abstract.xsql-dbid=907

Umeå universitet Pressmeddelande

Delar från avhandlingen:

10. Diskussion

Med utgångspunkt ifrån resultaten från de miljöarkeologiska undersökningarna kan en diskussion föras kring bosättning och resursutnyttjande i övre Norrlands skogsområde under äldre perioder.

 För att kunna diskutera dessa frågor är det nödvändigt att försöka tolka och kategorisera de undersökta boplatserna (se kapitel 10.1, nedan). Detta är möjligt genom att jämföra dessa med beskrivningar som finns av samisk bosättning under historisk tid, så väl som med olika miljöarkeologiska undersökningar av samiska boplatser med yngre dateringar (boplatser med mjölkningsgärden, samt Arvidsjaurs gamla kyrk- och marknadsplats).

Jämförelser med modeller som utarbetats av arkeologer för äldre perioder gör det även möjligt att ta reda på om de undersökta boplatserna uppvisar några likheter med äldre jakt- och fångstsamhällen.

För att utreda om härdarnas rumsliga organisation vid boplatserna kan användas för tolkningar av boplatsernas funktion och användning förs även så väl en mer ingående diskussion kring tolkningar av rumslighet.

Till denna diskussion relateras, så väl de miljöarkeologiska resultaten som härdarnas placering inom boplatsområdena. Utifrån de markkemiska karteringarna förs även diskussioner kring den rumsliga organisationen av ytor kring härdarna.

En diskussion förs även kring kronologin vid de undersökta boplatserna. De pollenanalyser som genomförts gör det möjligt att få en kronologisk bild av vegetationsförändringar som skett vid bosättningarna, så väl som boplatsernas användningsperiod och kontinuitet.

Genom jämförelser med andra undersökta boplatser med härdar i norra Norrlands inlandsområde kan även en mer generell och geografiskt övergripande bild erhållas av bosättningen med härdar i detta område.

Detta gör det möjligt att avgöra om de karaktäristiska drag som förekommer vid de undersökta boplatserna är lokala fenomen, eller om de är del i en mer spridd bild.

De markkemiska karteringarna visar tydligt att det enbart utifrån antalet härdar och dessas organisation vid boplatsen, inte är möjligt att urskilja olika typer av boplatser.

Boplatser med samma antal härdar och liknande organisation behöver inte nödvändigtvis uppvisa liknande markkemiska förändringar, utan de kan skilja avsevärt.

Genom att jämföra karaktäristiska drag hos boplatser som använts under historisk tid inom samiska samhällen med företeelser vid de undersökta boplatserna kan ett försök till tolkning och kategorisering göras.

Olika boplatser som har varit i bruk i norra Sveriges skogsområde och finns beskrivna och dokumenterade från äldre perioder, kan indelas i ett mindre antal kategorier.

Dessa kategorier utgörs främst av olika typer av säsongsbosättningar, så som vinterboplatser, sommarboplatser, samt höst- och vårboplatser (Manker 1947

& 1968). Förutom dessa har även mer tillfälliga boplatser använts i samband med längre flyttningar mellan olika resursområden. De bostäder som använts vid dessa

boplatser har huvudsakligen utgjorts av olika typer av kåtor, men det finns även uppgifter på att kåtor använts som bostäder även i andra sammanhang. Kåtor förekommer bland annat ofta vid nybyggen inom dessa områden, samt vid platser där kol eller tjära framställts.

Det finns också uppgifter om att särskilda fiskarkåtor förekommit vid viktiga fiskeplatser. Förutom möjligtvis fiskarkåtorna, är dessa kåtaplatser sannolikt relativt

sentida och hör i hög grad ihop med den tidiga skogsbruksepoken och nybyggesetableringen, vilken inom Pite lappmark egentligen inte kom igång i någon större omfattning förrän under 1800-talet (Bylund 1956:82-83; Lindberg u.å:103-106).

 I samband med den ökade bofastheten som vid denna tid skedde även bland de renskötande samerna i området, uppstod sannolikt dessutom behov av kåtor som användes mer tillfälligt för tillsyn av renhjorden.

De uppgifter som finns om de historiska förhållandena i de svenska delarna av Sápmi beskriver huvudsakligen väletablerade renskötselsamhällen. En allmän uppfattning bland många forskare är emellertid att det äldre samhällssystem och resursutnyttjande som finns beskrivet från östsamiskt område har varit rådande även inom västsamiska områden under äldre tid, innan de statligt initierade marknadsplatserna anlades och en mer extensiv renskötsel utvecklades (Hultblad 1968:68-71; Lundmark 2006:20-21; Mulk 1995:10-14 m fl).

 Om detta antagande är riktigt borde boplatser äldre än 1600-tal uppvisa större likheter med östsamisk bosättning, än med det historiskt kända bosättnings- och boplatsmönstret i norra Sverige (I tabell 10.1 och 10.2 sammanfattas karaktärsdrag hos boplatser inom västsamiska renskötselsamhällen, respektive ett skoltsamiskt samhälle från historisk tid).

En annan viktig skillnad utgörs av förekomsten av skriftliga källor som beskriver denna bosättning. Från tiden före 1600/1700-talet finns det inte särskilt omfattande

beskrivningar av bosättningen i norra Norrlands inlandsområden. Förutom ett begränsat antal reseberättelser och andra typer av beskrivningar, finns endast ett mindre omfattande kameralt material som kan bidra med information om äldre bosättning och resursutnyttjande i området.

Från perioden efter 1600 e. Kr finns däremot ett betydligt rikare material som

utgörs av allt ifrån bland annat reseberättelser och prästberättelser till kameralt material så som skattelängder och insyningshandlingar (se t ex Aronsson 1991:10-11

Om ett utpräglat jakt- och fångstsamhälle förekommit i norra Norrlands inlandsområden ända fram till 1600-talet, vilket hävdas av vissa forskare, skulle de undersökta boplatserna även kunna uppvisa vissa likheter med arkeologiska bosättningsmodeller som utarbetats för denna typ av samhälle.

De arkeologiska modeller som utarbetats för bosättningen under förhistorisk och historisk tid i norra Sverige omfattar även definitioner av olika typer av boplatser. Dessa modeller

grundas huvudsakligen på studier av sentida jakt- och fångstsamhällen inom det norra halvklotet. Till skillnad från de beskrivningar som finns av samiska samhällen

från historisk tid, så är de arkeologiska modellerna i hög grad grundade på ett bosättningssystem där ett mycket större antal människor figurerar, i enlighet

markant. Vid tiden för dessa boplatsers anläggande gick trädgränsen högre än vad den idag gör. Boplatserna tycks ha anlagts nära trädgränsen, men i områden beväxta med skog sammansatt huvudsakligen av björk och tall (Hellberg et al 2004:12-17; Salmonsson

Inledningsfasen av bosättningarna är mycket tydlig eftersom vid denna tid kan en markant

nedgång av trädpollen urskiljas samtidigt som antropogent indikerande pollen, som exempelvis gråbo, syror, nässlor, groblad och kovall förekommer. Förändringen av vegetationen kring bosättningarna tycks ha varit markant och inneburit en förändring av landskapet från trädbevuxna områden till buskdominerad fjällhed. Det är möjligt att de undersökta bosättningarna slutligen övergavs på grund av att bristen på bränsle

efter en tid blev stor i boplatsens närområde till följd av överexploatering.

De boplatser som kom att bli vanliga i kustområdet utgjordes av tomtningar, vilka karaktäriseras av en vallomgärdad, plan bostadsyta. Till skillnad från stalotomterna

var dessa tomtningar lokaliserade till klapperstensfält i Norrlandskustens yttre skärgård. Undersökningar som genomförts av tomtningar vid Norr- och Västerbottenskusten visar även att dessa innehåller få fynd och att benmaterialet domineras av rester efter vikaresäl (Nilsson 1989:17-28). Fynd har även gjorts av kråk- och enbär i tomtningar, vilket tolkats som att

Resultaten talar även för att dessa bostäder endast använts mer tillfälligt under kortare delar av året, troligtvis för sälfångst. De 14C-dateringar som genomförts av tomtningar längs Norr- och Västerbottenskusten talar för att dessa huvudsakligen användes under perioden

800-1200 e. Kr. Tomtningar förekommer i norra Sverige längs hela Norrlandskusten, ända upp till gränsen mot Finland. Dessa fornlämningar har vanligtvis kopplats ihop med mer sedentär jordbruksbebyggelse vid Norrlandskusten (Kvist 1990:33; Rathje 2001:197-

198). Det finns även de som menar att dessa kan vara spår efter samisk bosättning och resursutnyttjande (Broadbent 2003:3-5; Nilsson 1989:31-33).

De nordligaste tomtningarna har emellertid tolkats som spår efter fiskeverksamhet från 1500-1600-talen (Nilsson 1989:14-15).

Från denna period finns det jämförelsevis få kända boplatser i de nordligaste delarna av Norge och Finland som inte kan kopplas till jordbruksbebyggelse.

De som hittills påträffats uppvisar emellertid likheter med de boplatser som förekommer i norra Sverige. I Nordnorge förekommer, förutom stalotomter i fjällområdet, även så kallade gammetufter i områden längre västerut (Hansen & Olsen 2004:71). Dessa är spår efter runda

bostäder med en centralt placerad härd, och är i hög grad jämförbara med de boplatser med härdar som förekommer i de nordligaste delarna av Sverige.

På norska Finnmarksvidda och i finska Lappland finns även radorganiserade, härdliknande anläggningar med skörbränd sten, vilka daterats till perioden vikingatid/ tidig medeltid. Dessa har tidigare tolkats som gravar, men förekomst av boplatsmaterial och frånvaro av

humanosteologiskt material vid dessa boplatser har inneburit att de idag vanligtvis tolkas som bostäder (Hansen & Olsen 2004:100-101; Storli 1994:53-60).

Förutom de förändringar som under början av denna period skedde av bosättningen i norra Norrland blev även andra typer av anläggningar vanliga inom de nordligaste delarna av Sverige vid denna tid. En fornlämningstyp som har kommit att bli karaktäristisk

för inlandsområdet utgörs av den så kallade metalldepån, eller metallförande offerplatsen. I det svenska fjäll- och skogsområdet har tolv metalldepåer från denna period påträffats. Dessa depåer innehåller, förutom metallföremål, även ben och horn av främst ren.

De är vanligtvis lokaliserade i anslutning till vatten och de är genomgående kopplade till platser där den lokala topografin präglas av bland annat bergavsatser, hålrum,

stora stenblock eller märkligt formade stenar (Hansen & Olsen 2004:122; Zachrisson 1984:14-15).

De metallföremål som påträffats i dessa depåer uppvisar stor diversifiering både med avseende på typ av föremål så väl som proveniens. De flesta metallföremålen har

daterats till 1000-1350 e. Kr, men det finns enstaka föremål med dateringar ner till 700/800 e. Kr (Hedman 2003a:25; Zachrisson 1984:68).

Vanliga fynd utgörs av pilspetsar, smycken och mynt. Smycken förekommer i en stor omfattning i olika former och av metaller, samt med olika proveniens. Även mynt förekommer på vissa av metalldepåerna.

Mynten domineras av tyska och norska mynt som kan dateras till perioden mellan ca 900-1200 e. Kr, men under 1200-talet tycks nedläggningen av mynt ha upphört (Hedman 2003a:165; Serning 1956:185; Wallerström 1995:187-209).

 Mynten i depåerna är ofta genomborrade och har därför av många tolkats som om de har varit upphängda. Metallföremålen i depåerna härrör både från sydskandinaviska

så väl som från östeuropeiska områden, men en del av metallföremålen har även tolkats som lokalt tillverkade (Zachrisson 1984:43-51). Metalldepåerna har av forskare

setts som offer, men också som andra typer av deponeringar, som bland annat tjuvgömmor och handelslager (Hedman 2003a:24-26; Zachrisson 1984:57-59, 64-68). De flesta är emellertid eniga om att merparten av metalldepåererna utgörs av offer och att de påvisar ett offerskick, där metallföremål nedlades i stor omfattning.

Fynd av asbestkeramik och lager av ben och horn utan metallföremål ger emellertid indika

tioner på att liknande offer kan ha skett även under tidigare perioder, men med frånvaro av metallföremål (Serning 1956:14; Zachrisson 1984:95-96). Historiska uppteckningar, muntlig tradition, så väl som nyligen genomförda dateringar talar även för att ett liknande offerskick har förekommit även efter 1350 e. Kr, men att andra saker offrades (Mulk 2005:334-336 och

Samtidigt som metallföremål nedlades i offerdepåer i norra Sverige deponerades även metall i andra sammanhang (Hansen & Olsen 2004:82-87; Zachrisson 1984:98-

106). Dessa deponeringar har fått benämningen silverskatter eller silversmyckedepåer och utgörs uteslutande av olika typer av silverföremål. Föremålen utgörs främst av smycken, medan mynt och hacksilver som kan ha haft en funktion som betalningsmedel förekommer

Silversmyckedepåer har huvudsakligen påträffats i Nordnorge, men de förekommer

även i vissa delar av norra Sverige och Finland. De kända silversmyckedepåerna i Nordnorge tycks endast förekomma i gränsområdet mellan det som traditionellt utgjort samiskt respektive norskt område, långt från kända bebyggelsecentrum. De tycks emellertid inte

förekomma i samma områden som de ovan nämnda offerdepåerna, men likheter med fynd vid dessa depåer och härdar talar för att de kan kopplas ihop med samma befolkning. Dessa silversmyckedepåer har både tolkats som rester efter ett religiöst offerskick så väl som spår

efter ett handelsutbyte mellan samiska och norska grupper (Zachrisson 1984:105; Hansen & Olsen 2004:86).

Längre västerut tycks däremot ett annat gravskick ha förekommit, där den döde placerades i en gravkammare, konstruerad av stenhällar, naturliga hålrum, bergsskrevor eller hålrum mellan stenar. Denna typ av grav kan på svenska benämnas som klippgrav och förekommer i områden väster om de där björngravar och offerplatser med metallföremål har påträffats. Karaktäristiska drag för detta gravskick är just att gravarna anlades utanför boplatserna, i terräng dominerad av lösa stenar eller fast berg (Schanche 2000:288-289, 301- 302).

Förutom detta är även näversvepning vanligt förekommande vid dessa gravar (Schanche 2000:192- 197).

 De äldsta klippgravarna har påträffats i Varangerområdet i Nordnorge, men under perioden 1000- 1200 e. Kr kom detta gravskick även att spridas i områden utanför Varanger. Under denna tid anlades klippgravar även i det svenska fjällområdet (Schanche 2000:189). Efter mitten av 1300-talet etablerades detta gravskick även ännu längre söderut, ända ner till

Trøndelag i Norge och Jämtland i Sverige, där det sedan levde kvar ända fram till 1700-talet.

Ett typiskt drag för denna period utgörs även av en omfattande cirkulation av metallföremål. Efter 800 e. Kr skedde en markant ökning av införseln av metallföremål till hela norra Fennoskandien. Metallföremålen som påträffats i de nordligaste delarna av Sverige kan kopplas så väl till Östbaltikum och Finland som till sydskandinaviska områden. I norra Norrland har ett stort antal olika smycken, mynt, bruksföremål, redskap och vapen i metall påträffats från denna period. Dessa föremål har påträffats så väl som lösfynd som vid boplatser och offerplatser (Serning 1956:99-100 och 1960:36-57).

Från ca 800-1000 e. Kr finns det mycket som talar för att förändringar skedde i det kontaktnät som befolkningen i norra Fennoskandien vid denna tid var del i.

Under denna period ökade förekomsten av metallföremål, av främst östlig proveniens, drastiskt inom detta område. Metallföremål började nedläggas i depåer, i kontexter som tolkats bland annat som offer och som skattdepåer. En stor omsättning av metallföremål tycks ha skett i norra Fennoskandien under denna period.

Nedläggningen av metallföremål och mynt har av vissa arkeologer setts som ett sätt att utjämna ojämlikhet i samhället och att dessa föremål inte användes i det dagliga livet (Mulk 1995:258). Likheter mellan offermaterialet och boplatsmaterial visar emellertid att

smycken och andra metallföremål användes av den lokala befolkningen (Hedman 2003a:188-189).

Rikt utstyrda gravar i Nordnorge, och till viss del även i Sverige, talar också för att ackumulationen av metallföremål var ojämn och det tycks som om vissa samlade på sig större

Genomborrningen av mynt på offerplatserna har ofta tolkats som att mynten inte användes vid varuutbyten (Wallerström 1995:199). Förekomsten av vikter och mynt utan genomborrning på boplatser med dateringar till vikingatid/tidig medeltid påvisar emellertid

att den lokala befolkningen var bekant med den viktekonomi som var rådande i Sydskandinavien och i många andra områden vid denna tid. Den talar även för att befolkningen faktiskt var delaktig i handelsutbyte och inte bara passiva leverantörer av pälsverk och andra handelsvaror.

 Betalningsmedel vid denna tid utgjordes av så väl mynt som silver, men dessa hade inget

egenvärde, utan deras värde baserades helt på metallens vikt (Hedman 2003a:161-162).

De östligt hemmahörande metallföremålen har ofta kopplas ihop med expansionen av olika ryska metropoler, av vilka Novgord var det största (Hansen & Olsen

 Novgorod var vid denna tid ett centrum för pälshandel, där lyxvaror

erhölls från nordliga skogsområden för den Västeuropeiska marknaden. Under 1100-1200-talet kom norra Fennoskandien att hamna inom Novgorods intresseområde, inom vilket utbyte av varor så väl som upptag av skatter genomfördes.

Novgorods expansion i nya områden skedde genom anläggandet av befästa stationer, vilka var centrala för så väl handel som skatteindrivning. Varor från norra Fennoskandien kom

Novgorod till del genom lokala handelsmän och skatteindrivare som betalade skatt till Novgorod för sina inkomster.

Novgorod var dock inte de enda intressenterna som genomförde handel med samhällen i de inre delarna av norra Fennoskandien. I äldre uppteckningar från slutet av 800-talet och framåt i tid, beskrivs hur nordnorska hövdingar tog ut skatt av samerna i form av bland annat skinn och dun (Wallerström 1995:187). De föremål med västlig och sydlig proveniens som påträffats i norra Fennoskandien från denna period kan mycket väl härröra från dessa kontakter.

Det intensiva varuutbytet som skedde genom pälshandeln bör även ha inneburit att jakten i inlandsområdena intensifierades. Det som främst verkar ha efterfrågats på pälsmarknaden var mer lyxbetonade pälsprodukter, varav ekorre tycks ha varit det mest eftertraktade (Zachrisson 1984:5). Samtidigt som jakten på pälsbärande djur sannolikt intensifierades i förhållande

till tidigare perioder, så tycks även ett mer omfattande resursutnyttjande av renen ha utvecklats under denna period. Undersökningar av boplatser i norra Sveriges inlandsområden visar till exempel att benmaterial från ren blir allt vanligare från slutet av järnålder/tidig medeltid (Hedman 2003a:198). Tulldokument från 1300-talet visar att förutom ekorrskinn och hermelin, exporterades även ren- och björnskinn från norra Fennoskandien.

Det renskinn som exporterades tycks dock främst härröra från Norge, medan huvuddelen av ekorrskinnen kom från Östersjöområdet (Hansen & Olsen 2004:155).

Det är möjligt att den ökade inriktningen på ren inte huvudsakligen var orsakad av en efterfrågan på marknaden, utan var knuten till lokalbefolkningens egen försörjning. Det kan vara därför som boplatsmaterialet domineras av skelettrester efter ren, medan de djur som

Pollenanalyser ger indikationer på att renar också samlades ihop inom begränsade ytor i anslutning till boplatser i norra Sveriges inland (Aronsson 1991:98-100). Detta talar för att man under denna period hade hjordar med ett mindre antal tama renar, vilka kan ha använts vid lockjakt, som dragdjur eller för mjölkning. Dateringar som genomförts av akkjor talar för att dessa sannolikt varit i bruk redan under slutet av järnålder, vilket visar att renar mycket väl kan ha använts som dragdjur under denna period (Schanche 2000:197).

Det allt mer intensifierade utnyttjandet av inlandsoch fjällområden i norra Fennoskandien som skedde vid denna tid kan ses i det stora antal boplatser med härdar som daterats till denna period. Från ca 800 e. Kr blir detta tydligt också genom de härdar och stalotomter

som anläggs och bebos i fjällområdet mellan Sverige och Norge. De talrika boplatslämningarna och den tydliga bosättningsexpansionen ger indikationer på att förändringar i resursutnyttjande, kontaktnätverk så väl som i befolkningens storlek kan ha skett under denna period.

Under 1300-talet etablerades även marknadsplatser inom de nya kolonisationsområdena. Dessa handelsplatser kan kopplas till en reglerad handel som uppstod vid mitten av 1300-talet, då det så kallade ”bottniska handelstvånget” lagstadgades (Wallerström 1995:146-147, 296). Detta innebar att all handel längs Östersjökusten blev knuten till Stockholm via ett mindre antal marknadsplatser, vilka användes under den del av året då vattenvägarna söderut var farbara. Handeln i hela Nordeuropa var vid denna tid dominerad av det Hanseatiska nätverket. Det var genom detta nätverk som även pälshandeln skedde, vilket innebar att den nu fick helt andra handelsvägar än vad den tidigare haft via Novgorod (Wallerström 1995:208-209).

 Den svenska statsmakten tog under denna tid även kontrollen över lappmarkshandeln då de genom Tälje stadga 1328 knöt de så kallade birkarlarna till sig genom att införa ett kungligt förbud att störa dessa i sin näring (Wallerström 1995:251). Även den fred som slöts mellan

Sverige och Novgorod 1323, den så kallade Nöteborgsfreden, kan ha påverkat de tidigare handelsnätverken, genom att den nya gränsdragningen medförde att viktiga handelsleder inom Karelen kom att hamna på den svenska sidan av gränsen (Wallerström 1995:208). 2.2.2

 Norrland blir en del av Sverige – tiden efter 1400 e. Kr Under perioden efter 1400 e. Kr fick statsstaterna ett allt starkare grepp om de nordligaste områdena. Detta skedde bland annat genom en fortsatt kolonisering av dessa områden, men också genom missionsverksamhet

och inkorporering av dessa områden i statsstaternas handels- och beskattningspolitik. Under en stor del av denna period skedde även gränsdragningar vid flera olika tillfällen mellan de olika statstaterna som hade intressen i norra Fennoskandien. Dessa gränsdragningar kom att få stora konsekvenser för befolkningen i detta område, bland annat med avseende på

beskattning och flyttmönster (Hansen & Olsen 2004:263-280).

Under denna period fick norra Fennoskandien en allt starkare kopplingarna till olika framväxande statsstater. Följden av detta blev att den fortsatta utvecklingen av bland annat bosättning och resursutnyttjande kom att uppvisa stora variationer beroende på vilken sida av statsgränserna som ett specifikt område var lokaliserat. För att begränsa diskussionen kommer

därför huvudsakligen förhållandena i det område som under denna period kom att bli Sverige att beaktas.

De undersökningar och dateringar som hittills genomförts talar för att bosättningen med stalotomter och kusttomtningar upphörde under perioden mellan 1300- 1400 e. Kr. Till skillnad från detta tycks emellertid boplatser med härdar ha varit i kontinuerligt bruk under

denna period. Dateringar av härdar visar att det fanns boplatser som användes under denna period så väl i skogsområdet som i fjällområdet (Hedman 2003:141- 143; Mulk 1995:146-149).

Trots den kontinuitet som dateringarna av härdar talar för kan emellertid vissa förändringar urskiljas i det fyndmaterial som påträffats vid boplatser med härdar i skogsområdet i norra Norrland. Fram till tiden kring 1300-1400 e. Kr, förekommer olika typer av smycken

Dessa ersätts efter denna period i hög grad av smycken och ornament som uppvisar en lokal formvärld och sannolikt i hög grad också producerats lokalt i området (Hedman 2003a:176-181; Zachrisson 1984:73-77).

Under 1600-1700-talen skedde ytterligare förändringar av boplatsmaterialet. Pilspetsar ersätts av blykulor, kultänger och smältor av bly. Dessa förändringar visar att eldhandvapen under denna period ersatte pilbågen. De talar även för att jakten ännu under 1600-1700-talet

var en viktig del i resursutnyttjandet i området (Hedman 2003a:173). Förutom förändringarna i jaktvapen började även andra typer av föremål att cirkulera vid dessa boplatser vid denna tid. Det kanske mest typiska fyndet från denna period är så kallade kritpipor, vilka ofta används för att datera boplatser med härdar från historisk tid (Hedman 2003a:188).

I det material som tillvaratagits från dessa boplatser i skogsområdet kan förändringar även urskiljas i det osteologiska materialet. Detta material påvisar, vilket tidigare nämnts, ett allt större inslag av ben från ren över tid. Från början av 1300-talet och fram till 1600- talet är ben från ren nästan helt dominerande i benmaterialet från boplatserna (Hedman 2003a:198).

Den icke-agrara bosättningen i Nordnorge under perioden efter 1400 e. Kr präglas i hög grad av diversifiering och specialisering (Hansen & Olsen 2004:175- 176). De kustsamer som vid denna tid levde i kustområden i norra och västra Norge kom att i hög grad specialisera sin ekonomi på en mängd olika sätt. Det fanns de som inriktade ekonomin mot kommersiellt

fiske och fångst av havslevande däggdjur, medan andra levde vid mer permanenta bosättningar där de utövade jordbruk och boskapsskötsel (Hansen & Olsen

Vid vinterbyn skedde även handel och kyrklig mission genom tillresande handelsmän och präster (Carpelan & Kankainen 1990:358-361; Tegengren 1952:43-46).

Inom de svenska delarna av norra Fennoskandien skedde flera förändringar under 1600-talet, vilka sannolikt fick konsekvenser för bosättningen i området. I början av 1600-talet genomförde den dåvarande kungen, Karl IX, en omorganisation av de kyrkliga församlingarna i lappmarken (Bergling 1964:160-162).

Denna omorganisation innebar att lappmarksförsamlingarna fick egna platser för kyrkobesök och handel. På dessa kyrk- och marknadsplatser skulle befolkningen i lappmarkerna uppehålla sig under vissa tider av året för att delta vid kyrkliga aktiviteter, handel och skatteuppbörd.

Den nya ordningen innebar även att all lappmarkshandel skulle ske vid dessa marknadsplatser

under specificerade marknadsterminer. De uppgifter som finns kring hur handel i dessa området bedrevs under tidigare perioder, talar för att privata handelsmän (så kallade birkarlar) under vinterhalvåret besökte samerna vid deras vinterboplatser (Hansen & Olsen

 Enligt många forskare motsvarade dessa vinterboplatser sannolikt de vinterbyar som vid denna tid förekom i bland annat norra Finland (Hultblad 1968:68-72; Lundmark 2006:20-21; Mulk 1995:10-14 m fl). Etableringen av kyrk- och marknadsplatser i lappmarkerna innebar att

befolkning som tidigare hade varit uppdelad mellan flera olika vinterboplatser istället kom att samlas vid ett fåtal, större samlingsplatser. Detta medförde sannolikt att ett flertal av de äldre vinterbyarna kom ur bruk och att den tidigare organisationen av bosättningen under vinterhalvåret förändrades.

Det var sannolikt detta som låg bakom den skatteomläggning som genomfördes vid denna tid. Den skatt som togs ut i pälsverk och skinn måste först säljas innan den kunde omvandlas till föda för soldater, medan skatt som togs ut i torrfisk och renar var mer rationell i detta