Delar av en forskningsrapport gjort av Filosofie doktor Lennart Stenman 1999.
Under alla omständigheter kunde 1683 års skogsordnig ge staten äganderätt till endast herrelöst land (res nullius), och det krävdes en avvittring för att kunna avgöra, vilka landområden som ingen annan kunde lagligt göra anspråk på. Hemman och nybyggen, vilka inte tilldelats skogsmark, skulle få så stor areal, att de blev besuttna. Rent bokstavligt står det, att det är de herrelösa skogarna som avses.
Det krävdes alltså en avvittring för att visa, vilken mark som tillhörde staten. I Lappland har ingen avvittring ägt rum enligt 1683 års skogsordning. Trots detta har staten från 1600-talets senare del mer eller mindre tydligt angivit, att lappskattelanden var av krononatur utan att tydligt bevisa detta. Denna inställning redovisas tydligast i samband med utfärdandet av 1873 års avvittringsstadga. Varken i förarbetena eller i 1873 års stadga och 1886 års lag ifrågasätts, om 1683 års skogsordning var tillämpbar. Tidigare forskare har inte analyserat detta problem utan accepterat kronans tolkning.
Enligt HD krävs för att skattemannarätt skall råda, att bruket skall vara intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående. Någorlunda fasta gränser fordras, och framgick inte äganderättsanspråken av utsatta gränsmärken, skulle områdets utsträckning framgå av terrängförhållandena (T 324/76, s. 52). Om brukaren betalar skatt för marken, betraktas detta som ett uttryck för äganderätt; i annat fall någon form av arrende. Naturliga gränser skall accepteras, även enligt nu gällande jordabalk. Dessutom har jag själv kunnat konstatera, att det i terrängen finns lagliga gränsmärken i form av rå och rör. Det kan också konstateras, att domstolarna behandlat råskillnaderna som laga gränser helt i lagstiftningens anda.
Domböckerna visar att det var straffbart att tränga in på andras lappskatteland. Landen utnyttjades också för jakt och fiske. Enligt HD kunde en markanvändning som bestod av boskapsskötsel (renskötsel), ängeslägenheters uppröjning och brukning, samt till jakt och fiskebruk ge skattemannarätt. Innehavaren (senare innehavarna) av ett lappskatteland betalade också skatt för sitt skatteland. ( Om han inte bedömts som ägare, skulle han ha betalat arrende eller avrad.) Sedan en särskild jordebok upprättats, framgick skattens storlek av den, även om lappbyn hade ett gemensamt ansvar för att skatten betalades. Andra tecken på att lappskattelanden innehades med samma rätt som skattehemman var, att de kunde försäljas, överlåtas, ärvas eller testamenteras bort. Lagfart har också erhållits på lappskatteland. Allt tyder på, att lappskattelanden innehades med samma rätt som skattehemman vid en given tidpunkt. Men detta borde då innebära, att lappskattelanden efter utfärdandet av 1789 års säkerhetsakt innehades med fullständigt äganderätt och aldrig varit som staten hävdar av krononatur; en uppfattning som successivt växt fram och helt dominerade statens syn vid slutet av 1800-talet.
Senare insynade de sina skatteland som nybyggen. Men för att nybygget skulle införas i jordeboken som skattehemman måste nybyggaren skattelösa sitt hemman: Men genom ett kungligt brev av den 6 maj 1817, befriades nybyggaren från skyldigheten att skattelösa sitt hemman: Landshövdingen skulle låta införa det som skattehemman i jordeboken, så fort skatt började betalas. Denna rätt bekräftades i ett kungligt brev av den 17 februari 1847. Av någon anledning fortsatte landshövdingen i Västerbottens län att kräva skattelösen, innan hemmanen infördes i jordeboken, vilket framgår av ett kungligt brev till kammarkollegium av den 15 december 1848. Vilka konsekvenser denna försummelse fick för hemmansägarna återstår att analysera, men som framgår av den fortsatta framställningen kan den ha påverkat den slutliga avvittringen i Lappland, då skattehemman betecknades som kronohemman utan egna skogar.
Men då måste den logiska konsekvensen bli, att 1683 års skogsordning inte kunde tillämpas i Lappland, därför att det inte fanns herrelöstland där, då skogsordningen utfärdades. Staten har inte blivit ägare till marken genom ockupation eller urminnes hävd: Förövrigt måste hävd bevisas. Det återstår för staten att bevisa sin äganderätt, alltså laga fång, d. v. s. köp, arv testamente eller gåva. Expropriation utgör ytterligare en möjlighet. Vid min forskning har jag aldrig påträffat sådana handlingar, om man bortser från förvärv av smärre arealer som inte påverkar helhetsbilden. Mig veterligen har ingen annan heller kunnat påvisa sådana handlingar.
Det är lättast att följa utvecklingen, om ett helt lappskatteland insynades, så att lappskattelandet kom att bestå av endast ett nybygge, och inga rester kvarstod av den ursprungliga lappskattelandet. genom tidsödande och omfattande studier av jordeböcker och domböcker kan omvandlingen följas från lappskatteland via nybygge till skattehemman. Åtminstone i några fall har denna utveckling följts, varvid köp, arv, gränsbestämningar med angivande gränsmärken samt laga fasta/lagfart återfunnits i domböckerna. Denna utveckling har Erik Sandström följt för skattelandet Kirdsfjäll. I likhet med andra markägare ovanför odlingsgränsen ställer sig Sandström frågan: "Om man inte kan lita på domstolsutslag, lagliga gränsmärken och laga fasta/lagfart, vad kan man då åberopa för att styrka bättre rätt till land och vatten?"
På grund av stor oreda i markregistreringen i landskapet Västerbotten gjorde staten betydande skatteförluster. Därför var det viktigt att avvittringen inleddes där. Egentligen var avsikten med förklaringen att stadgorna före 1873 inte omfattade lappmarkerna den, att myndigheterna ville undvika att en kunglig förordning från 1866 om begränsning av den fria dispositionsrätten till skattehemman skulle få retroaktiv verkan. Enligt förordning fick inte skog avverkas förrän efter utsyning. Denna förordning skulle inte ha kunnat tillämpas på skattehemman som ingått i skatt före 1866. Vid denna tidpunkt hade skogsmarken fått ett dittills oväntat värde, varför staten försökte att begränsa skogsbolagens köp av hemman och avverkningsrätter. 1873 års avvittringsstadga utfärdades under en ekonomisk och politisk brytningstid.
Av stadgorna framgår, att äldre gränser skall beaktas;
1773 § 4: Finnes förut över sådana hemman eller byalag karta upprättad, jämföre lantmätaren den med marken, och tillse, om jord och ägor äro till deras beskaffenhet rätteligen beskrivna, därvid alla skiljaktigheter böra anmärkas.
1824 § 1: Denna avvittring kommer att sträcka sig till alla kronans allmänningar ävensom till alla byar, hemman och nybyggen så framt de icke förut undergått avvittring, därå laga stadsfästelse kommit eller innehava stadgade, behörigen skattlagda områden.
1873 § 1: Genom allmän avvittring skola från kronans marker nödiga områden tilldelas så väl de i lappmarken förut varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen, som ock de nybyggen vilka vid avvittringen i laga ordning tillkomma. Paragrafen måste tolkas så, att tidigare lagligt avgränsade hemman inte skulle ingå i den allmänna avvittringen.
Ännu tydligare framträder kravet på att gamla gränser skall respekteras i laga skiftesstadgan från 1827, vilken omfattar hela Sverige. Där står i kapitel 5, § 1: Finnes omkring ägor, som skiftas skola, förut fastställd rågång, eller har den vid förut verkställt storskifte, därå fastställelse blivit meddelat, funnits behörigen bestämd, och förekommer i avseende på rågångens rätta sträckning, ingen tvetydighet, utan bör lantmätaren endast tillse att rågången under delningen noga följes. § 4: Är rågång fastställd eller eljest behörigen bestämd, men någon tvetydighet uppstår, om rågångens rätta sträckning, gånge lantmätaren den upp efter de märken som stadfästa äro, eller å ömse sidor godkännas.
Prawits förklarar också, att ordet skatte under 1600- och 1700-talen hade en juridisk-teknisk betydelse: landet besattes med skattemannarätt. Själva termen Lappskatteland skulle alltså ha varit en officiell bekräftelse på äganderätt. Ordet lappskatteland återfinns inte i 1873 års avvittringsstadga, men avvittringen var en administrativ åtgärd, och administrativa myndigheters åsikt borde inte ha påverkat ägandeförhållandena.
I samband med fastighetsindelning kan det finnas anledning att beakta Cervins beskrivning av hur fastigheter bildats ( Cervin 1972, s. 8-10). Äganderättsliga indelningen hade sitt ursprung i medeltiden, och delägarna i byn hade sin kvotdel. Lantmäteriverksamheten påverkade indelningen i fastigheter, och skiftet gav hemmanets andelar en viss plats på marken inte bara kvotdel i byn. Intressant är Cervins påstående, att den jordägande befolkningen och häradsrätterna tycks länge ha hållit fast vid den äganderättsliga indelningen, medan myndigheterna i övrigt torde ha drivit det kamerala betraktelsesättet. Men nya enheter skapades genom lantmäteritekniska åtgärder, något som inte tycktes stå klart för samtiden.
Någon särskild jordnatur har aldrig funnits för lappskattelanden, men en sådan borde ha varit jämförbar med skattenatur och inte krononatur.
Förutom de upphuggna rågångarna finns också rå och rör samt naturliga gränsmärken. Över allt där dessa gränsmärken förekommer, måste någon form av lantmäteriförrättning ägt rum, och inte beakta sådana gränsmärken strider mot alla regler för avvittring av skifte. Det förefaller också som om avvittringslantmätarna inte bara varit medvetna om gamla rågångars existens utan även utnyttjat dem. Rågången för Karesuando (Enontekis) socken sammanfaller nästan helt med gränsen för lappskattelandet Suonttavaara. Markägarna söker efter ytterligare rå och rör. Dessa punkter koodinatsätts och kan inplaceras i rikets nät och läggas in på moderna kartor. Rösen skall också åldersbestämmas. Identifiering och lokalisering av dessa gränsmärken är en av de metoder privata markägare tillämpar vid deras försök att bevisa, att de har bättre rätt till namngivna lappskatteland än staten. Sedan urminnes tid- från landskaps lagarna till dagens jordabalk- har naturliga gränsmärken samt rå och rör bevisvärde, t.o.m. större än kartor, vilket är naturligt, eftersom det finns bristande exakthet och tillförlitlighet i gamla kartor på grund av alltför enkel teknisk utrustning vid upprättande av kartorna.
I ingen av de hundratals avvittringsprotokoll jag läst står någonting om äldre, lagliga gränser. Avvittringslantmätarna tycks inte ens ha frågat, om sådana existerade, men det verka inte heller som om det i deras direktiv stod, att den frågan skulle ställas till markägarna. Men mest betänkliga är, att ingen analys gjordes av lappskattelandens jordnatur. Det betraktades tydligen som ett axiom, att de var av krononatur.
De allra mesta av land och vatten i Lappland har fördelats på administrativ väg och endast i begränsad omfattning prövats juridiskt. Möjligen kan detta faktum förklara många av de oklarheter som nu råder. Det förefaller vara dags att nu göra denna juridiska prövning. Det är inte enbart en fråga om att klarlägga enskilda markägares rätt till land och vatten utan även lapparnas och statens, liksom Sveriges möjligheter att ratificera ILO:s konvention nr 169 om urbefolknings rätt.
Karlstad den 12 november 1999.
Lennart Stenman
Tel. 054-7001253
adr: Valhornsg. 82, 65634 Karlstad