lapska. Änskönt hans översättningar alltför ofta förfela meningen av det sagda, ger detta göromål en större övning, att sammanbinda slutsatser, vilken måste hava inflytande på hans övriga levnad, och varav den resande med icke ringa nöje erfar många goda följder
Vi gingo i en båt vid Kautokeino och seglade oppför Kautokeinos älv ungefär en fjärdedels mil, ända till de första vattenfallen, som åtminstone försvåra seglatsen. Vid Natgiejaure funno vi en koja och fiskeredskap, som tillhörde den ena av Quænerna. Där hade han redan uppehållit sig i flera veckor, och hade likväl nu förhoppning om ny fångst. Fisken skyr icke det hårda klimatet, eller hinner det honom icke; ty att döma av den stora mängd, som årligen fångas i sjöarna, är visserligen oväntad, att de ändå alltid förökas så starkt, att förlusten från den förra sommaren genast är ersatt den följande. Huvudfångsten går alltid ut på sik (Salmo lavaretus), som i allmänhet uppfyller alla sjöar härstädes; mera sällsynt är gädda. Den förra torka Quænerne på stänger och resningar; ungefär såsom man torkar torsk och gråsidor vid havskusten. När de vilja äta honom, äro icke många tillredelser av nöden. Jag har ofta med förundran sett, huru mina trenne följeslagare togo fram sin torkade fisk, spettade honom opp på torra kvistar och med dessa stekar inspärrade hela den uppgjorda elden. När fisken var brunstekt och nära att brännas opp, förtärde de honom utan all annan tillredning och, såsom jag tyckte mig finna, med särdeles välbehag. Man berömmer potatis, emedan de fordra så ringa förberedelser för att bliva ätbara; men siken fordrar knappt mera tid och besvär. Siken är ock en huvudföda för dessa Quæner, och sällan betjäna de sig där av det Norska Fladbröd, papperstunt, osyrat bröd av korn- eller havrekli, som gräddas på stenar eller järnplåtar.
Fisken i sjöarna har det ord om sig att vara fetare och mera välsmakande, än den man erhålla ur floderna. Floderna tillåta endast om våren en tidigare fångst, än de högre liggande och mera sent öppna sjöarna. Ifrån Natgieckjaure drogo Quænerna med mycken behändighet båten över land, ett ansenligt stycke ända till en liten forsande å.. Vi rodde väl en och en halv mil uppför och uppnådde då först Aibyjaure, varifrån han har sin upprinnelse. Då funno vi redan spår till närgranna riket. Oaktad ännu på Norsk botten, hade likväl Svenska Finnar satt ut sina nät i denna sjö. I själva verket är det lättare för dem att komma hit än för Quænerna från Kautokeino. Ty då vi stego i land på andra sidan sjön i månskenet, hade vi knappt en halv mil att gå över kullar, som voro snövita av renmossa ända till brädden av Jedeckjaure, vars vatten vidröra Svenska gränsen. Men fisket i denna sjö har alltid varit en obestridlig egendom för Svenska Finnar.
Och när nu elden flammade högt upp mellan björkarna och Quænerna lägrade sig runt omkring och omgåvo elden med fisk, som de satte på sina spett, utgjorde det hela ett så originellt, så glatt, så ljuvt och livligt landskap, att väl ingen skulle hava kunnat vägra att upptaga det i räkningen bland de vackraste han sett.
Gränsstenarna vila på fasta platser, där begynnelsepunkt ganska noggrant står betecknad. över dessa bildar det hela ett slags torn, uppfört av gråsten utan murbruk, 3 alnar högt och 9 i omfång. Därpå visa sig fem särskilda stenar; en mitt uti med Konungens av Sveriges namn på Svenska, och Konungens av Danmark på den Norska sidan. Tvenne uthuggna linjer på nedre delen av stenen visa den riktning, i vilken man måste söka de nästföljande Rösena. Tvenne andra stenar, Visarna, stå på fortsättningen av denna linje några fot från medelstenen, för att utmärka gränslinjens lopp och riktning. Således hade jag då beträtt Sverige. Det Danska Finnmarken hade blivit ombytt till Svenska Lappland; Norrmännens Finnar hade blivit förvandlade till Lappar, och Quænerne till Finnar. Ifrån detta ögonblick var namnet Finne ett ärofullt namn och icke mera ett föremål för förakt såsom vid Norska kusten; och det hopp, som Quænernas i Alten flit och omtanke hade väckt, skulle allt mera ifrån denna stund gå i fullbordan.
I Palojärvi, Palojokis ursprung, är den lilla ön Kiutesaari intagande, med sin koja. Vi sågo tydligen de människor, som uppehöllo sig där om sommaren; vi kände, att vi icke voro helt och hållet i en ödemark. Finnarne komma opp ifrån Palojoensuu och fiska flera veckor i denna sjö, sedermera även i de närmaste Norska sjöarna; ön blir den medelpunkt, varifrån de sprida sig ikring, och vid slutet av sommaren vända de åter tillbaka till sina hem. Huru fattiga på mossa voro icke Altens och Kautokeinos berg mot denna oändliga mosslätt! Där strider mossan redan mot klimatets verkningar, men synes här vara så mycket frodigare.
Ägaren av Leppäjärvi föder sig till största delen av fiske och med några kor. Den havre han sår omkring gården, är endast att anse som ett försök, vilket icke alltid lyckas. Det är likväl ganska märkvärdigt att här finna en åker. Mannen från Leppäjärvi och hans dotter förde mig den 14:de genom skogen och förbi en stor mängd små sjöar, tvenne mil ned till Suondajärvi, på en höjd över sjön Denna gård hade ännu mindre utseende av det nomadiska Lappland. Jag fann här en egen, ganska renlig stuga med spis och fönster av glas, som ännu icke funnos i Leppäjärfvi. Väggarna voro fullsatta med nätta mjölkkärl och med stora smörbyttor till försäljning i Alten. Bord och bänkar allt omkring voro av en bländande vithet och golvet lagt med bräder. Detta var icke mer att kalla någon dålig stuga. I mera uppodlade trakter fanns sämre i stor myckenhet. De förde mig i en båt utför den lilla bäck, som i oräkneliga krökningar flyter till Palojoki; vid stranden stodo i avväxlande ordning höstackar, björkar, bergviden och alar. Den sista milen gingo vi tills fots genom buskskog över till stranden av Enontekisjock (Muonioälv) och uppnådde Palojoensuu i månskenet om aftonen. Detta är en liten by av fyra eller fem hushåll vid Palojokis inlopp uti Enontekisjock (Muonioälv).
Vi voro knappt komna inom gärdet, och jag gladde mig åter som bäst över det odlade landet och den stora floden på sidan, när byns invånare kommo emot oss med brinnande facklor över ängen såsom andar i nattens mörker. de förde oss in till byn. jag fick åter ett ifrån huvudbyggnaden avskilt rum med en bädd av renhudar på hö samt ylletäcken, som var mycket bättre än mången uppstädad säng i stora värdshus. Sedan kastade sig människorna i båtarna med sina bränder (ljuster) och "simmade" hela natten på floden för att sticka lax. Jag såg länge på dem från stranden. Rörelsen är lätt och behaglig, och högst pittoresk av ljustraren, som står alldeles orörlig framme i båten, helt och hållet skinande av eld, med den dödande treudden i fullt hugg, och blick och öga oryggligt fästade på vattnet och den ankommande laxen. Huru vackert var inte laxljustringen i Muonioniska? Plötsligt likasom en blixt, faller en elektrisk rörelse på den stilla stående figuren. I ett ögonblick skjuter treudden med mäktig fart i vattnet, och den fångade laxen vrider sig med krampaktiga ryckningar ännu längre in på kroken.
Icke långt därifrån landade vi vid Songa Muotka, en eländig fiskarekoja på en holme under foten av Tongavaara den högsta kullen i trakten omkring. Tvenne mil under Kätkesuoando visar sig övre Muonioniska; en stor by på den kulliga stranden, omgiven av sädesåke, en mängd nätta, artiga hus som falla angenämt i ögat, ännu mera när man kommer från de ovanför liggande ödemarkerna. En god mil längre ned låg det mindre Muonioniska, skilt ifrån över genom en lång rad av vattenfall. Även denna ort var betydlig och hade ett vänligt utseende genom sina många målade förrådshus och genom så många avstängda små åkrar och ängar efter sluttningarna av kullarna. "Det äro ock alla rikt folk här" sade min Oppas (lokalkänning), "isynnerhet i värdshuset". Även här gav man mig en särskilt kammare med stora glasrutor, och till mjölkmaten erhöll jag en silversked.
"Det är en lycka, säger mig prästen Kohlström i Muonioniska, "det är en lycka, att Johan Kolare ännu är här; ty han är den mest erfarne styrmannen i vattenfallen; han skall föra eder utföre". Dessa människor våga att på en sådan väg föra ned stora laster med smör, tjära, fisk och hudar ända till Torneå, och med otrolig möda draga de vid stranden båtarna åter opp för fallet. Vid foten av det fall, som är berömt under namn av Äiänpaika, ligger ligger den enstaka, fattiga gården Muonionalusta. Detta var det sista huset i denna trakt. Nu såg jag flera mil ner inga hus mera.
Hela landet ifrån rikets gränser hade varit så enformigt och slätt, att läget av Kengis såg gav en alldeles ny, romantisk anblick. De mörka bergen, klipporna, flodens brusande fall, den långsamt och stolt antågande Muonios lugna yta, och sedan den stora, nya sågkvarnen och några hus bredvid, bildade ett överraskande, rikt och livligt landskap. Och då jag satte foten i land och såg alla de nya anläggningarna, en kanal, infattade med stora granitquadrar och en mängd block omkring, att ännu mera förlänga kanalen, måste jag väl vara övertygad, att jag nu lämnat Lappland, och att sådana anläggningar endast kunde höra till det på industriens verk så rika Sverige. Ännu mera blev jag övertygad härom, då jag gick till fots en kvadratmil till Kengis bruk. Herr Ekström, Brukspatronen eller ägaren, emottog mig med en förekommande gästfrihet. det var för mig en besynnerlig känsla att så plötsligen åter befinna mig mitt ibland människor, som voro så väl underrättade om världens händelser och i ett hus, som icke allenast var bekväm utan även elegant inrättad, och huru obeskrivlige välgörande var icke vilan efter en Lappresa uti ett rum, som tycktes förflyttad hit ifrån ett av de förmögnaste hus i huvudstaden.
(Läs också: Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker.1821 html)
(Även resa gjort 1871: Rotfruktsodlig i Karesuando.html#Midnattssolens Land )