Karesuando den 15 april 2004
Det verkar som myndigheterna gör allt för att röja undan alla spår av vår kultur här uppe i lappmarken. Det är väl bara en tidsfråga innan de även börjar skotta igen våra förfäders fångstgropar efter vildren. Eller med andra ord enligt dom: "Ni finns inte och har aldrig funnits i området!"
Svar har inkommit från länsstyrelsen och våran nya Landshövding:
LÄNSSTYRELSEN I NORRBOTTENS LÄN 2004-06-02 610-6267-04
1. Länsstyrelsen utförde under åren 1995-2000 omfattande inventeringar av bebyggelsen på statens mark ovan odlingsgränsen i Norrbottens län. Målet med inventeringarna som utfördes systematiskt var att som markförvaltare få kunskap om den bebyggelse som finns i området. Vid inventeringen fann länsstyrelsen även olovlig bebyggelse. Med stöd av riktlinjer antagna i länsstyrelsens rennäringsdelegation har markupplåtelse lämnats i efterhand för de byggnader som uppfyllt de krav som ställts för att kunna erhålla markupplåtelse under förutsättning att ägaren ansökt om sådan. I andra fall har inte markupplåtelse kunnat beviljas. I dessa fall, har efter dom i tingsrätten, länsstyrelsen låtit avveckla bebyggelsen genom kronofogdemyndighetens försorg. Efter arbetet med den systematiska inventeringen pågår fortfarande, dock inte i Karesuandoområdet, där det arbetet avslutats.
Tillsyn är en av länsstyrelsens prioriterade uppgifter. Arbete med marktillsyn kommer därför att fortsätta. Den kommer att utföras på andra mindre intensiva sätt än den systematiska inventering som genomfördes bland annat i Karesuandoområdet i slutet av 1990-talet.
2. Den för detta fjällägenheten Nuulangi kom i statens ägo sedan staten betalt dåvarande ägaren frånträdesersättning. Byggnaderna blev med tiden förfallna. Lokalbefolkningen klagade på att de var farliga för människor och djur. Som ordare är man skyldig att tillse att ingen kan komma till skada i förfallna hus. Länsstyrelsen valde att lösa problemet genom att bränna byggnaderna och fylla igen brunnen. Som Ni säkert känner till har denna fråga varit uppe till prövning i högre instans. Länsstyrelsens åtgärd har där bedömts vara korrekt. Länsstyrelsen avser inte att vidta någon ytterligare åtgärd i detta ärende.
3. Länsstyrelsen har tidigare hävdat att hela Norrbottens yta är renskötselområde. Efter tredskodom i tingsrätten har några fastigheter nedanför lappmarksgränsen undantagits från renskötselrätt. Att korrigera en uppgift som har ändrats sedan ett beslut tagits eller som är felaktig är enligt länsstyrelsens uppfattning helt i sin ordning. Ändringen skall göras av den beslutsinstans som fattat beslut i fråga om det medför någon förändring i sak. Överklagningshänvisningen är hämtad ur 99 § rennäringslagen (SFS 1971:437) (SFS 1996:1553) som reglerar vem som får överklaga beslut fattade med stöd av 32 § rennäringslagen.
4. Vad gäller lantmäteriverkets byte av namn på vissa orter på kartorna, så är det ett uppdrag som verket har fått från regeringen. Länsstyrelsen har ingen annan uppfattning än att det är de samiska namnen som bör stå på kartorna.
Per-Ola Eriksson
Landshövding
Erik Gustavsson
Karesuando den 18 juni 2004
Vi hänvisar till avvittringskartan (tryck på rubriken) där alla marker, ströängar och vattendrag är inritade till enskilda hemmansägare.
Insynings protokoll
Nr. 2
Enontekis Lagtima tingslag den 16 september 1793
Till ödmjukaste följe av Herr Krono Befallningsmannen Jonas Westbergs gunstiga förordnade av den 21 februari 1784 hava underskrivna å nedanstående dag uti vederbörandes närvaro i besiktning tagit, efter hållen tidig kungörelse å predikstolen, det nybygges tillfällen vid Idivuoma som nybyggar sonen Samuel Johansson Riska sökt få intaga och uppodla, samt befunnet som följer:
Tjänlig gårdstomt och gärdsel till nordväst ifrån Idivuoma gårdar, på västra stranden om träsket, ett hundra famnars längd från syd till nord, samt ett hundra två famnar bred, med små vide och björk skog beväxt. Jordmån bestå av fin sand och mullblandat, varest han redan uppsatt ett nytt pörte, stuga, fähus och tvenne stolpe bodar. Även upptagit öppen åker till en skjäls utsäde, samt tillfällen till mera åker uppodling efter tillfällen och nödtorft.
| Änges lägenheter | Färdig äng | Rödnings land | |||
| Lass | Ruik | Lass | Ruik | ||
| 1 | Ylinen Saivon åja jänkkä | 1 | |||
| 2 | Kalaton järven åja med Kalloka mukka | 6 | |||
| 3 | På norra sidan om Jerivaara, en myra | 1 | |||
| 4 | Kallo järven åjan ruto, på nordvästra sidan | 2 | |||
| 5 | Kirsi ruto | 2 | |||
| 6 | Kårtsases, till Paljases | 1 | 1 | ||
| 7 | Matala järven rannat, undantagande södra sidan | 6 | |||
| 8 | Alas jåki | 2 | |||
| Summa | 3 | 7 | 3 | ||
Jäkäläjärvi till utdikning och till äng tänkbar göres, vilket genom en sandigt med ringa möda kan utdikas, samt tvenne Såtkajärviä som genom samma utdikning kunna fruktbara bliva. I övrigt gives till detta nybygge nödig skog till hustimmer samt gärdsel. Tillfällen till djur och fågel fänge, mjölkvarns användande i Silasjåki ovanför byamäns gemen. Husbehovsfiske i Palljasjärvi, Jokujärvi och Vikusjärvi.
Sålunda vara Synt och befunnet intyga, Enontekis den 16 september 1793
A. Rechardt Johan Mickelsson Närvä
Med flera insyningar som finns över området.
Med ovanstående dokuments stöd anser vi att hemmansägarna har laga fång över områdets förvaltning och ägande, som skyddas av Sveriges rikets grundlag. Vi har tidigare efterlyst statens fångsthandlingar över det aktuella marken och sjöarna men ej fått några. Som svar har vi fått att staten "anser" sig hava förvaltningsrätt över området.
2. Nybygget som skövlades och brändes ned.
(se särskilt på avsnittet Ägobekrivning, häfdeförteckning och taxeringslängd upprättad vid allmän avittring år 1887. 1893-94). Och även på insyningsprotokoll för Johan Johansson Raatamaa.
Vi anser att staten (länsstyrelsen) inte har någon förvaltningsrätt över området då nybygget var insynat innan avvittring och det bodde redan en nybyggare där. Enligt avvittrings direktiven skulle de nybyggen som ej tidigare behörigen var befästa ovan odlingsgränsen men som brukades, få sitt hemman avvittrat. Då brott har gjorts mot avvittringsdirektiven kan ej staten ha fått laga fång över området.
Vi har fått ett protokoll från Saivomuotka Bysamfällighet och som gäller Nybygget Nuulanki:
Saivomuotka Bysamfällighet Saivomuotka den 3 juni 1995
c/o Göte Tjernström
Saivomuotka
980 16 KARESUANDO
Tel. 0981-22046 Länsstyrelsen
Rennäringsenheten
Angående Nuulanki
För ett antal år sedan brände Länsstyrelsen ner den övergivna gården Nuulanki väster om Saivomuotka. Vi Saivobor passerar ofta Nuulanki och störs av hur det ser ut där. Det står kvar en skorstenspipa och det ligger en del bråte där byggnaderna stått.
Det känns som att Länsstyrelsen bara gjort halva jobbet.
För att slutföra jobbet bör Länsstyrelsen skicka upp ett par man några dagar redan denna sommar för att ta ned skorstenspipan och fylla eventuella källare och brunnar med materialet och därefter täcka över allt med jord.
Vi ser också gärna att man anlitar folk från byn för att göra det.
Med vänliga hälsningar
Saivo Bysamfällighet
Göte Tjernström
ordf.
Svar inkommer från Länsstyrelsen:
MEDDELANDE
1995-12-14 352-7951-95
Saivomuotka Bysamfällighet
c/o Göte Tjernström
Saivomuotka
980 16 KARESUANDO
Ang nedlagda fjällägenheten Nuulanki
Vi avser att kommande barmarksperiod städa upp kring lägenheten i enlighet med Er
önskemål.
Med vänliga hälsningar
Jan-Ivar Rönnbäck
Det stämmer alltså inte vad Jan-Ivar Rönnbäck påstått tidigare att Saivo byamän ville att nybygget Nuulanki skall brännas ned. Tjänstemannen kommer med lögner och osanningar i ärendet och det tycker vi är allvarligt.
3. Renäringsdelegationens sammanträde infört (03-10-13).
Vad gäller överklagningsrätten så hänvisar vi till våra dokumenterade urgamla rättigheter till jakt, fiske samt renskötsel i våra insynade och med skatt betalda lappskatteland som senare förvandlades till nybyggen. Rennäringslagen har kommit efteråt och skall ej rubba våran grundlags skyddade äganderätt och där tillhörande nyttjanderätt, samt att vi kan utöva alla våra tidigare näringar i området.
4. Namnförfalskning infört (03-09-22
Vi påstår att de historiska namn på platser upp efter älvdalen som urbefolkningen satte på dem med sitt språk (meän kieli) skall gälla även efter 1988. Det är ett kulturbrott att sudda ut dessa och ersatta dem med samiska dito.
5. Till sist tar vi även upp ett utlåtande från ett protokoll från avvittringen (Karesuando nr.3:46) angående s. k. strömfalls utmål:
Vidkommande intagande av ytterligare mark under utmålet KuttainenKurkio anse sig försyningsmännen böra godkänna och bifaller därom sådant det finnes angivet under § 6 i protokollet, så mycket mer som det befunnits utgöra det enda ställe inom Karesuando socken, varest kronan är i tillfälle att tillgodogöra sig båda stränderna av ett icke som oviktig ansett strömfall i Muonio älv.
Och vid vad Kuttainens byamän framställt yrkande att i så fall bekomma vederlag i annan lämplig och duglig mark, kunna försyningsmännen ej fästa anseende, enär den mark, som genom ifrågavarande utmåls utvidgning frånhändes byaområdet i avvittringshandlingarna icke finnes upptagna såsom till odlings tjänlig eller annorledes duglig, utan såsom impediment .
Kronan gick alltså in i enskilda hemmansägor och ritade stränderna vid strömfall till kronan "förbehållna". Ett klart grundlagsbrott och stöld och därtill att kronan (staten) ej kan visa upp lagliga fångsthandlingar över dessa områden.
Suonttavaara Lappby
Ur NSD lördagen den 23 oktober 2004
SATTER. Två ickesamiska familjers renskötsel i Satter har skapat osämja i byn. Länsstyrelsen har polisanmält ärendet men utan framgång. Överåklagaren i Umeå lade ner förundersökningen.
"Vi överväger nu att gå vidare till riksåklagaren", säger Gustav Bjelle, länsstyrelsens chefsjurist.
Renskötselfrågan i Satter har stötts och blötts sedan 2002, utan att någon lösning har kommit till stånd. Problemen är av två slag. Dels har två familjer, som inte tillhör någon sameby, börjat med renskötsel. Dels finns det renar i Satter den tid renskötsel inte får bedrivas där (I maj-30 september). Berne Lorefors, handläggare i ärendet, förklarar att även den som inte är same har rätt att äga så kallade skötesrenar, som de har i vård hos någon annan men renmärket registrerat på sig själv. Detta har inte de två familjerna i Satter anammat.
Länstyrelsen gjorde i sin polisanmälan gällande att det är ett slags egenmäktig förfarande att ta i anspråk mark som är avsedd för andra renar och att detta inkräktar på samernas renskötselrätt. Förundersökningen lades ned, eftersom det i renäringslagen inte finns några bestämmelser som reglerar renskötselrätten för personer som inte är av samisk härkomst.
" Renäringslagen ger samebefolkningen renskötselrätten med allt vad det innebär, men innehåller inte några bestämmelser som är användbara ör att förhindra att renskötsel bedrivs av andra än samer. Därför är det svårt att göra något åt saken", säger Gustav Bjelle.
BRISTER I LAGEN
Efter att överåklagaren i Umeå gick på lokala åklagaren i Luleås linje, överväger länsstyrelsen att gå vidare till riksåklagaren, samt att skriva till regeringen.
"Vi kan konstatera att rennäringslagen brister då den inte innehåller några regler som är till hjälp i den här frågan. Det finns mycket som tyder på att en lagändring måste till", säger Gustav Bjälle
Från vår hemsida:
Som framgår av dokumenten så levde ursprungsbefolkningen i området av jakt och fiske som huvudnäring. Vildrensjakten pågick ända till slutet av 1800-talet då den inträngande storrenskötseln spolierade denna näring. Tamrenarna började fastna i utlagda gillrade snaror och grävda fångstgropar. Efterhand försvann även den resterande vildrensstammen.
Ännu år 1819 ser vi i bouppteckningarna att det innehades över 100 vildrensnaror inom samma familj, medan år 1861 har deras antal sjunkit till 20 stycken. Där går även läsa att de övriga jakt och fiskeredskapen innehades av skattlands/nybygges ägare. Dessa hade även en mindre antal tamrenar som inhägnades i närheten av bostaden. Den efteråt inträngande storrenskötseln hade ingenting av jakt och fiskeredskap. Detta hörde ju inte till deras näring.
Numera har regeringen och länsstyrelsen överlämnat jakten och fisket ovan odlingsgränsen till renskötarna och samebyarna att förvalta. Ättlingar till ursprungsbefolkningen skall betala avgift till samebyar/fonder för att få jaga och fiska på sina urgamla jaktmarker och fiskevatten, enligt dom. Samebyn kan även avstyrka ansökningar om licensområden och förnyande av jaktmedlemmar till dessa. Länsstyrelsen, som är administratör åt samebyarnas avslag på ansökan, skriver som slutvinjett: "Beslut som avser upplåtelse av rätt till jakt och fiske får dock överklagas endast av samebyn". Skall "markägaren" försöka få reda på vem av renskötarna som jagar på " hans" marker, så är det ingen som vet. Samebyarna behöver ej uppge vilka som jagar var, när och hur, enligt länsstyrelsen.
Vidare vill regeringen urholka eller ändra på grundlagen, om äganderätt samt till den tillhörig nyttjande och bruksrätt, ytterligare. Detta för att Sverige ska kunna gå med i ILO och överlämna resterande bruksrätten av mark och vatten, i lappland ovan odlingsgränsen, till samebyarna att förvalta.
Över hela skattelandet är en massa ströängar insynade och befästa. Dessa områden tillhör enskilda hemmansägare.
Som förut framgått kan man med säkerhet säga att till Enontekis/Karesuando området kom inte en svensk/finsk nybygges bosättning, som man falskeligen fortfarande försöker framhålla. Alla områdets platser har tillkommit genom gammal hävd och arvsberättigad lappskatteland, till vilka alla lappnäringsgrenars rättigheter tillhör. Vidare fastställde stamfäders ättlingar sina skatteland genom att inrätta nybyggen på dessa och betala lappskatt, såsom det förespråkades i 1749-års Lappkonseljens 11 §.
|
Ordf. /AU |
Per-Gunnar
Sundström Apoteksgatan 1 930 90 ARJEPLOG |
Bost 0961-10746 |
Jaktkrönikan skriven av ordf. i Norrbotten Per-Gunnar Sundström
Älgstammen i Norrbotten är extremt svår att förvalta. Länet utgöt en fjärdedel av landets yta och omfattar skärgård och kust, inlandsskogar och fjäll. Älgens normala vandringsbeteenden är särpräglat i Norrbotten med långa vandringar och stora ansamlingar vintertid. Kusten och flera kustnära områden hyser en stark älgstam medan fjällkommunerna har en allt för svag stam. Trots det kan man notera väl så stora betesskador i fjällnära områden på grund av vandringarna. Länsstyrelsen beslutar om ramar för avskjutning efter att ha inhämtat synpunkter från viltvårdsnämnden.
Jägarförbundets, skogsbrukets och Lantbrukarnas riksförbund representanter har under många år hävdat att om vi ska komma till rätta med vandringsälgens betesskador måste vi skaffa bättre kunskap om var älgarna håller till under barmarksperiod och styra avskjutningen dit. det behövs jägare både bland ortsbor och samer som tar sig an denna uppgift.
På statens mark ovan odlingsgränsen jagar både ortsbor och samer. ortsborna jagar med små tilldelningar i glesa älgstammar. Väder och vandringsmönster gör att de har en kort säsong.
Nu har ortsbo lagen fått problem. Utflyttningen från fjällkommunerna och en allt äldre befolkning har också påverkat jakten. Medlemmarna i jaktlagen blir äldre och allt färre. Det behöver fyllas på med unga jägare om förvaltningen ska fungera. Dessvärre delas inte denna självklara insikt av länsstyrelsen! Samebyarna har enligt regelverket rätt att yttra sig över ansökningar om jakt på statens mark ovan odlingsgränsen, men ingen beslutsrätt.
Eftersom länsstyrelsen i Norrbotten alltid följer yttrandena har samebyarna i praktiken vetorätt i fråga om vilka som ska få ta plats i ortsbojaktlagen. Länsstyrelsen med sitt förvaltningsansvar har i praktiken abdikerat från sin myndighetsroll ovanför odlingsgränsen. Konsekvenserna på sikt kan bli mycket allvarlig för jakten, viltvården och skogsbruket.
Det måste framstå som en självklarhet att antalet jägare i ett jaktlag inte påverkar renskötseln.
För en viss tilldelning bör antalet jaktdagar proportionellt minska med ett ökat antal jägare. Varför medverkar då länsstyrelsen till en "förgubbning" av jakten? Är avsikten att få bort ortsbojägarna? På direkt fråga svarar länsstyrelsen att det inte stämmer att nya jägare stoppas. Om jaktlagen kommer in med ett nytt namn inom rimlig tid får den personen börja, såvida det inte finns särskilda skäl att neka den personen.
Men jag, liksom många andra, vet att i praktiken ser verkligheten annorlunda ut. Det är inte alltid det finns en lämplig jägare att sätta in i laget samma år som någon slutar. Så går något år och då laget hittat en ersättare så nobbar samebyn och länsstyrelsen för att jaktlaget expanderar. På det sättet har jaktlag tappat 20-30 procent sedan mitten på 1970-talet.
Jägarförbundet i Norrbotten kräver en ändrad policy som
bygger på godtagbara förvaltningsprinciper och väl motiverade beslut i de
fall man avslår ansökan om deltagande i befintliga jaktlag.
Detta är bara ett exempel från Karesuando området där jaktlagen har blivit nekad att ersätta personer som genom sin ålder, sjukdom, utflyttning, dödsfall etc. ej mera deltager i jakten. Vi har jaktlag där bara en person återstår och han har sökt nya medlemmar till jaktlaget, men blivit nekad av Norrbottens länsstyrelse.
Återigen har en jaktlag häruppe i Karesuando-området blivit nekad att ta in nya medlemmar till sitt licensområde för älgjakt.
Vi läser från rennäringslagens 25:de §: Medlem i samebyn får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarken, när renskötsel är tillåten där (se byaordning.html). Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle (husbehov). Alltså ej till försäljning.
Vidare läser vi från rennäringslagen: Samebymedlemmens rätt kan inte säljas, köpas, upplåtas eller ärvas. Rätten är personlig och helt kopplad till yrkesrollen, den upphör med andra ord när han inte längre är medlem i samebyn.
Samebymedlemmen kan inte heller med stöd av renskötselrätten ägna sig åt jakt- och fisketurism. Däremot kan han göra det i egenskap av svensk medborgare, under förutsättning att han själv löst den statliga jaktkortet och hans hans gäster även har löst länsstyrelsens jaktkort.
Sedan skall enligt grundlagen alla ha rätt att överklaga en myndighets beslut, (fast de i dessa fall är samebyns beslut) ,som ej följer de förordningar och lagar som är vedertagna i ett demokratisk samhälle.
På den finska sidan av Suonttavaara lapinkylä är det helt andra betingelser för den bofasta befolkningen.